En tunn siden sjal.

En asiatisk vas.

En illustration på gulnat papper.

 Ett turkost armband av bakelit.

 En smaragdgrön hatt med bärnstensfärgade knappar.

 Ett glasögonetui.

 Ett handmålat fat från 1963.

 Och en emaljmugg.

 I veckan besökte vi Erikshjälpen här i Malmö och i Åkarp, jag köpte sådant som mest bara är så himla fint.

Min bästa stund på veckan är lördag morgon.
Jag tar en långpromenad med Oddy sedan fyller jag lägenheten med os från plättar och lyssnar på jazz.

Vår vän Dennis gör så bra spellistor på Spotify.
Här hittar ni hans jazz lista som vi spelar idag.

På DN läser jag Fredrik Strages krönika om hur särskrivningar skrämmer honom mer en terrorister.
Jag är ju (som några av er säkert märkt redan) en särskrivare av rang.
Faktum är att jag inte hade en aning om att jag var det innan jag träffade min man, han upplyste mig kan man säga.
Så hur är då livet som en särskrivare?
Jo, varje dag måste jag fråga min man ungefär fyra gånger om ett ord ska skrivas ihop eller inte. Och ungefär lika många gånger måste jag googla och kolla.
Jag bara kan inte se det. Hur mycket jag än vill och försöker och säger ordet högt.

Lite grann hämmar det tyvärr mitt skrivande, eftersom jag har förstått att folk retar sig på särskrivningar otroligt mycket.
Självklart har det blivit bättre sedan jag förstod att jag hade denna defekt i mitt språk, nu har det nästan blivit ett större problem att jag skriver ihop ord som INTE ska sitta ihop.

Men det jag ville säga var egentligen bara att de allra flesta som särskriver nog inte gör det för att jävlas, eller för att det är dumma eller lata. Och det är säkert fler en jag som brottas med detta dagligen i det tysta.

Jag undrar dock lite vad det beror på. För jag ser ju att mina syskon och min mamma har samma problem.
Andra saker som jag är mycket dålig på är t ex  att packa påsarna rätt när vi storhandlar, allt liksom hamnar bara i en enda röra med äggen längst ner ungefär.
Men när min man packar, då jävlar. Då ligger allt i bokstavsordning med frysvarorna separat i en egen påse. Ungefär så.

Att hitta på bibliotek tycker jag också är ofantligt svårt. Jag gör precis som man ska, går till rätt hylla och rätt bokstavskombination osv men det slutar alltid med att jag ändå står där och läser på varenda bokrygg tills jag hittar rätt.

Det är det logiska tänkandet va? (obs, läser ordet logiskatänkandet tre gånger innan jag googlar).

Skratta ni, det gör jag också ibland.
Men det bara går inte, jag har det inte i mig:)

Nej vi letar inte efter ett hus.
Egentligen.

Vi letade i och för sig inte efter en lägenhet heller.
Och vi hade nog för en stund sedan gett upp hoppet om att vi skulle finna varandra.
Då när vi gjorde det.

Det finns en villa i utkanten av stan som är som gjord för oss.
Och ibland undrar jag hur många sådana som det egentligen finns kvar.

Patriciervillan med de solblekta väggarna.
En dag får hon kanske ett högblankt kök med kallt klinkersgolv.
Och det gör mig såklart lite ledsen.

Egentligen är hon inte så dyr. För att vara ett hus.
Men hon kostar ändå mer än vad någon verkar vilja betala.
Mäklaren sa att det var fuktskador i källaren, osv.
Och till och med min man, han som alltid bara ser möjligheter och inga hinder, skakade på huvudet.

Jag tänker att jag kanske hade kunnat bli en mamma i ett sådant hus en dag.
En mamma som går barfota i en handmålad kimono från 30-talet, spelar skivor på en gammal grammofon och gräddar våfflor i det blommiga köket.

På måndagen blev vi sjuka bägge två. Pang sa det bara så däckade vi i sängen med feber och ömma kroppar.

Och sedan dess har vi inte gjort så mycket mer än att rasta hunden och gå diverse kortare ärenden, som ner till bageriet för att fylla på med semlor till exempel.

Jag läser helt på distans denna termin.
Filosofi, kognitionsvetenskap och projektledning.
Det lämpar sig mycket bra. Speciellt en vecka som denna.

Myser mycket med Oddy.
Läser en bok som inte är kurslitteratur.
Äter på kakor som jag egentligen inte tycker så mycket om och skrubbar bort smuts som suttit på bortglömda balkongdörrar i säkert femtio år.

Vad gör ni just nu?

Jag åkte till mina föräldrar i Eskilstuna över helgen.
Har inte sett dem sedan sommaren.
Det var välbehövligt.

Och nu är jag återigen på min bästa väns soffa i Stockholm.
Det blir några dagar med spännande uppdrag och kära återseenden innan jag vänder hem igen.

Man känner att det är ett hem när tåget lämnar centralen.
Men när man sedan kommer till en plats som en gång varit ett hem så känns det så annorlunda.
Lite som att man aldrig åkt.
Lite som att man aldrig varit där.

Med risk för att ni bara’ uuuäääk!, vill jag ändå visa min insekssamling som jag vann på auktion.
Den är gammal som gatan och jag har placerat den på skänken i sovrummet för att jag tycker den är väldigt fin.

Jag sov tills jag vaknade av mig själv.
Hela veckan har det varit hantverkare här så jag har gått upp i ottan och lyssnat på deras bullriga mix megapol musik.
Vare sig jag velat eller inte.

Idag kommer Baby hem efter en vecka i Stockholm och min yngsta bror med flickvän stannar över helgen.

Det blir fint.
Jag skriver att göra listor på post-it lappar och samlar tankar och energi för veckan som kommer.

Och de gulnade blyertsteckningarna som ingen längre bryr sig om, de är min senaste kärlek. Jag spikar upp dem på väggen i sovrummet utan att mäta eller ens bry mig lite om ifall de hänger rakt.

Perfektion är inte jag.
Tänk så mycket smärta jag kunde besparat mig själv om jag insett, erkänt och omfamnat det faktumet  tidigare.

Önskar er en fin dag!