Jag försöker att vara strategisk när jag går in mina nya fina Hasbeens som jag kom över i förra veckan på deras utförsäljning. Detta innebär att jag traskat runt lite i dem hemma med strumpor på, men igår premiär gick jag med dem till Vurma i Hornstull.

Här är min senaste väsk kärlek också! Alldeles mjuk och lagom sliten.

På Vurma mötte jag upp min första bästis Anna som jag känt sedan lekis. Nu är det väldigt länge sedan vi bodde i samma stad samtidigt och umgicks kontinuerligt, men med ojämna mellanrum ses vi alltid.

Under längre perioder har Anna bott utomlands och då har vi alltid brevväxlat, jag har alla brev kvar och nu senast i flyttpackandet så läste jag ett som var skrivet på Pocahontas brevpapper, undertecknat ”din Buffalo Bill” och postat i Dublin.

Jag tänker att jag ska köpa bläck till den gamla skrivmaskinen och börja skriva brev till Anna igen.
Riktiga brev med frimärke och poststämpel fyllda av ord som är viktiga just då.

Äter en räksallad med pepparotskräm.

Får ett sms från min yngsta bror med texten ”Vill du bjuda på kaffe? Jag fyller år”.
Sanningen är den att jag är urdålig på att komma ihåg födelsedagar.

Men jag är bra på att gratta folk om dom påminner mig.
Köpte en grön tårta och hade lite svårt att förstå att min yngsta bror redan är 24 år.

Yesterday I had lunch with my oldest friend and bought a cake for my brothers birthday.

Som bilderna hintar om har vi haft en fantastisk helg. För en si sådär tio år sedan bodde min man i Alicante, jobbade i en bar och krossade flickors hjärtan (skulle jag tro). Nu åkte vi dit tillsammans och firade att vi redan varit gifta i ett år. Baby visade mig staden och vi hälsade på hans gamla vänner och kollegor.

Vi badade även i havet, åt sanslöst god mat, drack sangria i sängen och dansade till klockan blev fyra på morgonen.

We had such a great weekend in Alicante.

Hörreni! Vi åker lite halvspontant till Spanien idag, det är ju vår bröllopsdag imorgon och vi hade en idé när vi gifte oss om att alltid försöka fira den på annan ort. Och just nu när vi har flyttlådor upp till halsen kändes det extra viktigt.

Vi tar varken datorn eller stora kameran med då vi reser endast med handbagage , och då passar det bra att ta bloggsemester tänker jag.
Jag har i stort sätt bloggat 1-2 gånger om dagen i över två år nu och aldrig känt något behov av ett break, vilket jag inte gör nu heller. Men jag tänker att det är bra, jag tänker att alla som bloggar bör ta ett litet break ibland, även jag.

Så länge kan det väl passa bra med en liten frågestund?
Ni kanske undrar massor om flytt, Odd Lovin’ eller precis vad som helst annat. Jag tycker det är jätte roligt att svara så kör på bara!

Om er fråga inte syns direkt så är det för att jag inte är tillbaka här fören på måndag.
Tänker alltså inte logga in alls…
(Hjälp!)
Saknar er redan.

Lite kanske vi kan höras på Twitter ändå…

Ha det så fint så länge!

We´re leaving for Spain today and I´ve decided to take my first blog vacation in over two years, see u next week!

Den sista dagen på vår bröllopsresa spenderade vi i East Village, vi åt den godast brunchen på de vackraste bordet jag sett.

Jag åt granola, färsk frukt och youghurt.

Baby åt french toast deluxe.

Kaffet tog vi med oss och knatade bort till en tatuerar längre ner på gatan där baby bokat en tid.

Jag drömde en del om den här soffan.

Och imponerades över hur mina nya Missoni Converse tycktes matcha till precis allt.

Baby fick en tatuering precis under bröstet.

Och när vi gick därifrån så frågade han mig, för det var väl den 10e vi gifte oss?
Jo, det måste det väl ha varit…för den 9e var en torsdag, sa jag.

Vi promenerade lite genom Soho och hittade en riktigt fint inredd vintage butik.

Jag köpte en riktigt fin liten jacka och lämnade kvar en magisk klänning för att den var lite för stor, både för mig och för att få plats i bagaget.

På kvällen åt vi på en italiensk restaurang som hette Aroma. Där fick man gå ut genom en bakdörr ,ner för en trappa och genom ett kök för att komma till den delen av restaurangen där vi hade bord.

Jag hade en draperad 70-tals klänning på mig.

Det var nog den finaste restaurang jag varit på och det blev ett perfekt avslut på bästa resan.

This is how we spent our last day in New York.

Jag väntar hela tiden på att jag ska slås av separationsångest, att sättet som ljuset faller på någon gata ska sticka mig i hjärtat och få mig att tvivla på valet att byta stad.

