Jag vill mest bara önska er en fin första advent!
Här kanske vi ska baka något…
…men jag har på känn att vi kanske bara skär tjocka skivor mögelost och lägger på pepparkaka istället.

Det har varit en bra vecka.
Vi stannar upp lite och skålar, för små och stora framgångar.

Och jag är så enda in i hjärtat glad över att vara på just denna plats, på jorden och i livet.

Igår gick vi till en nyöppnad bar vid Möllan som heter Jetzt, det föll mig i smaken och kan rekommenderas. Tydligen kan man äta där också…surkål och sånt östeuropeiskt som jag gillar allra mest.
Hipp Hipp Hurra!

Jag är så glad att det är fredag, jag liksom känner det i kroppen även om mitt liv inte gör någon större skillnad på vardagar och helger just nu.

På Odd Lovin’ har vi fyllt på med några nyheter…och fler kommer det att bli.
Vi har på lagret så att säga:)

Och igår när vi åt indiskt till lunch så hittade vi oss på Modesidan i Malmö City.

Det känns så häftigt för mig att det bara var ett år sedan jag stod i en tunnelbanevagn mellan Gamla stan och Södermalm och lekte med med de där orden…Loving Odd…Odd Loving….Odd Lovin’.  

Mitt skötebarn <3

1, Om jag bara fick behålla tre plagg ur min garderob så skulle de bli dessa.
2, Om jag fick (blev tvungen att) byta garderob med någon så skulle jag kunna tänka mig…
3, Ett plagg som jag önskar att jag kände mig bekväm i.
4, Om jag skulle ge ett stiltips så skulle det nog bli…
5, Det här plagget har jag aldrig använt men kan inte göra mig av med ändå.
6, Mina största inspirationskällor är.
7, Mitt drömplagg.
8, Om jag bytte stil helt så skulle jag nog klä mig ungefär såhär…
9, Ett plagg som jag ångrar bittert att jag aldrig köpte.
10, Jag letar alltid efter…
11,  Man ska aldrig säga aldrig, men det här är något jag tror att jag kanske aldrig kommer att vilja bära.
12, Såhär klädde jag mig när jag var 15 år.
13, Mitt bästa tips när man ska på fest och inte känner sig fin i någonting är…
14, Mina tre favoritskor
15, Såhär ser min väska ut, och det här har jag nästan alltid i den.
16, Det här är något som jag tycker passar till nästan precis allt.
17, Det här känner jag mig inte alls fin i men jag har det på mig ganska ofta ändå.
18, Tre huvudbonader som jag gillar.
19, Det finaste jag ärvt i klädesväg
20, Det absolut vackraste i mitt smyckesskrin
21, När jag blir pensionär vill jag klä mig såhär
22, Detta är min semesterstil
23, Jag kan aldrig packa inför en resa utan att ta med mig…
24, Såhär tänker jag när jag klär mig.
25, Oväntat lyckade kombinationer av plagg.
26, Om jag skulle matcha mitt favoritporslin så skulle jag nog se ut såhär.
28, Såhär tänker jag om mode och konsumtion.
29, Det här säger min stil om vem jag är.
30, Om att duga precis som man är (tankar kring hur man är en god förebild för sina barn) 

Jag kickar igång listan med start nästa måndag!
Peppad till tusen!

Apropå ett inlägg som jag läste imorse hos AMO, angående var gränser går för att ”lyckoblogga” och ja vad ska vi kalla det…”deppblogga”, eller kanske snarare visa sig sårbar och svag. Ni förstår vad jag menar.

Jag har grunnat på det här inlägget som jag ska skriva nu sedan i sommras, så jag hoppas kunna formulera mig rätt.
Jag märkte nämligen att efter flytten till Malmö och glädjen över det nya hemmet (mitt drömhem) så var det någonting som slog mig. Jag märkte att jag tyckte att det var svårt att dela med mig på så sätt som jag hade velat, när ni frågade och var nyfikna på den nya lägenheten.
Jag märkte att jag var otroligt rädd att min lycka skulle sticka i ögonen på någon annan.

Kanske för att jag vet exakt hur det känns, att flytta från andrahandskontrakt till andrahandskontrakt till en kompis soffa. Kanske för att jag också gråtit mig till sömns över känslan av hopplöshet inför framtiden.

