Jag antar att den slår oss alla på olika sätt.
Till mig kom den förstås i form av textil.

Vi pratar ofta om barn. Om hur våra barn ska bli och om hur vi ska vara då…ni vet sådär som man bara pratar när man inte har barn själv, och inte vet ett endaste dugg.

Jag börjar i den för mig mest naturliga änden, och bygger garderoben i rutigt och batik.

Men sen….mitt i allt så läser jag ett blogginlägg som får mig att stanna till.
Och jag tänker herre jävlar, jag undrar hur ni gör.
Ni mammor och pappor, ni är det modigaste jag vet.

Tänk om vi någon dag kan bli som er.

Så kom äntligen den där dagen då vi gifte oss. Det känns overkligt läskigt när jag tänker på att vi hamnade här, att den där kvällen för fem år sedan när jag stod och dansade och såg en kille i en bar var början på allt detta.

Jordie körde oss till cermonin i sin volvo, sen plockade han fram en skjorta ur bagaget och svidade om.

Allt var fint, allt var perfekt.
Allt var allt jag kunnat önska.

På kvällen bytte jag om till min brudklänning. Den är av svenska 70-tals märket Dehå och kostade mig 200kr på Emmaus. Över den hade jag en öppen kaftan i guld som blev min för 90kr på Stadsmissionen. Mina skor hittade jag på tradera för 90kr och smyckena jag bar var gåvor.

Visst är det fint att 380kr kan få en att känna sig som en miljon.

I tre dygn skålade vi i champange, skrattade och dansade under ljuset ifrån de höga husen.

Flickan från dansgolvet och killen i baren.
(Bara början på en lång historia)

Dagen innan vi gifte oss brände jag mig på låren och fick en vagel i vänstra ögat.

Han frågade mig om jag var nervös och jag svarade nej varje gång.

Jag, som alltid grubblar, undrar och funderar, vrider, vänder och över analyserar.
Jag hade inga frågor kvar.

Sanningen är den, att han är min största självklarhet.
Han är svaret på alla de där frågorna jag inte kunde sluta ställa.

Han är mitt bevis på att hjärtat alltid vet, det sinnet ännu inte förstått.

I förra veckan reste mina bröder till Berlin för att medverka på den stora Bread and Butter mässan. När min yngsta bror Douglas läste skylten ” Hippies use backdoor” i en butik gjorde han det som ingen kunnat tro…han klippte av sig håret, där, på plats.

Och när han i helgen berättade för mig att han blivit fotograferad av brasilianska Vogue, då var jag om möjligt stoltare över honom än någonsin.

Min yngsta bror är ett geni, och jag är hans största fan.

Nu finns det lite bilder från deras resa på Blue Highway bloggen.

…och när bruden (hon som en gång visste allt om mig) gick in i kloster kyrka till tonerna av  Michael Jacksons Will you be there…då grät jag. Kanske på grund av den overkliga känslan att vi faktiskt var där, vi som växte upp och formades tillsammans, vi som en gång visste allt om varandra. Vi är vuxna nu.

Mina finaste barndomsvänner…de är vuxna nu.

FinaTina som jag inte träffat sedan 2002 , hon var också vuxen och kom med äkta maken Patrik.

Det var nästan den varmaste dagen någonsin. Vi gömde oss i skuggan av ett träd, svalkade oss med skumpa och luftade fötterna i gräset.

Bruden och brudgummen kom till festen i en vit Hummer så klart.

På Sundbyholms slott var det dukat för fest.

Jag bar en turkos sextiotalare som jag hittade på en marknad i New York, Michael Kors pumps och en vintage lack väska.

Solen gick ner över Mälaren.

Det är verkligen en magisk känsla att få vara del av någon annans bröllop när man fortfarande är hög av lyckan från sitt eget.

Bruden passade på att stretcha lite.

Sen åt vi tårta.

Och när det blev dags för bröllopsvals till Mary J Blige`s Give me you, då mina vänner…grät jag igen.
Ni förstår att det här paret är speciellt för mig. Jag har följt dem sedan den där sommaren då jag slutade nionde klass. Jag kan fortfarande minnas i detalj den där dagen då vi satt i Sandras kök och vägde på varsin stol och hon berättade för mig om Richard.

Det har gått elva år sedan den dagen. Och som prästen i kyrkan sa, det är en mängd väldigt modiga val som gör att de två står där de gör idag.

Det är vackert.
Det är beundransvärt.
Och det är ett tecken på….att kärleken ibland (om man bara låter den) övervinner allt.

Det var ett bröllop enligt konstens alla regler, som avslutades med att brudparet uppträdde i ett gemensamt hip hop medley…även det enligt konstens alla regler.

