En stund på dagen får jag var tyngdlös i badkaret.
Jag tänker på hur det doftar som att ingen längre bor där.
Varken nytvättat eller otvättat,
bara mest tomt.

Jag tänker på den här våren som den då jag gömde mig.
Mest för att inse att ingen letade.

Och jag kan inte bestämma mig för om det gör mig något eller inte.
Jag har bara ingen vilja att vara nära.
Ingen ork att vara det som krävs.
Att vara en vän.

På förmiddagarna får jag ibland svårt att andas.
Det liksom trycker på underifrån och uppåt, som sig bör antar jag.
Men jag undviker ändå att sätta mig på de innersta sätena på bussen.

För det kan lätt misstolkas som panik i kroppen,
känslan av att inte kunna fylla sina lungor med syre av ren reflex.

Vi befinner oss någonstans mittemellan just nu, staden och landet. Packade lådor och halv tomma flingpaket som flyttas mellan olika frukostbord. Han längtar ut i skogen och jag, jag längtar kanske mest efter att liksom samla ihop mig.
Efter nätter utan minusgrader och vitsippor i gläntan.

En trefärgad honkatt stryker längs huset, hon ser på mig där hon ligger i morgonsolen på stengärdet utanför köksfönstret.
Kanske känner även hon att vi är på väg hit för att stanna.
Kanske tycker hon att vi har gott om plats att dela.
I morgon går vi i alla fall ner till byn, knackar dörr och ser om någon saknar henne.

I huset står också den gamla sjömanskistan nu, den som har varit i min mammas släkt så långt hon kan minnas.
De målade träden på insidan av locket ger mig förnimmelser från då jag var barn, ljudet av det som då var ett så tungt lock, och känslan av små fingrar som ibland hamnade däremellan.
Jag fann en exakt likadan på Bukowskis för en tid sedan, den var daterad till sekelskiftet och hade även den ett motiv målat på insidan av locket.

Tänk om kistor kunde tala?

Den står i alla fall här nu, i vårt lilla hus på höjden.
Redo för nästa generation.
Utklädningskläder, sagor,
färgglada legobitar, och diverse andra skatter.

Blåa himlar är tillbaka nu.

Jag packar vårt liv i lådor, ännu en gång, och tänker att det är så mycket mer att sakna med detta hem än de andra hem jag lämnat. Men samtidigt slås jag ännu en gång av hur självklart det känns när beslutet väl är fattat.

Och han är min vän i livet.
Det är det enda som på något sätt är väsentligt.
Allt som betyder någonting är det som är vi, och det är dynamiskt.
Sedan vi fann varandra har inget beslut egentligen tärt.

Och jag kan gråta av tacksamhet för att det är han.
Just han.
För att alla val och vägar ledde hit.

Jag gråter en stund på morgonen, inte för att jag egentligen är ledsen utan mer för att trycket behöver lättas.
Jag skrattar också mer nu.
Så allt är väl.
Jag har aldrig trott på att hålla varken det ena eller det andra under huden.
Gråt på insidan har en tendens att täppa till, först i stupen, sen enda ut i de små blåsorna i lungorna.
Och får det bara gå tillräckligt lång tid så kan man hitta ogråtna tårar längs någons rygg.

Så därför ska vi gråta.
För det hör att vara människa till.

Jag har en fin playlist för sådana dagar och stunder.
Den heter TuvaMinnaLinn II

Bäst tycker jag om att skrika med i slutet på Bird of sorrow.

Det är svårare att veta hur man vill ha det på landet, med huset och sådär.
Eller så är det bara en period vi är inne i. Fast jag tror inte det. Jag tror att vissa hem liksom reder sig självt mer än andra.
I lägenheten i stan har det definitivt varit så, varenda liten pryl hittade hem av sig självt och så även jag.

Vi talar om att lyfta bort innertaket på landet för att få mer rymd i det ”stora” rummet, vi talar om hur man kan lösa de trista innerväggarna i samma rum, om det fortfarande obehandlade golvet i köket och i hallen, och om köket i sin helhet. Vi har äntligen fått upp den blommiga tapeten i gästrummet och plötsligt känns det inte så självklart att måla golvet vitt därinne. Kanske blir det alldeles för lantligt och sött på ett sätt som jag inte tror är vi.
För mig har jag märkt att det spelar stor roll för mitt välmående i längden. Jag måste kunna spegla mig i min omgivning. Jag kan inte leva i det som känns för perfekt, avskalat och blankt. Där var sak har sin plats och det mesta går i ton.
För jag är inte så som människa.
Jag tappar bort mig själv och drömmer drömmar som inte är mina i en sådan miljö.
Jag behöver dra mina ojämna naglar över dörrar med flagnad färg.
Jag behöver kunna peka på hur ologiskt någon har placerat ett element, en strömbrytare eller kanske t om en vägg.
För sådan är jag.
Och i mitt hem vill jag känna mig ok, jag vill flyta in.

Det långt ifrån perfekta- är det jag gör bäst.

Här är mitt nya sängbord, det är bra på många sätt och vis fast mest av allt väldigt fint.

Jag har den tröttaste av tisdagar och tänker äta ärtsoppa till middag.
November alltså…det känns så klyschigt att klaga, men jag vill göra det lite ändå.

Det är en sån där tuff vecka igen, med dubbla hemtentor och nya utmaningar på nya extra jobbet.
Mannen och hunden är dessutom i det andra lilla hemmet så sängen blir extra tom och kall att krypa ner i.

Oktober alltså.
Än en gång.

Det går inte längre att vara vaken till efter midnatt och tro att man ska orka va?

Jag har ett nytt sätt att sova.
Jag liksom staplar kuddarna runt mig, eller inte hela mig men runt huvudet.

Jag tänker att det är höst igen och att jag alldeles nyss var 26 år.
Att jag alldeles nyss fann honom och ett hem. Tiden känns så knapp, och ännu mer nu när jag faktiskt lever på ett vis som känns mer verkligt.
Men jag kan inte tänka på tiden, inte där jag ligger med staplade kuddar under takrosetten med himlen precis bredvid.
Ibland innan jag ska sova drar kritvita moln fram över det mörka, mörka blå nästan svarta.
Och jag tänker att  det är lycka det med.

Jag skjuter upp det där med att sortera den rena tvätten,
äter risgrynsgröt till middag fastän det ännu bara är september.

Och lägenheten den är redan så kall.

Han är på landet och renoverar taket.
Både förra veckan och veckan som kommer.

Och jag tänker att i ensamhet blir jag den här kvinnan, med kuddarna, tunga tankarna och gröten.