Jag hann ungefär precis sätta punkt för min uppsats och trycka på send när den sedvanliga stickande känslan uppenbarade sig i halsen, snett bakåt och åt höger som alltid.

Den betyder med inga undantag att nu är det hög tid för sjukdom och slår till två gånger om året.
Så går det när man stannar upp och pustar ut en minut.

Nu blir det Homeland och te i soffan.
Har ni annars några bra seriemaraton att tipsa om?

Om det är något som gör mig ledsen så är det förhållandet som jag haft till min kropp under större delen av mitt liv.
Hur jag granskat den med skeptisk min, kritiserat den, avskytt den och misshandlat den.

Min kropp.
Den som burit mig, hållit sig relativt frisk och  starkt och stretat  emot under långa perioder av svält och överträning.

Min kropp.
Som vägrat ge upp hoppet om mig.

Min kropp.
Den som jag låtit söva ner och skära i trotts att den varit frisk.

Stackars min kropp tänker jag.
Den som aldrig gjort mig något ont.

Nu ska vi bara vara vänner.
Och jag ska aldrig mer ge dig skit som du inte förtjänar.

Förlåt.
(2011 var ett framgångsrikt år för mig i processen att försonas med mig själv. Hur ser ert förhållande ut till kroppen just idag? Kan ni bara vara vänner?)

Idag packar jag ihop det sista spretiga tankarna och aspekterna hit och dit kring min c-uppsats.
I morgon ska den in till handledaren för att i värsta fall styckas sönder och samman.
Men jag hoppas förstås få tillbaka den med bara en sådär lagom lista på saker som behöver korrigeras.

Sen är det snart över och jag är mer en halvvägs till en kandidat i sociologi.
Till våren ska jag läsa social psykologi, motiverande samtal och en kurs i professionellt samtal. Efter 90 poäng sociologi så ska det bli väldigt skönt att lämna det lite mer abstrakta för ett tag och komma närmare en verklighet som går att ta på.
Det blir min första termin då jag kommer att läsa mer än heltid, jag känner att mitt självförtroende vad gäller studierna är tillräckligt högt nu. Det kommer att gå. För att jag tror det.

Marknaden i helgen har gått långt över mina förväntningar.
Jag hade egentligen inga direkta förväntningar mer än att få träffa potentiella kunder IRL och få höra vad det tyckte om vår vintage.
Men jag fick vinka hejdå till en hel del plagg och accessoarer, och det är verkligen en viss känsla att få göra det sådär på plats och faktiskt möta personen och se vad hon faller för.

Jag har ju följt en del av dessa plagg länge, medan andra är relativt nyinköpta.
Oavsett så är det alltid en så skön känsla när cirkel sluts och de hamnar hos en ny ägare.

Johanna hjälpte mig i lördags, det är jag himla tacksam för.
Jag är ingen säljare precis, och det känns ändå väldigt avklätt att visa sin butik sådär, när man måste stå bredvid själv.
Johanna är mer öppen, mer lättsam och inte sådär svårmodig som jag.
Jag är en sån som får lätt panik när jag inte förstår mig på kvittoblocket och har svårt att räkna hur mycket växel kunden ska ha tillbaka.
”Och så måste du le också”…säger Baby.

Det är nog inte för inte som jag oftast fick pack varor i påse eller lägga pusslen i raka höga när jag hjälpte mina föräldrar i deras butik under julhandeln:/

Jag tycker om att stå lite vid sidan av och observera.
Se vilka plagg som kunderna dras till och le lite för mig själv.

Det är ok säger Johanna och klappar mig på axeln.
”Du är ju den knepiga konstnären bakom allt det här.
Vi är lite som Danne och Bleckan, du och jag Minna”.

Hon har precis flyttat hem till oss från Öfvre Östermalm och jag kallar henne Olga.

I helgen säljer hon bland annat denna fina väska med liten cykel och guldkedja på Mitt Möllans julmarknad.

Och mycket annat ta vi också med oss!

Så som hattar.

I stort sätt oanvända clogs från 70-talet.

Fina vanity cases från 50-talet i utmärkt skick.

Sadelväskor i tjockt skinn, en till dig, och dig och dig…

Och boots förstås!

Sen kan jag berätta att vi tar med några prototyper av Fly by Odd Lovin’ örhängena.

Gött va!

Och som om inte det vore nog så fyller vi stora kofferten med sådant som måste bort och lämna plats för annat. Jag tänker mig en en för 30 två för 50 deal.

Sen kommer ju jag att vara där och göra Olga sällskap förstås.

Och för er som inte bor i Malmö och missar denna trevliga tillställning så kan ni ändå göra en god gärning och sprida detta budskap genom att exempelvis klicka på Share knappen här nedan. För kanske känner ni någon som känner någon som bor i Malmö trakten.

Det tackar vi varmast för!
Kram!

