Där ett träd har fallit

_TML0063

 

På torsdagskvällen eldar bonden, när den fuktiga regnluften möter röken doftar det unket och hoppfullt på samma gång.
Både liv och död på något vis.
Det påminner mig om något från min barndom som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är mer höst än vår när jag knölar på oss ytterkläder och spänner fast henne på min rygg.
Vi går i skogen när det skymmer.
Hon sover, och jag älskar hur fukten drar fram doften av jord. Under hösten och vintern som passerat har vinden slitit upp många träd med rötterna.
Det känns så påtagligt brutalt på ett alldeles särskilt sätt.
Att inte ens träd klarar alla stormar.

Jag tänker mycket på bilder jag vill skapa. På kvinnor som är vackra på ett särskilt sätt, på hur jag skulle vilja placera dem i skira tyger i den blöta jorden precis där ett träd har fallit.

Går hem,
tänder elden och äter rostmackor till middag,
som den femtonåring jag egentligen är.

9 Responses to “Där ett träd har fallit”

  1. Gabriella~ Sunnasoul mars 28, 2014 at 10:36 #

    Fint du skriver lite igen <3 det fyller mig med ro <3

    • Tuvaminnalinn mars 30, 2014 at 9:35 #

      Det fyller mig också med ro, att skriva:)

  2. tina mars 28, 2014 at 13:04 #

    dina ord är fina att låna en stund. jag tar i dom och håller dom nära.sen är dom dina igen

    tack

  3. Ann mars 28, 2014 at 20:06 #

    Poesi. Sinnrika ord. Jag känner lukten, skapar bilder i huvudet som tar mig till er skogspromenad. Jag växte upp nära skogen men bor nu vid havet, saknar tystnaden, närvaron, dofterna. Fint, tack!

    • Tuvaminnalinn mars 30, 2014 at 9:36 #

      Åh, havet. Skulle också gärna bo nära havet en dag.

  4. Anna april 1, 2014 at 2:28 #

    Du är en sådan stor poet.

    • Tuvaminnalinn april 1, 2014 at 15:02 #

      Tack<3
      Önskar jag tog tiden att skriva mer poesi. Faktiskt.

  5. enannanhelena april 1, 2014 at 21:33 #

    Min inre femtonåring vill mest äta saltgodis och oliver. 🙂

    Så fint att få vara precis där – där trädet föll. Och sedan ta sig tid att sitta ner en stund och undra om det någonsin ska resa sig igen…

    /helena