Jag fick en bok av mamma,
hon hade markerat sidan med en dikt som börjar såhär,

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse. 

I morgon är det midsommar igen.
För mig är det årets känsligaste dag.
Och just i år tänker jag att det stämmer så bra, att jag hittat min glänta, tillslut.
Det tog förvisso mer eller mindre tio år. Men nu är jag här.

Jag tror inte att midsommar längre kommer att handla om sorgliga minnen för mig,
jag tror att jag är färdig med det.

Under många år har jag också alltid känt att midsommar är den dagen då jag tydligast kunnat se att jag saknat en given plats.
Det har varit den dagen på året då alla andra har någonstans att ta vägen.
Kanske till någon väns väns stuga i skärgården precis så som de gjort de senaste hundra åren ungefär. Och det har alltid känts så slutet på något vis, lite som att man hade en chans att skapa sig en given plats när man var 20år och om man inte gjorde det då så kom det aldrig riktigt någon chans igen.
Midsommar har för mig oftast varit en dag då jag känt att jag inte passat in, att jag behövt ställa om mig själv och motvilligt omfamna någon annans traditioner.
Den dag då det framgått tydligast att jag förlorat vänner och flyttat (flytt) mellan städer och relationer,
att jag helt och hållet byggt mitt liv på en ostadig grund utan starka band.

Men nu är jag ändå här.
I min glänta i skogen,
ett litet 40-tals hus på en höjd i norra Skåne där nyponrosorna växer vilt.

Och jag tänker att det var värt den långa omvägen.

Och till er som fortfarande letar efter en given plats,
ge aldrig upp den drömmen om den känns i hjärtat för er.

Nu packar vi och åker dit där nyponrosor blommar.

Det där som nässlade sig upp i nacken och tog ett bestämt tag.
Jag har verkligen känt den här terminen att jag läst på sparlåga. Men på något sätt har jag ändå lyckats klämma ur mig fyra essäer i filosofi som jag personligen känner är det bästa jag skrivit hitintills under min utbildning, och som framförallt har vidgat mig och förändrat min syn på hela mitt liv.

Jag pluggade heltid och arbetade deltid förra sommaren, vilket för mig inneburit studier non-stop sedan vårterminen 2010, däribland en C-uppsats som jag inte vet om jag riktigt ännu lyckats andas ut efter.

Egentligen är det kanske inte så mycket studierna i sig, utan kanske det faktum att jag hattat runt så mycket på olika högskolor/universitet, 5 stycken nu.
Man blir lite trött av att sätta sig in i hur det funkar på på de olika institutionerna, att hitta till rätt sal, att lista ut var de bästa kaffet finns, och kanske i bästa fall även lära känna någon.
Att börja på ruta ett helt enkelt.

Denna sommar kom jag in som reserv på mitt sjunde handsval (!!).
Efter ett par dagar av ihållande beslutsångest kom jag fram till att det inte var värt det.
Även om jag helst av allt skulle vilja bli klar med min kandidat till min 30årsdag så är det inte värt det.
Inte bara för att.

Aldrig,
vill jag göra något bara för att.

Min utgångspunkt för vår juni look book var citatet ovan av Kahlil Gibran.
Jag tog det med mig och stylade och fotograferade en av de vackraste kvinnor jag vet.

För mig handlar det om den där skönheten som man kanske egentligen måste uppleva i en person, skrattet och rörelserna, erfarenheten och värmen. Det som har polerats fram sakta men säkert av livet.

Jag gjorde vad jag kunde för att fånga henne.
Och jag känner mig himla nöjd.

Det är det bästa med Odd Lovin’, att jag kan ta en abstrakt idé och skapa någonting av den, precis så som jag vill.
Att vi växer tillsammans.
Att det ur varje idé jag får föds tio nya.

Ni får hemskt gärna titta på resultatet här! 

Vi väntar på att det ska klarna, Hibiscusen och jag.
I huset blir det som lite sådär fuktig kyla som kryper sig inpå och in under.
Och kanske hjälper det inte att jag bär trasig byxor.

Jag fyller näsan med doft av liljekonvalj, och tänker att blomstermässigt så är detta kanske den finaste tiden här, med meterhöga hundkex som fyller nästan hela vår trädgård. Plötsligt en dag när jag vaknade så var de bara där.

Sinnet fyller jag med Nietszche, och kroppen med en tesmak som en bästa vän alltid bjöd på när jag var 17 ungefär.

Och jag känner mig sådär lite trasslig och svår.
Kanske har jag bara varit för mycket ensam under månaden som var.
Gått vilse lite under skinnet en aning.

Jag skriver ett avsnitt om det i min bok, som jag faktiskt har börjat med så smått.
Om ensamheten.
Mitt kanske mest naturliga tillstånd. Som jag ändå så lätt får för mycket av.
Jag orkar som inte riktigt prata, och kanske svarar jag inte när en vän ringer, fast jag egentligen vill.
Jag drunknar i en kopp av svart kaffe och tänker alla tankar en extra gång.
Går tillbaka inom mig och analyserar gamla känslor, dofter och smaker i detalj.
Och när grannen passerar utanför kan det gott och väl hända att jag duckar för att slippa bli sedd.

Ensamheten.
Jag behöver den inte.
Jag bär den alltid med mig ändå.

Jag försöker att addera känslor till allt vetande, till mina stabila och rationella teorier. Eftersom jag insett att de helt saknar värde om jag inte kan känna dem.
Teorier tränger aldrig genom huden.
De blir aldrig sanning fören det känns.

Därför tar jag inte längre på mig handskar för att skydda naglarna när jag gräver i jorden, jag lämnar skorna i hallen och jag bär underkläder så lite som möjligt.
Det kan tyckas banalt.

Men jag har en idé om att känna mig fri samtidigt som jag vill vara en del av någonting större.
En idé om vilken sorts kvinna jag vill vara.

En teori om hur jag vill leva.
En teori som utan känsla saknar värde.

Illustratören Anna Grundberg har ritat av mig.
Och jag känner mig så himla smickrad.

Jag har fått höra vid några tillfällen i livet att jag är svår att rita av, men detta är ju som om det vore ett fotografi om jag själv får säga!
Blicken och det lite skeptiska halv flinet.

Eller vad säger ni?

Vi åkte till stan i veckan.
Och jag blev lycklig av vänner och doften av varm asfalt och syrén.

När man har två hem så blir allting lite mer kaotiskt.
Vi lämnar det lite som det är och rentvätten hinner liksom aldrig riktigt in i garderoben innan den ska användas igen.
Det är bra för en sådan som jag,
plötsligt känns det halvt kippade nagellacket på händerna inte så allvarligt längre.

Återigen, vikten av kontexten.
Bakgrunden och människorna som vi speglar oss själva emot.
Jag inser att jag återkommit till just den insikten flera gånger sedan beslutet om att lämna Stockholm för ett år sedan.

Jag känner mig fortfarande befriad från perfektion.

Och jag är beredd att låta den känslan styra mig.