Idag.

Nu börjar det arta sig mina vänner

Jag somnar alldeles för sent.

Till frukost dricker jag svart kaffe flera gånger om och vi lyssnar mycket på Nick Drake.

I ett mail från min handledare så stod det att,  ja, det är ok, du kan lägga fram din uppsats.
Och jag log brett och skålade med en vän.

Inte som förr.
Då när ett OK var det värsta jag visste.

Nu räcker ett OK för mig.

Och jag ska mycket kort berätta för er vad konsekvensen blir av detta!

Man ler och skålar, oftare och mer.
Du kan prova du också, redan idag.

Vi for ut till våra vänner som bor i ett hus i skogen.
Det var likaså bra för Oddy han gillar inte smällare och fyverkerier alls.

Men det var bra för oss också, vi åt hjort, drack Rioja och pratade om livet lite grann framför en brasa.

Sedan somnade jag bredvid min man på en luftmadrass inbäddad av känslan att allt ändå är möjligt.

2011 var ett år av stora förändringar, och spontana, modiga beslut.
Det är jag glad för.
Nu ska jag bara försöka att leva därefter utan att glömma varför det är så viktigt för just mig.
Jag ska läsa mer och skriva mer, fotografera och försöka ta mig själv på ännu lite mindre allvar.

Den här bloggen förtjänar ett kostymbyte, både på ytan och innehållsmässigt.
Jag har funderat på det mycket under hösten, över varför jag fortfarande bloggar…vad det är som driver mig och var lusten egentligen ligger.
För mitt förhållande till den här bloggen är inte detsamma som det var för snart tre år sedan. Då hade jag ett klart syfte, jag ville lära mig att skriva en bra blogg, en blogg som fler och fler skulle vilja läsa. Och jag hade en bakomliggande tanke att det kanske kanske skulle kunna generera i något annat på längre sikt.
Sedan märkte jag, i takt med att bloggen fick allt fler besökare att jag inte var intresserad av att tjäna pengar på att blogga, inte med hjälp av annonsering.
Kanske hade det känts rätt och bra om jag skrivit en annan blogg, men denna blev så personlig, och ni som läser den blev också personliga. Ni blev personliga genom att så generöst dela med er av era erfarenheter och tankar, och flera av er blev också mina vänner utanför bloggen.
För mig räckte det på något vis, och jag var nog rädd att det skulle förändras om jag började se den här bloggen som en potentiell inkomstkälla.
Jag tror att den sinade blogglusten och lite märkliga känsla jag haft under hösten helt enkelt har berott på att jag nått mina mål.
Jag har fått fantastiska läsare, och med jämna mellanrum dyker det upp nya.
Min självkänsla har växt och jag har inte längre samma behov som jag hade i början. Jag går nästan aldrig in och tittar på min statisktik längre, vilket jag i början gjorde varje dag.
Man skulle kunna säga att den här bloggen inte längre är en ego-grej på samma vis som den var då.
För ni vet hur bloggare ofta säger att de bloggar för sin egen skull, och de tror jag verkligen stämmer, och jag tycker inte att det är fult att vara lite ego, jag tror vi behöver det.

Men för mig tror jag att det behovet har varit mättat ganska länge nu.
Jag startade Odd Lovin’, tack vare den här bloggen, tack vare att ni som läser peppade och stöttade och hjälpte mig att sprida budskapet.  Idag finns Odd Lovin’ på Twitter, Facebook, Tumblr och Instagram, och det är jag som hela tiden jobbar med dessa kanaler.
Jag, som för lite mer en två år sedan aldrig hade läst en blogg, skrivit en tweet eller redigerat en bild.

Men den här bloggens syfte kan aldrig bli att driva trafik till Odd lovin’, det skulle vara för mig att förminska den.
Och samtidigt så känner jag att Odd Lovin’ förtjänar sin egen blogg, en blogg som lyfter fram Odd Lovin’ som koncept utan att handla för mycket om mig.
En sån blogg finns nu!
Den heter Blog by Odd Lovin’ och kommer att handla om Odd Lovin’s tre byggstenar, vintage, personal style och slow fashion.
Den kommer även, precis som resten av Odd Lovin’ att skrivas på engelska. 
Min tanke är att det ska bli en ”renodlad” vintage och stil blogg där man kan följa Odd Lovin’, och den kommer att uppdateras ungefär en gång i veckan.

Men hur ska det bli med Tuva Minna Linn då?

Hon ska också finnas kvar, men med nya mål.
För anledningen till att jag bloggar nu är ju främst att jag älskar att skriva och fotografera.
Och det vill jag utveckla och bli bättre på. Jag vill skriva längre och mer genomarbetade inlägg, jag vill ta mig tid att fotografera och lära mig att behärska ett mer avancerat bildbehandlingsprogram. Jag vill hemskt gärna göra fler ljudinlägg, mer regelbundet. Det har jag velat länge men det tar mig ungefär två dagar att sätta ihop dem och då räcker inte tiden till som det är nu.
Jag vill göra det som jag gör idag, men jag vill göra det bättre.
Jag vill inte stressa ut en text, jag vill inte slänga in bilderna i datorn och känna att jag aldrig hinner gå igenom dem, och jag vill inte känna att jag inte hinner svara på era kommentarer.

