Vintage (a love story)

Archive for the ‘Home sweet home’ Category

Against the wall

Vi gillar förstås tavlor och fotografier. Den här bilden har Baby tagit, den antika ramen är min favorit.

Oljemålningen ”Look down” har min bror Sacke målat.

Baby har tagit den här bilden, printad och monterad på canvas.

”I will be good this time”  print, Sacke.

I hallen hänger jag, Baby har fotat.

”I party alone” print, Sacke

Bilder ifrån vårat liv.

Baby har fotat ett hyreshus i Ungern.

Och en bubbla i L.A

Foto taget av Jordie Turner.

Till Baby ifrån David LaChapelle

Tankar om soffor

Bland det svåraste att hitta när vi flyttade till den nya lägenheten var soffa. Vi bestämde oss för att vi är soff-människor, vi läser i soffan, myser i soffan, har datorerna i soffan m.m.  Och vill därför ha en ordentlig soffa. Men nu börjar vi ändå känna att den är lite för stor, lite för svårmöblerad och lite för lite i skinn.

Baby är sugen på en chesterfield.

Jag gillar till exempel denna, super opraktiska förmodligen inte alls bekväma soffa.

Den här har en mycket spännande design tycker jag. Och kan enkelt göras om till en säng.

Denna hade också varit fin.

Men jag gissar att det kommer att sluta med något i den här stilen. Jag gillar tanken att ha en lite mindre soffa tillsammans med en fåtölj i någon helt annan design.

Varför valde ni just den soffan ni har? Länka gärna till en bild om ni har.

Chesterfield soffan hittade vi på Qvartinge.

De andra auktioneras ut på Lauritz

Om ett hem

När jag var 21 år köpte jag min första egna lägenhet. De 19kvm var inringade av blek lila väggar och jag tyckte det var det finaste hem en människa kunde ha. Jag målade min kokvrå rosa och klistrade kakeldekor även fast där inte fanns något kakel att klistra på.  Jag slog knut på mig själv och vände världen ut och in…när jag var 21 år.

När jag var 23 flyttade jag från min lägenhet på Haga, jag satt på trappan och grät den dagen.  Osäker på när jag egentligen skulle få ett riktigt hem igen.  Ett hem som var mitt och inget som jag bara lånade av någon annan för en stund.

Tre år och elva flyttar senare fick jag det.

Man kan säga att jag är glad att den tiden är förbi.

My industrial dream

Jag inreder inte så mycket, egentligen. Jag staplar mest saker på hög. Sånt jag tycker är fint vill jag ha framme där jag kan se det, oavsett om det är min damsugare eller ett våffeljärn. Jag gillar känslan av ett ständigt pågående projekt. Därför stör det mig inte att ramarna står tomma lutade mot väggen (ett år senare) och att spegeln måste stå på en stol för att kunna användas (nätt och jämt).

Jag gillar inte gardiner, volanger och allt för söta saker, egentligen inte växter heller.

Nej, jag gillar metaller, tegel, slitet trä, öppna ytor,betong och rostiga kanter. Möbler i slitet skinn och mörka trägolv som knarrar, stora fönster  och synliga rör i taket, rejäla hushållsapparater och arkiveringsskåp i metall. Vår lägenhet ligger i ett hus som en gång var en fabrik och den har inslag av mycket av de jag alltid önskat mig.  Men fick jag önska lite till så skulle jag vilja bo, precis såhär…

Dessa bilder är tagna av fotografen Yoko Inoue och återfinns i boken Brooklyn Modern.

Veckans vackraste stund

Söndag morgon är för mig veckans vackraste stund, jag steker ägg och bacon, skivar banan och strör råsocker på rosa grapefrukt. Sen spelar jag den akustiska versionen av ”Mellan dig och mig” tills han vaknar.

Förr kunde våra drömmar handla om ett köksbord, då när vi satt på golvet och åt på den bruna kofferten.  Nu har vi ett bord för 6 personer, de rymmer både oss, mat och andra saker som betyder mycket för mig.

På söndagmornar går hela min värld lite långsammare.

Vi tittade på två hus idag. Ett med fem kakelugnar och många sprickor här och var.  Jag blev förstås lite ledsen då de andra människorna pekade på mosaiken som börjat lossa och skrattade lite åt det dåliga jobbet. Jag tänkte, att så hemskt det skulle vara om främligar gick runt i mitt hem..pekade och skrattade. Men så tänkte nog ingen annan, det är svårt för mig att förstå.

Appropå yttre rymden…

…så såg jag detta fantastiska hus på tv härom dagen! Det kallas för Venturo och designades 1971 av finske arkitekten Matti Suuronen.  Tre utav de 19 husen som byggdes landade i Sverige varav ett nu står nyrenoverat och fint på Kivik Art centre på Österlen.

