Lenita undrade lite hur jag ser på det här med att skaffa barn, och om kärnfamiljen som sådan.
Och jag tänker att det är säkert fler av er som undrat, när tusan vi ska skaffa barn.
Nu när vi gift oss, flyttat till ny stad, stor lägenhet och snart ska fylla ännu äldre bägge två.
Visst känns det lite som att det borde komma snart.
Men sanningen är den att vi pratar relativt lite om det.
I perioder har vi pratat om det mer, men vi befinner oss inte i en sådan nu.
Jag har alltid trott att jag skulle få barn tidigt, och jag kände starkare att jag ville ha barn när jag var yngre. Ju äldre jag blivit desto mer avlägset har det känts på något vis. Antagligen för att förmågan att problematisera har blivit starkare.
Jag är ju snart för tusan lika gammal som min egen mamma var när hon blev gravid för fjärde gången.
Det störde mig mer när jag var 25 än vad det gör idag. Jag kan se både negativa och positiva aspekter med att skaffa barn senare i livet, men i det stora hela så tror jag inte att det är en önskvärd utveckling att vi väntar längre. Och självklart är det samhällsklimatet som påverkar, möjligheten till bostad, arbetet och utbildning.
Men vi som växer upp nu är också i mångt och mycket en ganska ambivalent generation som gärna vill äta kakan och ha den kvar.
Vi är uppväxta under tron att allt är möjligt och att vi kan bli vad vi vill, vilket i sig förstås är vackert. Men jag tror att det finns en baksida på det myntet som handlar väldigt mycket om just det här med att slå sig till ro, arbeta 9-17 och bli förälder.
Men jag vill ha barn, absolut.
Och om vi väl får några så kommer jag säkert att få ågren över att jag väntat, det är liksom lite den röda tråden i mitt liv…att leva långsamt.
Det har blivit tydligt att jag inte fixar det på något annat vis.
Min man är den rätta för mig att skaffa barn med, det har jag vetat sedan länge.
Och den känslan är nog det viktigaste för mig.
Att veta att han är en person som jag skulle vilja ha barn med, oavsett om (ve och fasa) vi två av någon anledning skulle besluta oss för att gå åt olika håll.
Det är viktigt, för kärleken kommer inte med någon garanti.
Man kan lova bäst man vill. Men i slutändan kan man bara göra sitt bästa och hoppas att det ska räcka.
Och just det sa jag till honom när vi gifte oss.
Att jag lovar honom alla mina försök.
För för mig är det just det som det handlar om, att aldrig sluta försöka.
En annan sak som jag ibland funderar över är hur det skulle vara om vi inte kunde få barn.
Jag är väldigt positiv till adoption, och har faktiskt lite svårt att förstå att fler ofrivilligt barnlösa inte adopterar.
Jag har svårt att förstå att den där viljan att just bli gravid och föda ett barn som biologiskt är ens eget kan vara så stark, för ibland uppfattar jag att den är just det…och kanske till och med snudd på starkare än själva viljan att bli förälder.
Nu har jag ju själv aldrig varit i den situationen så jag kan ju bara tala utifrån mitt perspektiv.
Som alltid, såklart.
Men jag tycker ändå att det är viktigt att säga att det finns fler än ett sätt att bilda familj på.
Och bara för att mamma, pappa biologiskt barn är normen så betyder det inte uteslutande att det är bättre än något annat.
I alla fall inte för mig.
Och sen vill jag också lägga till att det finns få saker som gör mig så illamående som vuxna människor som inte kan ta till sig någon annans barn.
Ni vet de som råkar bli kära i någon som har barn från tidigare relation och ser det som något negativt. Det är i min bok bland det fulaste man som människa kan göra. Klarar man inte av att hantera en sådan situation så tycker jag att man ska låta bli den helt. För barnets skull.
På senaste tiden har jag haft turen att möta några familjer där detta puzzel har löst sig på ett väldigt vackert sätt. Där personer i min egen ålder blivit del i en familj och axlat rollen som styvförälder helhjärtat.
Det mina vänner är kärlek för mig.
PS, Visst är det en rätt läcker bild jag fick till i Köpenhamn?
Some thoughts about starting a family.
