Nej vi letar inte efter ett hus.
Egentligen.

Vi letade i och för sig inte efter en lägenhet heller.
Och vi hade nog för en stund sedan gett upp hoppet om att vi skulle finna varandra.
Då när vi gjorde det.

Det finns en villa i utkanten av stan som är som gjord för oss.
Och ibland undrar jag hur många sådana som det egentligen finns kvar.

Patriciervillan med de solblekta väggarna.
En dag får hon kanske ett högblankt kök med kallt klinkersgolv.
Och det gör mig såklart lite ledsen.

Egentligen är hon inte så dyr. För att vara ett hus.
Men hon kostar ändå mer än vad någon verkar vilja betala.
Mäklaren sa att det var fuktskador i källaren, osv.
Och till och med min man, han som alltid bara ser möjligheter och inga hinder, skakade på huvudet.

Jag tänker att jag kanske hade kunnat bli en mamma i ett sådant hus en dag.
En mamma som går barfota i en handmålad kimono från 30-talet, spelar skivor på en gammal grammofon och gräddar våfflor i det blommiga köket.

På måndagen blev vi sjuka bägge två. Pang sa det bara så däckade vi i sängen med feber och ömma kroppar.

Och sedan dess har vi inte gjort så mycket mer än att rasta hunden och gå diverse kortare ärenden, som ner till bageriet för att fylla på med semlor till exempel.

Jag läser helt på distans denna termin.
Filosofi, kognitionsvetenskap och projektledning.
Det lämpar sig mycket bra. Speciellt en vecka som denna.

Myser mycket med Oddy.
Läser en bok som inte är kurslitteratur.
Äter på kakor som jag egentligen inte tycker så mycket om och skrubbar bort smuts som suttit på bortglömda balkongdörrar i säkert femtio år.

Vad gör ni just nu?

Jag åkte till mina föräldrar i Eskilstuna över helgen.
Har inte sett dem sedan sommaren.
Det var välbehövligt.

Och nu är jag återigen på min bästa väns soffa i Stockholm.
Det blir några dagar med spännande uppdrag och kära återseenden innan jag vänder hem igen.

Man känner att det är ett hem när tåget lämnar centralen.
Men när man sedan kommer till en plats som en gång varit ett hem så känns det så annorlunda.
Lite som att man aldrig åkt.
Lite som att man aldrig varit där.

Med risk för att ni bara’ uuuäääk!, vill jag ändå visa min insekssamling som jag vann på auktion.
Den är gammal som gatan och jag har placerat den på skänken i sovrummet för att jag tycker den är väldigt fin.

Marknaden i helgen har gått långt över mina förväntningar.
Jag hade egentligen inga direkta förväntningar mer än att få träffa potentiella kunder IRL och få höra vad det tyckte om vår vintage.
Men jag fick vinka hejdå till en hel del plagg och accessoarer, och det är verkligen en viss känsla att få göra det sådär på plats och faktiskt möta personen och se vad hon faller för.

Jag har ju följt en del av dessa plagg länge, medan andra är relativt nyinköpta.
Oavsett så är det alltid en så skön känsla när cirkel sluts och de hamnar hos en ny ägare.

Johanna hjälpte mig i lördags, det är jag himla tacksam för.
Jag är ingen säljare precis, och det känns ändå väldigt avklätt att visa sin butik sådär, när man måste stå bredvid själv.
Johanna är mer öppen, mer lättsam och inte sådär svårmodig som jag.
Jag är en sån som får lätt panik när jag inte förstår mig på kvittoblocket och har svårt att räkna hur mycket växel kunden ska ha tillbaka.
”Och så måste du le också”…säger Baby.

Det är nog inte för inte som jag oftast fick pack varor i påse eller lägga pusslen i raka höga när jag hjälpte mina föräldrar i deras butik under julhandeln:/

Jag tycker om att stå lite vid sidan av och observera.
Se vilka plagg som kunderna dras till och le lite för mig själv.

Det är ok säger Johanna och klappar mig på axeln.
”Du är ju den knepiga konstnären bakom allt det här.
Vi är lite som Danne och Bleckan, du och jag Minna”.

Hon har precis flyttat hem till oss från Öfvre Östermalm och jag kallar henne Olga.

I helgen säljer hon bland annat denna fina väska med liten cykel och guldkedja på Mitt Möllans julmarknad.

Och mycket annat ta vi också med oss!

Så som hattar.

I stort sätt oanvända clogs från 70-talet.

Fina vanity cases från 50-talet i utmärkt skick.

Sadelväskor i tjockt skinn, en till dig, och dig och dig…

Och boots förstås!

Sen kan jag berätta att vi tar med några prototyper av Fly by Odd Lovin’ örhängena.

Gött va!

Och som om inte det vore nog så fyller vi stora kofferten med sådant som måste bort och lämna plats för annat. Jag tänker mig en en för 30 två för 50 deal.

Sen kommer ju jag att vara där och göra Olga sällskap förstås.

Och för er som inte bor i Malmö och missar denna trevliga tillställning så kan ni ändå göra en god gärning och sprida detta budskap genom att exempelvis klicka på Share knappen här nedan. För kanske känner ni någon som känner någon som bor i Malmö trakten.

Det tackar vi varmast för!
Kram!

Jag hittade ett inlägg från oktober förra hösten, med samma titel. Och tänker att sedan dess har så mycket hänt. Min dröm har växt, och mitt kontor också:)

Och när jag luffsade ut i regnet med Oddy i morse så träffade jag mig själv på framsidan av dagens City.

 Så dagens tanke blir av det klyschigare slaget (och ni vet att jag inte direkt gillar sådana).
Men om ni har dröm så var inte rädda för att satsa på den.
Jag har förstås väldigt långt kvar på min, men nu har vi kommit så pass långt att jag bara ser möjligheter, inga hinder. Och just den första milstolpen tror jag är den viktigaste.