Vintage (a love story)

Archive for the ‘Diary’ Category

Hon som alltid bär på alldeles för mycket saker

I min handväska;

Jeansjackan
Datorn
Lilla kameran
Iphone
Solglasögon
Bälte
Nycklar
Tuggummi
Rosebudsalva
Läppstift
Hårborste
750g parmesan ost
Spegel
Opostat brev
Gammalt nr av Elle
Pass
Pyttelilla antika plånboken
Hårklämma
Anteckningsbok
Etui för kvinnliga produkter
Recept på Äppelfärsbiffar

Los Angeles

Under hela min uppväxt har media matat mig med bilder ifrån Californien, det första som slog mig när jag kom dit sent en fredag natt var att jag blivit lurad. Los Angeles är inte Melrose Place, Beverly Hills eller Baywatch….det förstod väl i och för sig jag också, men jag blev ändå förvånad av hur lite min bild stämde med verkligheten.

Vi tillbringade sammanlag ungefär två veckor i L.A, och jag behövde verkligen alla de dagarna för att bilda mig en uppfattning och skapa mig en rättvis bild av änglarnas stad.

Los Angeles är så fullt utav kontraster, en yta där människor som lever i stort överflöd samsas med människor som lever i kartonger och inte äger mer än vad de själva kan dra runt på i en stulen kundvagn.

Jag tror att många människor kommer till Los Angeles med en dröm, jag träffade flera av dem som hankade sig fram i det hårda klimatet för att lyckas.
Lyckas med någonting som jag stundtals undrade om de själva mindes vad det ifrån början ens var.
Jag tror att drömmar ändrar färg i Los Angeles, mer än på någon annan plats.

Människor är öppna där, men ensamma på samma gång.
Människor lever ett laid back liv, men är sönder stressade på samma gång.

Los Angeles är en hård och smutsig stad som vilar under ett täcke av smog. Det är inget paradis…på något sätt.

Men det är också en stad som får en att fundera och ifrågasätta den plats man själv lever på.
Någonstans i det hårda och inte alls så perfekta så fann jag någon slags ro.
Det är som att all yta har skrapats av den där staden och utifrån sett med mina ögon ser det ut som ett öppet sår.

Stockholm är på många sätt också ett öppet sår. Men ytan här är tjock, hållbar och vacker.
Du kan inte gömma dig i L.A på det sättet som du kan…och gör i Stockholm.
För att ta dig från en plats till en annan måste du alltid möta kontrasten, och blicken hos de människorna som kanske haft något, men förlorat allt.

I slutändan var det ändå något som fick mig att älska L.A….kanske var det just den där ärligheten.

The windy city

Vi började vår bröllopsresa i Chicago. Jag var extremt trött efter en lång flygning bredvid en pratglad finska som hade en annan upfattnig än mig om var gränsen mellan mitt och hennes space gick.  

Att landa i Chicago var som att kasstas in i en gammal kriminalserie ifrån 70-talet. Staden känns gammal, tunnelbanan går ovan mark på räls som gnisslar och någonstans i fjärran hörs alltid en polis siren.

Allt är grönt och luften känns frisk. Det blåser hela tiden vindar in ifrån Michigan lake som gör att det blir ganska kallt, jag kunde inte hjälpa att fundera över hur vintrarna måste kännas i Chicago.

Vi hade inget direkt planerat utan gick mest bara runt och försökte bilda oss en uppfattning om staden. Jag provade allt som gick att dricka och tugga på i vanlig ordning. Något av det bästa jag vet med att resa är att gå i vanliga matbutiker och botanisera bland det stora urvalet av produkter. Jämfört med USA så kan man lätt uppleva Sverige som ett kommunist land när det kommer till mängden av olika produkter. Många människor tycker säkert att det är tröttsamt med 352 olika sorters frukost flingor, jag gillar det, läser innehållsförteckningar, jämför priser och blir som en liten dektektiv mellan hyllorna.

Jag testar alla olika sorters sockerfria drycker och Baby säger att alla smakar samma sak…dåligt utspädd Fun light saft.

Jag förälskade mig snabbt i alla vackra väggmålningar.

Och närheten till vattnet.

Vi drömmde om att köpa den gammla brandstationen som var till salu.
Enligt herren som hade hand om parkeringsplatsen bredvid hade byggnaden stått tom länge, och skulle förmodligen rivas.
Jag tänkte att, det där med K-märkning…det är nog inte så dumt ändå.

Vi tänkte att man kunde haft en restaurang här, en butik, ett hem och en stor studio.
Men det var förstås en hel del som hade behövt göras på innsidan.

 

 

Men kanske att vi flyttar dit en dag om vi vinner på det där Green card lotteriet.

