Jag antar att den slår oss alla på olika sätt.
Till mig kom den förstås i form av textil.

Vi pratar ofta om barn. Om hur våra barn ska bli och om hur vi ska vara då…ni vet sådär som man bara pratar när man inte har barn själv, och inte vet ett endaste dugg.

Jag börjar i den för mig mest naturliga änden, och bygger garderoben i rutigt och batik.

Men sen….mitt i allt så läser jag ett blogginlägg som får mig att stanna till.
Och jag tänker herre jävlar, jag undrar hur ni gör.
Ni mammor och pappor, ni är det modigaste jag vet.

Tänk om vi någon dag kan bli som er.

Så kom äntligen den där dagen då vi gifte oss. Det känns overkligt läskigt när jag tänker på att vi hamnade här, att den där kvällen för fem år sedan när jag stod och dansade och såg en kille i en bar var början på allt detta.

Jordie körde oss till cermonin i sin volvo, sen plockade han fram en skjorta ur bagaget och svidade om.

Allt var fint, allt var perfekt.
Allt var allt jag kunnat önska.

På kvällen bytte jag om till min brudklänning. Den är av svenska 70-tals märket Dehå och kostade mig 200kr på Emmaus. Över den hade jag en öppen kaftan i guld som blev min för 90kr på Stadsmissionen. Mina skor hittade jag på tradera för 90kr och smyckena jag bar var gåvor.

Visst är det fint att 380kr kan få en att känna sig som en miljon.

I tre dygn skålade vi i champange, skrattade och dansade under ljuset ifrån de höga husen.

Flickan från dansgolvet och killen i baren.
(Bara början på en lång historia)

Jag försöker förstå siffrorna, nu som då medan ögongloberna hettar och gör sig redo..i väntan på klartecken.
I väntan på att jag ska ge upp..igen.
Han sitter kvar på stolen bredvid.

Och jag tänker att, om han inte flyttar sig nu, då gör han det nog aldrig.

Det finaste är när någon vägrar ge upp hoppet om dig.
Och med tiden har jag förstått att det är mitt kall.

Jag vill ha ett yrke där den viktigaste egenskapen är att aldrig ge upp hoppet om människor. ”

(Dagen innan vi åkte till USA fick jag…äntligen ett fullständigt gymnasiebetyg)

Utbudet av Vintage är enormt i L.A, särskillt när det kommer till 60 och 70-tals plagg och assecoarer. Kvaliteten är hög och priserna bra. Efter ett par dagar i staden gav Baby och jag oss ut på en hel dag av butiks biljard.
Jag tog på mig min favorit kaftan, det perfekta plagget när man vet att man ska prova massor i butiker.

Kring Melrose Ave och La Brea ave ligger enligt mig de bästa butikerna. Hade jag rest till L.A för 5 år sedan så hade det varit jobbigt för mig att gå runt i dessa butiker, jag hade blivit otroligt stressad och velat köpa precis allt. Nu, flera år senare så har jag en ganska inarbetade strategi när jag går in i butiker där jag vet att jag omöjligt kommer att kunna titta på vartenda plagg. I L.A är det dessutom ganska enkelt då butiksägarna är duktiga på att märka upp olika sektioner. I fantastiska butiken Jet Rag på   825 North La Brea har man gjort just detta. Raderna är märkta med 70s longsleeve dresses, 60s short dresses, Etnic dresses osv.
I Sverige jobbar man inte så mycket på det här sättet vilket jag tycker är lite synd.

Jag letar efter sådant som jag har svårt att hitta hemma, design plagg och udda modeller och sådant som jag vet att jag kan hitta billigare än hemma.  På Jet Rag kostar klänningarna mellan 2o och 30 dollar (160kr och uppåt).

I USA finns det mycket mer vintage för män än vad det gör på någon annan plats jag rest till. Baby hittade jätte mycket snyggt.

T-shirtarna på Jet Rag hänger i färgskala, vilket också underlättar för den som är på jakt efter något särskilt.

