You’ve been acting awful tough lately
Smoking a lot of cigarettes lately
But inside, you’re just a little baby
It’s okay to say you’ve got a weak spot
You don’t always have to be on top
Better to be hated than love, love, loved for what you’re not

You’re vulnerable, you’re vulnerable
You are not a robot
You’re loveable, so loveable
But you’re just troubled

Guess what? I’m not a robot, a robot
Guess what? I’m not a robot, a robot

You’ve been hanging with the unloved kids
Who you never really liked and you never trusted
But you are so magnetic, you pick up all the pins
Never committing to anything
You don’t pick up the phone when it ring, ring, rings
Don’t be so pathetic, just open up and sing

I’m vulnerable, I’m vulnerable
I am not a robot
You’re loveable, so loveable
But you’re just troubled

Guess what? I’m not a robot, a robot
Guess what? I’m not a robot, a robot

Just nu tycker jag hemskt mycket om Marina and the diamonds, I am not a robot .Jag lyssnar på hög volym och sjunger lite för mig själv, när jag går med den kalla vinden i ansiktet här, i min nya stad

I really like these lyrics at the moment.

Fick jag önska mig en egenskap så skulle det nog vara att kunna sjunga.
Då skulle jag skriva vackra sånger och sjunga med såndan där bräcklig röst som aldrig spricker fast man hela tiden tror att den ska göra det.

Som när Julia Stone sjunger You’re the one that I want .
Just så skulle jag sjunga.
Och så skulle jag spela gitarr naken i sängen som Birgitte Bardot.
En lördag morgon  som den här.

Sometimes I wish I could sing…just like Julia Stone. 

Jag läser artikel med en röst för vemod i DN samtidigt som jag dricker bäcksvart kaffe som redan kallnat.
Ville tipsa om artikeln då det verkar som många av er uppskattar hennes musik.

Tänkte också att jag ska försöka skriva lite mer om musik här på bloggen, regelbundet.
Då främst om just sådana låtar där texten får fäste i bröstkorgen.

There´s a nice article about Melissa Horn i DN today.

Såg idag att Melissa Horns nya album  Innan jag kände dig ligger uppe på Spotify nu.
Och jag känner att  spår nr 6, Du är nog den blir min favorit.

Den känns väldigt mycket som året 2006 för mig.
Då när han började dyka upp på gatorna i min nya stad.
Och han som jag levde med då sa till mig att jag…aldrig sett på honom så. Inte på samma sätt.

Och han hade förstås rätt.

Photo Rickard Eriksson

Listening to Melissa Horns new album.

När jag listar filmer som påverkat mig och haft stor betydelse så måste I am Sam ändå vara med. Det finns ingen film som jag gråter mer till, från ungefär precis början till slutet sitter jag med en rulle hushållspapper och gråter hejdlöst samtidigt som jag skrattar ibland.
Jag kan inte tänka mig någon smärta som är större än att förlora sitt barn. Det i kombination med maktlösheten att inte bli sedd och förstådd. Wow…jag gråter nästan bara jag tänker på den här filmen.

Finns det någon film som ni gråter sådär hysteriskt mycket till?

There`s no movie that brings out tears the way that I am Sam does

Igår var en fin dag på många sätt, både Hampus och min pappa kom till Gröndal.

Vi åkte in till Söder för att äta lunch och det var så varmt att man kunde ha linne.

Jag åt en sallad med mozarella och parmaskinka.

Hampus ville hitta ett par solbrillor och menade att han bara skulle ha vit t-shirt, jeans och solbrillor resten av sommaren.
A man with a plan!

Sen drack vi kall öl och cider i solen på Skånegatan.

Pappa

Hampus hittade ett par Raybans på Stadsmissionen som fick bli hans, och sommaren var gjord.

Baby kom också.

En bra dag med några av de bästa killarna med andra ord!

På kvällen åkte pappa och jag till globen för att se Sade.  Makalöst bra konsert var det, jag har lyssnat på musiken sedan 90-talet och många utav låtarna har betytt och betyder fortfarande mycket för mig. Speciellt albumet Love Deluxe från 92 kan jag rekommendera starkt. Sade har inte spelat i Sverige på 17 år, och lider dessutom av scenskräck, så jag är väldigt glad att vi kom iväg för det är nog inte så säkert att den chansen kommer igen.

Ska ni se några konserter i sommar?

Yesterday was a good day with my husband, brother and father.

I onsdags kväll såg vi  filmen Blue Valentine, ett romantiskt drama som gjorde lite ont i hjärtat. Ni vet en sådan film som får en att tänka ”shit, vi ska aldrig mer bråka och jag ska berätta hur mycket jag älskar dig tusen gånger mer”.
Det är viktigt att ibland bli påmind om hur bräcklig kärleken faktiskt är. Att något som börjat så bra, faktiskt kan sluta illa.

Filmen hamnar inte på min topp lista (den som jag håller på och presenterar här på bloggen), men jag tycker helt klart att den är värd att se.

On Wednesday night we saw the film Blue Valentine, a romantic drama that really hurt. Truly a film that makes you think ”shit, we should never fight and I should tell you how much I love you a thousand times more”.

Det som Lasse Hallström rör vid blir oftast till guld. What’s eating Gilbert Grape är ett av mina starkaste tidiga film minnen, det är så himla mycket som är vackert med den här filmen och den liksom växer i mina ögon varje gång jag ser den.

Älskar scenen när Becky (Juliette Lewis) får (efter mycket tjat) träffa Gilberts mamma, som på grund av sin fetma inte lämnat huset på många år.
”I have´nt always been like this” säger Bonnie (mamman)

”And I have´nt always been like this” svarar Becky.

Jag tycker så mycket om Beckys karaktär, hennes sätt att möta människor är så vackert och ärligt.

Och som om inte det vore nog så gör Leonardo Dicaprio sin (enligt mig) bästa roll någonsin som Gilberts förståndshandikappade bror Arnie. Filmen är från 1993 och om du inte sett den i vuxenålder så tycker jag att du ska göra det.

I love the movie What´s eating Gilbert Grape.