Huset är byggt i glasfiber och tanken var från början att man skulle kunna flytta det med sig, lite som en husvagn fast utan hjul.  Men på grund av den globala oljekrisen 1972 så blev det aldrig mer en 19 hus som producerades.

Nu behöver vi bara detta hus till vår nya tv-bänk så blir allt bra.

Holmsjön

År 1974 köpte min morfar och mormor huset vid Holmsjön. Eller rättare sagt, de köpte marken sedan ett hus och lät bygga det där. Som vuxen har jag inte tillbringat så mycket tid där, men när jag var barn så var detta ett av de bästa ställena på jorden.  Ju äldre man blir desto sällsyntare blir dessa platser, som kan berätta sagor om ens uppväxt. Där dofter, ljud och bilder känns som en del utav den man är.

I helgen åkte vi till Holmsjön för att hjälpa min mormor att fixa lite med huset.

I min webbstrateg bor en riktigt händig man, han behöver bara få på sig de blå snickarbyxorna så kan han allt.

och lite till…

Han berättade för mig om hur hans pappa lärt honom klyva ved när han var barn.  Och jag tror att vi båda två vaggades in i en slags härlig dvala av minnen och saknad.

Jag plockade bär som jag gjort här så många gånger förr.

Sen städade jag inne i huset.

Där fanns det spännande väskor…

med färgglatt innehåll.

Och så vackra burkar förstås.

På den stora terrassen kunde man vila sig och lyssna på skogen.

Inomhus kunde man fortsätta mysa till ljudet av regn som slår emot fönster.

På kvällen grillade vi och satt framför den öppna spisen och lyssnade på morfars gamla Frank Sinatra skivor.

På morgonen när regnet har gett upp och det doftar tallbarr och blåbärsris  äter vi frukost på min mormors söta porslin.

Har du också en sån plats?

Där ditt hjärta klappar lite hårdare, där du påminns om de vackra sommrarna då du var barn, där allting viskar och berättar om de människor som du älskat som inte längre finns kvar.

Nr 11

Härom dagen hade jag lite av en utomkroppslig upplevelse. Jag fann mig själv stående på stockholms stadsmission som så många gånger förr när jag hör mig själv säga till mannen i det stora skägget ”Vad ska du ha för lampan?”.  Sen går allting väldigt fort, jag ringer Baby och ber honom komma och hämta mig för att jag har köpt en lampa som är förvånasvärt tung (vilket han förstås inte ifrågasätter efter som han själv är en lamp-missbrukare).

Så nu står den där i all sin prakt. Lampa nr 11….

Och jag kan inte hjälpa att känna mig lite som en medberoende:/

Men rackarns vad snygg den e, till mitt försvar så har vi letat efter en golvlampa i denna modell länge. 80kr var priset.

Och såhär blev det….

Nu har jag pysslat färdigt. På pelaren i ” sovrummet” kan man nu bland annat läsa Shakespeare, Märta Tikkanen, Karin Boye, Louise Dubois, Ulf Lundell, Pär Lagerkvist, Leonard Cohen, Eeva Kilpi, Harriet Löwenhjelm och en dikt ifrån Egypten som är äldre en 3000 år.

Det gör mig glad:)

När jag var yngre läste jag Johan Ludvig Runeberg;

”Till hjärtat, som var kallt ,säg, hur du lågor bar?Hur  kunde du bli allt för den du intet var”

Gång på gång läste jag. Nu är jag äldre och har klistrat hans ord med tapetlim (som nog är samma sak som klister).

När jag gick på gymnasiet lyssnade jag på Kent;

” Lyssnar stel och fastspänd, och när paniken bryter ut ler du svagt och viskar, du är värd att dö för”

Jag behövde deras texter för att orka andas när jag var 19 år.

När min farfar plötsligt gick bort läste jag Boye;

”Livlöst är livet där inte du är kvar. Världen är ett väldigt skal, som ingen kärna har”

Man kan läsa andras ord, som blivit till bitar av mitt liv, på pelaren i våran lägenhet.

Poesi och smak av ingefära

Igår påbörjade jag mitt lilla projekt, ( för er som missat)…

Jag rev ut sidor ur mina böcker, sidor med ord…en del som skär i hjärtat, en del som värmer, en del som jag kan utantill även då jag blundar.

Sidorna med de vikta hörnen och stjärnorna i kanten.

Jag åt för många indonesiska ingefärskolor samtidigt.

Baby sjöng ikapp med John Mayer.

Och återigen så var det en sån där kväll i historien om oss, då vi var lyckligare en någonsin.