Ja, ni ser själv vilken makalös ordning det är i denna butik. Jag kan ofta uppskatta de små butikerna som är fyllda från golv till tak, de röriga loppmarknaderna, allt för 20kr lådor och andra situationer där shoppandet blir en skatt jakt. Men i en butik av denna storlek, och med detta utbud så är jag otroligt tacksam över den ordning som finns, skatt jakt det blir som ni säkert förstår ändå.

I vintage butikerna i L.A vill de gärna att man lämnar ifrån sig sin väska när man kommer in. I många butiker är det skyltat, i de andra butikerna frågade jag i kassan och det hända aldrig att de inte tog väskan. De flesta vill inte heller att man fotograferar inne i butiken, vi frågade alltid (nästan) och berättade vad vi skulle ha bilderna till, då var det oftast ok.

Om du besöker L.A en söndag så se till att åka till Jet Rag då de har 1 dollar sale utanför  butiken varje vecka.
Jag fick prioritera bort det då vi hade viktiga planer inför söndagen som skulle komma…..

Dagen innan vi gifte oss brände jag mig på låren och fick en vagel i vänstra ögat.

Han frågade mig om jag var nervös och jag svarade nej varje gång.

Jag, som alltid grubblar, undrar och funderar, vrider, vänder och över analyserar.
Jag hade inga frågor kvar.

Sanningen är den, att han är min största självklarhet.
Han är svaret på alla de där frågorna jag inte kunde sluta ställa.

Han är mitt bevis på att hjärtat alltid vet, det sinnet ännu inte förstått.

Dubbla strumpbyxor, förkylning som aldrig ger med sig, torr hud och små blodkärl som spricker på kinden, istappar som faller ner från taken och frysa, frysa, frysa….det är sånt som får mig att vilja flytta härifrån.

Jag undrar hur ni gör i norland, kör ni termobyxor över kjolen och rånarluva när ni åker till jobbet?

( Japp!, jag vet att det är sannslöst varmt och att vi i lilla landet lagom inte nöjer oss med annat än just lagom varmt. Men glöm inte…..snart är det vinter igen och den blir säkert allt annat än lagom kall, så inget gnäll nu!)

Andra dagen i L.A kollade vi in några vintage butiker i Silver Lake. Jordie hittade den här snygga skinnjackan, är inte färgen helt magisk? Jag köpte den vita Jessica McClintock klänningen som jag valde att ha på mig vid vår vigsel senare den veckan. Jessica McClintock kommer själv ifrån San Francisco så hela västkusten kryllar av hennes vackra 70-tals klänningar och tunicor. I Sverige är de mer sällsynta tyvärr. Just denna som jag köpte har tidigare ägare kapat och gjort en kortare variant av, jag tycker att det gör den lite extra speciell.

Framåt kvällen åkte vi hem till Jens lägenhet i Silver Lake. Från hennes fönster kan man se solen gå ner över Hollywood skylten.

Jordie och Jen lagade mexikanskt

Det var den perfekta dagen/kvällen.

Vår första måndag i L.A åkte vi direkt till de kontor där vi skulle hämta ut vårt marriage licence. Efteråt när vi satte oss ner för att äta lunch blev vi utsatta för det värsta…den traditionella ”lyckliga paret på resan som sitter och äter” bilden. Det var givetvis inte vår ide, utan italienaren som hade restaurangen. Ni kan se honom, eftersom han också är med i bilden…Bingo!

Vi stannade på Sunset Boulevard och slog till på en Holga kamera.

På kvällen tog JK (Jordies roomie) med oss till Korea Town.

Vi åt traditionell koreansk barbeque.

I Korea äter man det mesta, så det gjorde vi med. Ko tunga, bläckfisk och något som JK beskrev som ”inside cow belly”.

Det var lätt det bästa vi ätit hittills på resan.

…och när bruden (hon som en gång visste allt om mig) gick in i kloster kyrka till tonerna av  Michael Jacksons Will you be there…då grät jag. Kanske på grund av den overkliga känslan att vi faktiskt var där, vi som växte upp och formades tillsammans, vi som en gång visste allt om varandra. Vi är vuxna nu.

Mina finaste barndomsvänner…de är vuxna nu.