Jag somnade lycklig med vetskapen att vi alla har det bra.
Barndoms vänner är oersättliga av de enkla faktum att de är de enda som vet vem du en gång varit, och vad som fick dig att bli den du är idag.

My husband is…

My husband …hit och dit…

Jag säger det hela tiden….så fort jag får chansen.

Om det fanns ord att förklara känslan så skulle jag.
Men det är som ett helt annat alfabet.

Vår vigsel var liten och fin, vigselförrättaren hade svårt att säga Tuva Minna Linn och mina fingrar var så svullna av värmen att Baby knappt fick på mig min ring.
Vi skrattade.
När vi skulle åka därifrån hade batteriet till bilen dött. Förstås.

Vi åkte till Mondrian i West Hollywood och checkade in.

Resten av dagen drack vi mest campagne, låg vid poolen och myste på rummet i morgonrockar.

Till kvällen svidade vi om och gick ut för att äta Japanskt, precis som vi gjorde på vår första date för två år sedan.

Jag hade min vita vintage klänning ifrån svenska märket Dehå med guld kaftanen över.
Kan hända att jag aldrig känt mig så fin.

Baby hade sin nya Whyred kostym.

Vi var överens om att det var den finaste middagen någonsin.

Nästa morgon åt vi frukost med utsikt över L.A. Vi var slitna från dagen innan och gömde oss bakom solglasögon.

Jordgubbar och granola.

Efter frukosten promenerade vi bort till Argyle SPA för en överraskningspresent. Jordie gav oss en helt underbar förmiddag med hammam, massage och mjölkbad.
Och champagnen, den smakade fortfarande lika bra…

Efteråt parkerade vi vid poolen.

När det blev kväll igen åt vi på en liten mysig mexikansk restaurang.

De gav oss det finaste bordet ute på terassen.

Allting kändes så mycket vi.

Vi höll hand, pratade om livet, andades in….

På lördag morgon stannade vi i sängen och åt pannkakor till frukost.

Vi mötte upp vänner för middag på The Standard på kvällen.

Anders och Barbra kom upp ifrån San Diego.

Sen dansade vi på takterassen tills musiken tystnade.

Jag är så lycklig över att allting blev precis som jag önskat mig, (fast bättre).

Photos by, Jordie Turner

På vägen hem köper vi en flaska champagne för 16 dollar…
Han tvättar bilen medan jag äter en shrimp burrito och solen går ner över Los Angeles.
Jag målar mina tånaglar i en färg som heter Hong Kong. Den var en gång min favorit( nu var det den enda färg jag packat med).
Han har inte riktigt bestämt vad han ska ha på sig och jag tänker att jag borde tvätta håret, innan jag blir för trött.

Imorgon ska vi gifta oss.

Och jag älskar hur det är, som vilken dag som helst.
Men ändå inte alls.

Precis så, som det är att leva med honom.

Tidningen Folket har intervjuat min mamma, ”De hade kommit på att jag har häftiga barn, och ville veta hur man får det” berättade hon för mig över telefon i veckan.
Min mamma är speciell.
Jag har alltid beundrat, och förundrats över hennes styrka.
När hon var 30 år hade hon fyra barn.
Hon säger att det var den bästa tiden i hennes liv, då när vi alla fortfarande var små. Och jag tror henne, för jag kan inte minnas att jag någonsin har hört henne klaga.
Om somrarna så byggde hon om vår buss till ett hus så att vi kunde resa ut i världen.
Ibland åkte hon med oss själv , fyra barn under sju år.
När jag frågar henne nu hur hon orkade så säger hon att det aldrig vara några problem.

”Ni var ju mina barn” säger hon…som om hon inte ens förstår frågan.

Min mamma och pappa hade en enda regel hemma, de skulle aldrig säga nej…om det inte verkligen menade det.
Och nu när jag är vuxen så kan jag faktiskt inte minnas att de någonsin gjorde det.

Jag har alltid fått se ut hur jag vill, umgås med vem jag vill och älska vem jag vill.
Jag har fått spela fotboll, piano, handboll, träna gymnastik, gå på ridskola och simma….nästan allt på en och samma gång.
Mina föräldrar sa aldrig nej.
Inte när jag var tolv och ville åka på språkresa till England i fyra veckor.
Och inte heller när jag var sexton  och ville flytta till en större stad för att börja gymnasiet.

Min mamma har alltid fått saker att gå ihop. Hon har alltid stått på min sida, även de gånger då jag vet att det har varit svårt.
Hon har lärt mig att älska villkorslöst.
Att stå upp för det som är viktigt och våga tala för de som är svaga.

Hon har sagt att det inte spelar någon roll vad vi gör, bara vi är lyckliga.
Hon har sagt det….och jag har aldrig någonsin behövt tvivla på att det är sant.