För det är just då jag tappar lusten.

För att detta ska vara möjligt så förstår säkert ni också att jag måste blogga mer sällan.
Kanske bara tre inlägg i veckan istället för sju (eller fjorton som det ibland också varit).
Men min magkänsla säger mig att det är rätt sak att göra, det känns som ett naturligt steg för att kunna ge denna blogg mer rättvisa. Att blogga mycket och kontinuerligt är något man gör för att hålla trafiken uppe, jag tror att det är få (kanske ingen) som känner en brinnande lust och ett behov att blogga två gånger varje dag. Vill man tjäna pengar på sin blogg så är det rätt drag. Men jag känner att jag behöver en annan taktik, nu är ni här, några av er kanske kommer att trilla bort och andra att hitta hit.
Men antalet besökare på tuvaminnalinn.se kommer ju alltid bara att vara en siffra, det finns som inget mål med den eftersom jag inte är intresserad av annonsering.
Jag vill öka kvalitén och minska på kvantiteten.
Helt enkelt.
Jag vill att Tuvaminnalinn ska vara en sida där man stannar upp och känner efter, och där den som läser ska känna sig välkommen att dela med sig av sina egna tankar och erfarenheter.
Jag vill vara personlig, öppen och så ärlig som jag kan.
Kanske som en liten plats att fly undan till, eller som en hemlig vän.

Hur känns det för er?

Och medan jag har er uppmärksamhet vill jag passa på att önska er ett Gott Nytt 2012, och som alltid tacka för att ni läser och gör den här bloggen till det den är för mig.

Vi ses nästa år!

Jag har inte gjort någon sammanställning av bilder från året som gick.
Jag kände att jag istället ville göra en lista över de inlägg som jag personligen tycker är värda att läsa igen, om man vill.

Här är de!

Om förlorade pusselbitar

Om sånger som förändrar världen

Den stulna populariteten

Kantstött kärlek 

Att bryta mönster 

And then there´s those days when I drink to much coffee to even paint my own nails

Avsaknaden av ett kall 

Om lyckan och turen

Att gå 

Om egenskaper som väger olika tungt

Vad hon sedan gjorde med energin som hon omvandlat 

Om murare Bengtsson och bloggare Oddson 

Om att våga vara kompis 

Om prestationsångesten och vänsterslaget

PS, det går självklart bra att kommentera även dessa inlägg trots att de är gamla, jag läser och blir glad av era ord.

Ibland kommer jag på att jag är vuxen nu.

Det är en jätte märkligt och liksom utomkroppslig känsla.
Händer det er också?

Vi har köpt en ny bil och Baby har suttit fast ett sådant galler mellan baksätet och bagaget, så att Oddy kan sitta där.
Och plötsligt slår det mig (jag vet inte om det är bilen, eller gallret, eller hunden, eller det faktum att jag har en man med tjockt skägg) att jag är vuxen nu.
Och det handlar ju egentligen inte alls om hur jag känner mig, utan om vad jag inser att jag är i andras ögon.

Jag är fortfarande här…men rackarns vad jag mått.
Inbillar mig att det är lite bättre idag.

Igår låg jag på soffan från morgon till kväll och det enda som växlade var det jag åt på.
Under de åren då jag idrottade så lärde jag mig att det var den enda taktiken som egentligen funkade vid sjukdom. Att maximera intaget av energi och minimera förbränningen.

Det här blir den första julen då jag inte kommer att träffa mina föräldrar och syskon.
Ett beslut jag känner mig nöjd med av flera anledningar.
Dels för att jag inte vill att Baby ska behöva köra genom halva landet under juldagarna, och dels för att jag är trött på att det blir en stressfaktor att åka fram och tillbaka.
Men mest nöjd känner jag mig över att mina föräldrar tycker att det är helt rätt beslut. Att det inte behöver bli någon stor grej överhuvudtaget, det är jag glad för.

Det kommer flera jular, och jag tänker att det viktigaste ju är att man ses, oavsett vilken helg det blir. Ingen av oss tror ju direkt på Jesus i alla fall.

Hur firar ni jul?

När jag var barn var orange min bästa färg.

På skolavslutningen i tredjeklass bar jag en orange dräkt, dräkt som i kjol och kavaj, en kråsad blus och våfflat hår.
Fast mitt hår var inte på riktigt våfflat, inte med tång som de andras. Min mamma envisades med att fläta mitt eftersom det gick lika så bra.

Jag bröt ena armen några veckor innan avslutningen så vi fick trycka igenom gipset i ärmen på den orangea dräkten.
Jag var en knubbig unge som sjöng den blomstertid nu kommer lite för högt och lite falskt, med ojämnt våfflat hår och en blomsterkrans av papper.

Hon bor i mig än, den där ungen.
Det är hon som idag suktar efter lårhöga stövlar i orange mocka.