FinaTina som jag inte träffat sedan 2002 , hon var också vuxen och kom med äkta maken Patrik.

Det var nästan den varmaste dagen någonsin. Vi gömde oss i skuggan av ett träd, svalkade oss med skumpa och luftade fötterna i gräset.

Bruden och brudgummen kom till festen i en vit Hummer så klart.

På Sundbyholms slott var det dukat för fest.

Jag bar en turkos sextiotalare som jag hittade på en marknad i New York, Michael Kors pumps och en vintage lack väska.

Solen gick ner över Mälaren.

Det är verkligen en magisk känsla att få vara del av någon annans bröllop när man fortfarande är hög av lyckan från sitt eget.

Bruden passade på att stretcha lite.

Sen åt vi tårta.

Och när det blev dags för bröllopsvals till Mary J Blige`s Give me you, då mina vänner…grät jag igen.
Ni förstår att det här paret är speciellt för mig. Jag har följt dem sedan den där sommaren då jag slutade nionde klass. Jag kan fortfarande minnas i detalj den där dagen då vi satt i Sandras kök och vägde på varsin stol och hon berättade för mig om Richard.

Det har gått elva år sedan den dagen. Och som prästen i kyrkan sa, det är en mängd väldigt modiga val som gör att de två står där de gör idag.

Det är vackert.
Det är beundransvärt.
Och det är ett tecken på….att kärleken ibland (om man bara låter den) övervinner allt.

Det var ett bröllop enligt konstens alla regler, som avslutades med att brudparet uppträdde i ett gemensamt hip hop medley…även det enligt konstens alla regler.

Jag somnade lycklig med vetskapen att vi alla har det bra.
Barndoms vänner är oersättliga av de enkla faktum att de är de enda som vet vem du en gång varit, och vad som fick dig att bli den du är idag.

Extra bra är mitt jobb de dagarna jag kan ta de med mig till Rosendals trädgård…som i torsdags.

Jag åt en iskall gazpacho…det bästa som finns på sommaren.

På Strandvägen funderade jag lite över hur det skulle kännas att ligga i ett sånt där nät ute på havet någonstans.

Sen fick jag min dagliga dos av vintage och second hand.

Vid Odenpaln mötte jag Leila.

Vi drack smootihes i gräset i Vasaparken.

Sen gick vi till hemmet på Kungsholmen och väntade på middag..

Den kom i plastlådor.

Vi var så där trötta som man oftast är en torsdag kväll.

Vi reste vidare från Chicago till L.A där Babys bäste vän Jordie bor i denna trevliga byggnad. Jag är förstås grön av avund, ni som följer bloggen vet ju att en av mina högsta önskningar är att få bo i en gammal rostig industribyggnad.  Jordie bor tillsammans med JK som flyttat till L.A från Korea för att utbilda sig inom foto. Deras lägenhet är ett kombinerat hem och fotostudio.

Jordie gjorde egen melon.

Vi packade och åkte till Malibu för att fira en av hans vänner som fyllde år.

Jag åt melon (och var blek men stolt)

Sen träffade vi på sheriffen för första (inte sista) gången.  I Californien finns massor med lagar ( en del vettigare än andra), man fick dessvärre inte äta hemmagjord melon, dricka alkohol eller grilla på just den stranden där vi var. Alla fick böter, utom Baby och jag som spelade vilsna turister icke hörande till sällskapet. Jag som på något sätt levt i 27 år utan id eller körkort hade kunnat få problem, jag lärde mig denna dag att man i USA alltid förväntas kunna identifiera sig själv och släpade runt på mitt pass som en FBI agent resten av resan. Det kan vara bra att veta att detta även gäller på klubbar, vakterna är skyldiga att enligt lag ta leg oavsett din ålder. Besöker du en bank eller annan myndighet så är det inte heller säkert att de godtar ett svenskt körkort som legitimering, always bring passport!

Vi bytte strand till den där man fick ha födelsedagsfest.

Jordie och Jen

Ekorrarna fick chips.

Det var en fin första dag i Malibu. Smoggen lättade och jag kunde se solen gå ner i bilkön på vägen hem.