Jag är tillbaka i Stockholm för ett par dagar.
Dricker rosévin under solen i Vitabergsparken med mina vänner och tänker på det där som min terapeut så ofta sa för massor med år sedan.
Att det är relationerna som betyder något.

Jag inser att man inte saknar städer, byggnader och gator.
Utan människorna som andas där.

Och sedan ringer livet och en av oss måste svara.

Hej hej säger livet.
Och i samma stund vet man, att nu blir kanske inget, någonsin riktigt som förut.
Livet.
Det är ingenting som vi kan förbereda oss för,
utan det kastar sig alltid i vår famn.

Ohämmat och hänsynslöst.

Vi reser hem till stan.
Och vet ni att, jag kan köra bilen ut till den stora vägen. Starta, växla och bromsa. Och till och med pricka rätt i en ganska trång passage. Bara en gång prickade jag nästan fel.

Jag har överskattat det här med bilkörning. Helt klart.

Nu vill jag kunna köra till och från landet.
Och kanske lite längre än så till och med.
Helst skulle jag vilja ha en gammal Folkabuss och köra hela vägen till Berlin, Amsterdam och Paris.
Sen skulle jag fylla den med fantastisk vintage såklart.
I stan ska jag plocka fram mina sommarklänningar och bestämma vilka som passar bäst på landet och vilka som får stanna i lägenheten.
Jag ska provsitta en vacker art deco soffa som ligger ute för auktion, packa och posta fina paket med vintageplagg och njuta av våren i Malmö.

Det kommer att bli en bra vecka.
Jag känner det.

Lilla Oddy Bus.
Killen med pälsen.

Jag ger honom ett nytt smeknamn i veckan ungefär.
Denna vecka heter han Sanches.

Förra veckan,
Wolfgang Fån Tratt.

Men vi återkommer nästan ändå alltid till Oddylicious The suspicious.

Godnatt säger vi nu. Och tack för alla fina gratulationer denna vecka.
De värmer, verkligen.

Här är vårt lilla hus på landet. Tadaaa!

Här är Baby på landet:)

Nu ska jag visa er trädgården, som just nu känns som en enda stor adventskalender. Jag klampar runt i mina gummistövlar och tittar på knoppar och försöker att gissa vad som är vad. Här finns mycket att lära vill jag lova.

Här är utsikten från sovrumsfönstret, jag tappar andan varje morgon när solen går upp och nästan drunknar i tacksamhet.

Allting är väldigt vildvuxet. Precis som vi vill ha det.

Nyponbusken kanske lite väl, den har liksom börjat sprida sina skott ganska många meter in i trädgården. Men oj vad humlorna ska surra här i sommar, precis som de gjorde i vår trädgård hemma när jag var barn.

Detta tycker jag nästan ser ut som jordgubbsplantor..eller smultron…eller…?

Utanför gäststugan står de här fina möblemanget och längtar efter kärlek.

Runt trädgården löper det ett vackert stengärde.

 Men det bästa av allt är ändå ekarna.

I dammarna odlas det kräftor. Och jag blir så otroligt lycklig över att titta på hur ekens grenar sträcker sig mot vattnet.

Åh som jag längtar efter att få följa den här trädgården genom alla årstider.
Har ni några tips på bloggar där det handlar lite om trädgård och odling osv så tar jag gärna emot dem med öppen famn.

Vi river upp ett golv och ner en tapet.

Och livet är underbart.

Kram till er alla!

Vi slog ner en rot i jorden igår. 

Till slut. Och trots allt.

Och vet ni att det känns inte alls så som jag trott.

Inte, som att sitta fast.
Inte orörlig.

Nej.
faktiskt tvärtom. 

Jag känner att jag kan njuta av vinden utan att riskera att välta.
Jag känner mig dynamisk, växande,
och bara så otroligt lycklig.

Jag ska berätta för er idag, att vi har köpt ett litet hus på landet.
Ungefär mitt i Skåne, i slutet av en liten grusväg uppe på en kulle med utsikt över fält och hagar.

Kan ni tänka er att det ännu inte ens har gått ett år sedan vi mycket spontant chansade och lämnade vårt hem och liv i Stockholm, utan att alls veta vart det skulle leda.
Det ledde till Oddy, till vår drömlägenhet, till Odd Lovin’, och nu också till ett hus på landet.
Jag tänker att jag därför måste få säga idag, att det är så viktigt att ibland våga chansa.
Att fatta snabba och inte allt för genomtänka beslut.
Att följa magkänslan när den säger stanna inte, utan gå.

Hej fint folk!

Nu är jag hemma igen. Kroppen är mör efter att ha burit 20kg fabulös vintage (på ryggen) hem från Berlin.
Fötterna är skavsåriga och sinnet fullt av nya intryck och känslor.

Min första ”riktiga” inköpsresa för Odd Lovin’.
Och jag tänker att det är lätt att ha världens bästa jobb när man bygger det själv från grunden.

Idag måste jag komma ikapp med resten av livet lite.
Men ett fullmatat Berlin inlägg kommer i dagarna.

Kram från mig!

 Jag stoppar näsan i den sista av mina alla-hjärtansrosor minst en gång i timmen.

Och mina ”måsten” är nu nere på nio stycken post-its. Och det bästa är att de tyngsta, den där det exempelvis stod hemtenta, är borta nu.

 Jag försöker att skapa mig en uppfattning om Berlin, för på torsdag då flyger jag ju dit.

 Och titta här! I lördags var vi med i Aftonbladets bilaga och visade vårt hem.

Så himla nöjd blev jag, sex hela sidor med fina bilder och mycket bra text.