Russian red and black coffee

Det är lördag morgon (tänkte jag skriva fast klockan är tjugo i tre). Jag håller fortfarande på att acklimatisera mig förstår ni.
Om det inte var för att systembolaget stängde tre så hade vi sovit fortfarande.

Nu försöker jag väcka mig själv med Russian Red och starkt kaffe.

Jag ser att flera för mig nya bloggar har länkat hit, det gör mig jätteglad. Vill ni så får ni hemskt gärna berätta när ni gör det, så får jag en chans att även upptäcka er. Slutligen brukar jag förstås göra det ändå men det dröjer lite längre.

Nu ska jag ta tag i dagen….mycket långsamt, slå in paket för att sedan åka och fira min finaste vän Eva som fyller år idag.

(Bilden har jag tagit på mig själv i underbara Chicago, i morgon ska jag börja visa er bilder och berätta om resan, vilket nog kommer ta mycket plats här på bloggen resten av sommaren så jag hoppas att ni är peppade på det?)

Jet lag

Av någon anledning är andra dagen alltid värst. Vi passar ändå på att njuta av god mat och vänner som vi saknat.

Vi har förstås gåvor med oss från väst. Leila fick en fin Cynthia Rowley klänning.

Nu ska jag sova…och tacka högre makter för att det är fredag redan i morgon.

Back in the valley

Vi är hemma igen. Vi dricker jätte svart kaffe och tömmer våra väskor….våra sju väskor.
Som vi på något sätt lyckades checka in utan att betala ett öre extra.

När taxin svänger in på Gröndalsvägen så  känns allt konstigt stilla, som om någon tryckt på paus.
Den stora hunden ligger fortfarande utanför fiket och mammorna och papporna stressar med sina barn till dagis.
Det är en vanlig onsdag morgon…

Vi reste en tisdag morgon.
Vi dansade på hustak i L.A och New York, vi gifte oss, gasade en röd mustang längs route 66 och sjöng gamla rock låtar så högt vi kunde.
Vi flög ett litet propeller plan över San Francisco och gick vilse i Las Vegas.
Vi tog en omväg och hamnade i Arizona, vi träffade människor som fick oss att skratta och människor som fick oss att ifrågasätta.

Vi upptäckte sidor hos varandra som vi nog inte visste fanns.

Så visst känns det konstigt att vara hemma igen, i den allt för stora soffan.
Jag tror vi får smälta det några dagar…åka till Willys och köpa skorpor och finn crisp…
Och när jag vaknar i morgon så kommer jag kanske först att undra, om det bara var en dröm ändå.

Ps, Min klänningen är en vintage Luis Estèvez ifrån 70-talet. En samlarobjekt som man får betala allt mellan 400 och 1000 dollar för idag. Jag hittade förstås min på en loppmarknad för 35 dollar, och prutade till 28.

Plötsligt händer det….och det är stunder som dessa som får mig att fortsätta leta…och leta…i all oändlighet.

So long!

Jag sitter på sängen på hotellrummet i New York och laddar mentalt (och med M&M) för att ta tag i den slutgiltiga packningen av bagaget.
I morgon flyger vi hem  till Stockholm igen. Hem till underbara vänner, älskad lägenhet och havregrynsgröt.

Vi har haft en magisk resa. Men nu vill jag hem till min magiska vardag.

The husband

My husband is…

My husband …hit och dit…

Jag säger det hela tiden….så fort jag får chansen.

Om det fanns ord att förklara känslan så skulle jag.
Men det är som ett helt annat alfabet.

City of angels

Vi är tillbaka i L.A efter ett par dagar i Las Vegas och San Francisco. Känslorna och intrycken är många. När tiden räcker till ska jag berätta mer.

I morgon flyger vi vidare till New York.

PS

Noterade ni att jag har färgat håret?  Jag gick till någon sorts färg expert i Hollywood och tänkte att nu jävlar…
Efter två timmar var jag inte nöjd….efter en extra timme var jag fortfarande inte nöjd.

Och för första gången i mitt liv så stod jag på mig och var ärlig mot en frisör. Och när jag väl sagt som jag tyckte (”this looks grey and i hate it…sorry”) så kunde jag verkligen inte fatta varför jag under alla dessa år tyckt att det varit så svårt att säga sanningen.
Jag som har gråtit när jag cyklat hem från frisörer och köpt en toning på coop på vägen.
För mig var det här en jätte stor befrielse.

Frisören körde med det där som frisörer alltid gör, ”med ditt hår..bla bla bla….om du använder de å de shampot och färgar om fyra veckor igen…DÅ…då ska du se att du kommer få det resultatet du vill”.

”I hate it”, sa jag igen.
(när jag väl hade börjat så kunde jag nästan inte sluta)

Han sa förlåt och jag behövde inte betala.

I efterhand…när chocken lagt sig och jag speglat mig i lite annat ljus så måste jag erkänna att jag inte längre hatar det.