Starka och sköra trådar
Det är bra dagar.
Vi tittar på Brottet i sängen fastän klockan är sent och jag måste smyga upp över kalla trägolv och bre messmör på en knäckebit mitt i natten.
Jag väcks av barnet som sparkar lagom i tid att hinna se solen gå upp över fältet utanför.
Och vi ligger alltid kvar där en stund och känner efter.
Vi tre.
Det blev Mars idag och vi passar en hund som behöver extra mycket kärlek.
Och i den trasiga delen av mitt hjärta,
den som tillhörde honom och som jag så sällan besöker nu, där bildas det som nya trådar, svaga, men ändå trådar som håller samman.
Jag går inte dit så ofta.
För det gör fortfarande alldeles för ont.
Det är fortfarande för mycket arg och ledsen maktlöshet som lever där.
Jag berättar för honom i bilen att det kanske känns extra mjukt att lämna staden för att det var så mycket som gick förlorat där, på så kort tid.
Jag kunde dela in gator och kvarter i tiden före och efter.
Då när hon fortfarande fanns kvar,
och hon,
och han som var min bästa vän.
Det är som inte meningen att tiden ska delas så på en plats där man varit och levt bara några årstider.
Tror jag.
Det blev Mars idag och solen skiner på mina smutsiga fönster.
Jag lagar en soppa till middag som får koka halva dagen och känner mest tacksamhet.
Och det är dom starkaste trådarna,
dom som håller allting samman.
Fina, fina du!
Kommenterar inte så ofta dina inlägg för att jag mest sitter stum av beundran. Stum av att du skriver så vackert och igenkännande. Mitt hjärta vrider sig några grader varje gång jag läser dina texter (på ett bra sätt). Ville bara att du skulle veta det!
Kram
Tack Sanna:) Det betyder massor.
Fint ändå att det känns rätt att lämna staden för landet och bra att du kan hitta nya trådar att leva med.
Vad fint. Och vilka underbara bilder, så fridfulla på något sätt. Jag kan riktigt se dig sitta där i fåtöljen med lilla bebisen… <3