…och när bruden (hon som en gång visste allt om mig) gick in i kloster kyrka till tonerna av  Michael Jacksons Will you be there…då grät jag. Kanske på grund av den overkliga känslan att vi faktiskt var där, vi som växte upp och formades tillsammans, vi som en gång visste allt om varandra. Vi är vuxna nu.

Mina finaste barndomsvänner…de är vuxna nu.

FinaTina som jag inte träffat sedan 2002 , hon var också vuxen och kom med äkta maken Patrik.

Det var nästan den varmaste dagen någonsin. Vi gömde oss i skuggan av ett träd, svalkade oss med skumpa och luftade fötterna i gräset.

Bruden och brudgummen kom till festen i en vit Hummer så klart.

På Sundbyholms slott var det dukat för fest.

Jag bar en turkos sextiotalare som jag hittade på en marknad i New York, Michael Kors pumps och en vintage lack väska.

Solen gick ner över Mälaren.

Det är verkligen en magisk känsla att få vara del av någon annans bröllop när man fortfarande är hög av lyckan från sitt eget.

Bruden passade på att stretcha lite.

Sen åt vi tårta.

Och när det blev dags för bröllopsvals till Mary J Blige`s Give me you, då mina vänner…grät jag igen.
Ni förstår att det här paret är speciellt för mig. Jag har följt dem sedan den där sommaren då jag slutade nionde klass. Jag kan fortfarande minnas i detalj den där dagen då vi satt i Sandras kök och vägde på varsin stol och hon berättade för mig om Richard.

Det har gått elva år sedan den dagen. Och som prästen i kyrkan sa, det är en mängd väldigt modiga val som gör att de två står där de gör idag.

Det är vackert.
Det är beundransvärt.
Och det är ett tecken på….att kärleken ibland (om man bara låter den) övervinner allt.

Det var ett bröllop enligt konstens alla regler, som avslutades med att brudparet uppträdde i ett gemensamt hip hop medley…även det enligt konstens alla regler.

Jag somnade lycklig med vetskapen att vi alla har det bra.
Barndoms vänner är oersättliga av de enkla faktum att de är de enda som vet vem du en gång varit, och vad som fick dig att bli den du är idag.

Det är lördag morgon (tänkte jag skriva fast klockan är tjugo i tre). Jag håller fortfarande på att acklimatisera mig förstår ni.
Om det inte var för att systembolaget stängde tre så hade vi sovit fortfarande.

Nu försöker jag väcka mig själv med Russian Red och starkt kaffe.

Jag ser att flera för mig nya bloggar har länkat hit, det gör mig jätteglad. Vill ni så får ni hemskt gärna berätta när ni gör det, så får jag en chans att även upptäcka er. Slutligen brukar jag förstås göra det ändå men det dröjer lite längre.

Nu ska jag ta tag i dagen….mycket långsamt, slå in paket för att sedan åka och fira min finaste vän Eva som fyller år idag.

(Bilden har jag tagit på mig själv i underbara Chicago, i morgon ska jag börja visa er bilder och berätta om resan, vilket nog kommer ta mycket plats här på bloggen resten av sommaren så jag hoppas att ni är peppade på det?)

Med fin fint soundtrack från Thelma Louise Et Chantal.

Baby är i Skåne ett par dar.

Då flyter mina saker ut….lite överallt.
Och jag spelar musiken som jag vet att han gärna slipper.

Till middag äter jag quinoa gröt med soyamjölk….(det är inte någon middag tycker han).
Jag tycker de e världens godaste.

Jag hyr film, i en riktig videobutik.

Efter två dygn har garderoben tagit över lägenheten.

Vad gör ni när ni är ensamma?

Ibland måste jag lyssna på Cat Stevens från de att jag vaknar tills dagen ta slut.

Han har varit en av mina stora idoler sedan jag var tolv år och hittade min pappas gamla rasliga vinyl skivor.

Cat Stevens konverterade till islam 1978 och lever sedan dess under namnet Ysuf Islam, han spelar endast musik i välgörande ändamål nu.

Jag har gjort en playlist med mina personliga favorit låtar ifrån 70-talet.

Lyssna lyssna!

Och när du kommer till sista spåret Can`t keep it in så sjunger du med allt vad du kan.

Har ni tänkt på att innan musikvideon så kunde man utan problem göra låtar som sålde guld även om man var lite tunnhårig och inte hade ett sixpack.

Those where the days….

Vi fredagspeppar med lite Video killed the radio star

Sophie Zelmanis nya album ligger äntligen på spotify. Lyssna på I`m the rain, verkligen ta dig tid att lyssna.

Ser mitt hår ungefär likadant ut som det alltid gör trotts två timmar hos frisören.

Jag hamnar i en städpsykos och lyssnar på Velvet underground medan jag sliter av sängkläder, tvättar, diskar och damsuger.

Sen dyker jag långt ner i Häagen Dazs Mango & Apricot.

Och tittar på Russ Meyers  ”Faster pussycat kill, kill” ifrån 1965.

Han talar…jag lyssnar mest.
Och så har vi haft det nu, i många år.

hur det låter kan ni höra här.

Enda sedan den där eftermiddagen när jag satt med benen i kors på en soffa och hörde den där sången.

” En man och en kvinna behöver en uppgift, en dröm ihop, en idè”

Nu spelar jag den alltid…
med jämna mellanrum, och i refrängen sjunger jag med.

”Är det kärlek eller vad?,
en röst i telefon, och sen tystnaden som säger, jag vet inte”

Alla kan inte tycka om Lundell.
Men jag hör till dem som gör det så fruktansvärt mycket.

Mina måndag mornar har ett eget soundtrack.