Och sen tänkte jag på alla er, ni som får vardagen att gå ihop med två barn på 60kvm.

Och det slutade med att jag kringgick frågan om det nya hemmet. Mitt drömhem, det som jag självklart hade velat visa och berätta så mycket mer om. Jag hade velat göra en video och visa er runt, men istället så styckade jag upp det lite sådär rum för rum.
Jag förminskade det.

Jag hade hittade helt enkelt inte något sätt att berätta med all min passion och glädje, utan att riskera att det skulle kännas vräkigt.
Någon skrev i kommentarsfältet att ”Oj, det där ser ju ut som en paradvåning”.
Och min första instinktiva känsla var ”åh nej”, som om jag blivit avslöjad.

Sedan dess har jag funderat väldigt mycket över varför jag känner så.
Jag känner att jag vill vara en förebild, det är viktigt för mig, det är det inte för alla bloggare.
Jag tror att det blir viktigt för den som själv saknat förebilder i sitt liv.
Jag tror att det blir viktigt för mig för att jag fortfarande kan iaktta mig själv på håll med mina 20-åriga ögon.
Och jag vet att i hennes ögon hade min lycka svidit.
I hennes ögon hade varenda rosaskimmrande glamorös konsumtionsblogg svidigt.
Men hon hade läst dem ändå.
Det hade varit ett självskadebeteende bland många andra.

Jag säger förstås inte att det är så för alla, många är berikade med långt mycket mer distans och självkänsla än vad jag var.
Men jag säger att det är så för många.
Och de finns alltid i mitt bakhuvud när jag skriver den här bloggen.
Men sen när jag anlägger ett annat perspektiv så ser jag att vi har kämpat för att komma hit. Att vi har tagit stora risker, chansat och brutit upp med våra liv.
Och då tänker jag att varför ska inte jag få dela med mig av det utan censur?

Det som gör ont, och det som varit jobbigt censurerar jag ju så lite jag bara kan.
För jag tänker att det kan ge något till andra, samtidigt som det ger mig något som är svårt att förklara.
Men jag har svårare att se vad min lycka och stundtals tur ska ge andra.

Kanske hopp om att det ena inte måste utesluta det andra?

Baby had åkt till Stockholm på jobb i ett par dagar.
Jag har ett ovanligt litet behov av att vara ensam så det är skönt att Oddy är hemma iaf.
På bilderna så ser jag att han ju visst har växt, jag orkar knappt bära honom längre.

Idag måste bli en sån där extremt produktiv dag, med uppsatsskrivande, träning med Oddy, träning för mig, tvätt och avskavt nagellack som måste tas bort.
Får inte tappa farten nu.
Vi hörs ikväll istället.

I skolan har jag lärt mig att det är fel att tala om hur snabbt samhället förändras.

Vi gör det, och ofta kanske med den tekniska utvecklingen i åtanke.
Men en professor som jag gillade mycket berättade att samhället egentligen är en otroligt seg massa som förändras väldigt långsamt.

Jag tänkte på det igår när jag såg ett gäng kvinnor på sportnyheterna som spelade amerikanskfotboll i hotpants och push-up bh.
För att dom själva vill det och alla borde få göra vad de vill…osv….bla bla bla.

Jag tänker att samhället är den sega massa som det är just för att även om du tar ett jätte kliv framåt, så är det alltid någon annan som envisas med att ta tio kliv bakåt.

Det finns få saker som retar mig mer än när människor skyller på ”hur samhället fungerar”, precis som om de själva stod utanför och inte var en del av det.

Det krävs ett visst mått av kunskap för att inse hur begränsad ”den fria viljan” är.
Men att förstå det upplever jag som en otrolig frihet i sig,
för allt börjar på något sätt där.
Jag tänker på när jag som barn sjöng Man in the mirror utan att förstå texten.
Och på hur svårt det stundtals är än idag för mig att förhålla mig kritiskt till mig själv, mina idéer och mina erfarenheter. Det är tufft att inse hur liten man i själva verket är, och det kan säkert smärta också.
Vi vill ju alla vara stora, unika och fria.
Men det finns nog ingen genväg dit.
Friheten börjar med att erkänna begränsningen.

(tror jag)

Ni glömmer väl inte att önska inlägg på temat min garderob, mode och stil! 
Det blir en så mycket roligare utmaning om ni också är med!