Men inte ens vinden på Västerbron,
solnedgången bakom Essingen eller natten på Götgatan får mig att känna så.

Jag tänker att det är märkligt, men på samma gång så mycket jag.
Min kärlek har alltid kunnat dö i ett ögonblick, utan att det för den skull känts det minsta dramatiskt.

Jag längtar efter ett långsammare liv.
Missförstå mig rätt, jag har valt själv att inte leva långsamt, det har passat mig och jag har inte velat ha det på annat sätt.
Fören nu.

”Jag vill inreda mindre och leva mer” sa jag till Baby.
Och det ligger så mycket i det, och han förstod precis.

Jag vill att mitt liv ska handla mer om möten med människor än vad det gör idag. Jag vill orka le mot busschaffören, inte bara ibland utan alltid.

Och jag har saknat så, att kunna rulla på en cykel hem till en vän en vanlig tisdagkväll och dricka te.
Jag kan inte göra det i Stockholm, det finns säkert andra som kan men jag kan inte.
För mig blir tekoppen ett projekt någonstans på vägen, och jag förflyttar mig inte så ofta som jag skulle vilja.

Jag vill att vänner ska ringa på dörren bara för att det ändå hade vägen förbi, och att det då inte spelar någon roll att vi inte har städat alls.
I Stockholm har jag aldrig vägarna förbi en vän. Och det har gjort det svårt för mig att odla sådan vänskap som jag tidigare haft i mitt liv. Sådan som inte bygger på att ”man vet var man har varandra” trotts att man så sällan ses, utan sådan vänskap som faktiskt bygger på att man ofta har varandra.

En sorts vänskap som inte behöver planeras in i en almanacka för att rymmas i livet.
Det har jag saknat.

Om ni förstår vad jag menar..

There´s countless reasons for why it`s right for me to leave Stockholm, and I´m thinking a lot about a few big changes I wanna do.

Förra veckan var vi som sagt på kalas i Nudie butiken på Skånegatan. Det var som att gå på fest i en bastu ungefär.

Lillebror 1 var på plats och charmade brudarna i vanlig ordning.

Lillebror 2 var också charmig, och bäst klädd tycker jag.

Det bjöds på öl, jag gav det en chans men nej..gillar fortfarande inte öl.

Som tur var fanns det Pucko också! (notera även hur jag har avancerat till jätte mörkt lila nästan svart nagellack)

Dans också såklart!

Vi gick vidare till Ugglan.

Det är lite som en fritidsgård för grownups.

Jag är inte värst mycket för latjo lajban och lekar, men det var kul att titta på när de andra gick loss.

Baby förlorade på fussball tre gånger om, det tog hårt, men han hade många bra förklaringar till varför.

Det sämsta med att flytta från Stockholm är att inte längre bo i samma stad som mina bröder. Riktigt kasst är det faktiskt.

Last week Nudie Jeans turned four and had a party!

Jag har ju berättat för er om vikten av perspektiv förut, om hur tungt det i alla fall har vägt för mig.

Den här måndag morgonen vill jag bara påminna om det. Egentligen skulle det finnas ett fullmatat och spännande inlägg här, men sanningen är den att jag varit totalt knockad av PMDS denna helg. Jag har suttit som ett barn och gråtit tröstlöst på badrumsgolvet över en smärta som tycks omöjlig att lokalisera. Jag läste att symtomen blir värre vid stress, och stressad har jag varit.

Söndagen var bättre, det bästa är att jobba…att få släppa sig själv och fokusera på någon annan. Vi promenerade på Djurgården i över tre timmar och jag slängde en femma i en önskebrunn och önskade att känslan skulle försvinna och aldrig komma tillbaka mer.

När ni läser det här sover jag ångesten ur mig, vaknar långsamt, plockar ihop mig själv igen och försöker att sätta allt i perspektiv.

It´s been a rough weekend for me.

Såhär har de här blommorna sett ut i över två veckor nu, sådana ska jag alltid köpa! Chryss ska de visst heta. Jag har sett vita också…vet ni om det finns i flera färger?

Det här blir min tredje sommar med bloggen. Det bästa med att blogga på sommaren är att dagarna blir längre och jag kan fota mycket mer än under vintern och har dessutom mer tid och inspiration. Det sämsta med att blogga på sommaren är att ni har annat för er än att hänga här.

Så mestadels kommer jag under sommaren att uppdatera en gång om dagen istället för två, och när ni tittar in får ni gärna säga ”hej hej” så att jag inte tappar gnistan.

Och vill ni höras oftare så kan vi ju ses på både på Facebook och Twitter nu förtiden också!

There´s definitely good and not so good things about blogging during summer.