Jag har bantat badrummet, från två skåp till ett.
Få saker känns så befriande som att slänga gamla nästan helt tomma bodylotions och torra mascaror.
Jag behöver inte mer än såhär, konstaterade jag.
En som har konstaterat att hon inte behöver i stort sätt något alls är Sofia! 
Även om jag själv inte har några planer på att välja bort krämer och smink så tycker jag ändå som alltid att Sofia är en himla inspirerande kvinna.

Anledningen till denna rensning var främst denna vackra spegel som jag kom fram till hörde hemma över handfatet, istället för ytterligare ett fult badrumsskåp med halv tomma bodylotions.

Annars ser vårt badrum ut ungefär precis såhär, det är yttepytte litet med inkaklat badkar och högt till tak. Väggarna är målade i antikvitt.
I Stockholm hade vi stort badrum med både tvättmaskin och torktumlare, faktum är att jag saknar det inte alls. För mig funkar det här med tvättstuga faktiskt till och med bättre. Nu tvättar jag en förmiddag eller kväll och sedan har jag det gjort, när jag hade egen maskin och kunde tvätta precis när jag ville så tvättade jag hela tiden och väldigt mycket i onödan…eftersom att jag kunde. Och sedan hängde det tvätt på tork konstant i lägenheten. Och hur knäppt det än kan låta så finner jag det lite avkopplande att tvätta nu förtiden, jag ger det lite mer tid och manglar ibland lakanen med ett underbart lavendelvatten som jag fått av Krickelin. Inte som förr då jag alltid ”hann köra en maskin” medan jag gjorde 25 andra saker.
Lite likadant var det med diskmaskinen i Stockholm som aldrig riktigt tömdes utan istället blev som ett extra förvaringsutrymme där man bara plockade upp det man vill ha när det var rent.
Nu har jag full förståelse för att om man är en familj på fler än två och en hund så blir livet utan maskinerna kanske inte så befriande. Jag är ju trots allt uppvuxen i en familj på sex personer där diskmaskinen nästan alltid gick sönder och tvätten skulle hängas på lina varje dag under sommaren. Rackarns vad jag avskydde det, för att inte tala om strumpsorteringen.
Men för mig , just nu, så funkar det bra utan maskiner.
Vi tvättar mest underkläder, handdukar, träningskläder och t-shirtar och sådant. Mina vintageplagg tvättar jag ibland på handtvätt programmet i maskinen eller i handfatet, men jag tvättar dem mycket sällan ska jag säga.
Karmas gammelmoster berättade för mig att när hon var ung så använde man alltid underklänning, sedan tvättade man den och vädrade de andra plaggen. En ganska smart grej kan jag tycka, speciellt om man gillar lite mer figurkramande plagg.

Nåväl, nu blev det här världens utläggning om tvättning på en fredagmorgon:)
Jag får återkomma senare med något lite mer upp tempo.
Hur ofta tvättar ni?

Jag hittade ett inlägg från oktober förra hösten, med samma titel. Och tänker att sedan dess har så mycket hänt. Min dröm har växt, och mitt kontor också:)

Och när jag luffsade ut i regnet med Oddy i morse så träffade jag mig själv på framsidan av dagens City.

 Så dagens tanke blir av det klyschigare slaget (och ni vet att jag inte direkt gillar sådana).
Men om ni har dröm så var inte rädda för att satsa på den.
Jag har förstås väldigt långt kvar på min, men nu har vi kommit så pass långt att jag bara ser möjligheter, inga hinder. Och just den första milstolpen tror jag är den viktigaste.

För mig har den oftast suttit sig högt upp i mitt bröst, precis där den lyckats störa min andning så pass att jag inte kunnat fokusera på att vara där och då.

Kanske har du aldrig känt så.
Kanske har du alltid andats av ren reflex.

Till dig vill jag säga, att det är något att på riktigt vara glad för.
Ingenting som du någonsin får ta för givet.

Till dig som måste anstränga dig, till dig som känner dig vilsen, rotlös och fel.
Till dig vill jag säga,
Att kanske är du på fel plats i världen, kanske omger du dig med fel människor och lägger din dyrbara energi på någonting som inte gör dig så lycklig som det borde.

Det kan vara så, att du ännu inte hittat hem. Varken på kartan eller inombords.
Kanske gör du det en dag och plötsligt blir det klart för dig varför allt annat har känts så fel.

Men du.
Jag vill också säga att kanske blir det alls inte så.
Kanske är du en sån som jag, ständigt sökande, ständigt pendlande mellan frid och konflikt i ditt inre. Kanske är det aldrig meningen att du ska hitta hem, kanske är det meningen att du ska hålla dig i rörelse.
Kanske kommer du till en punkt där du precis som jag kan acceptera vilsenheten, och omfamna den istället för att streta emot.

Kanske.
Blir det aldrig bättre än såhär.

Kanske behövs det inte ens.