Längtan
Jag tror man måste lyssna på sin längtan för att känna vart man är på väg.
Det var helt klart svårare förr, svårare att släppa taget, svårare att höra sig själv i bruset av alla andra.
Men när jag väl lyckades urskilja min egen röst så tappade jag den aldrig riktigt igen.
Nu säger den att det är dags att lämna,
staden för landet.
Den säger det med säkerhet.
Och i hjärtat flyter en känsla av att vi nog aldrig vänder tillbaks.
Är också på väg till landet. Måste bara hitta ett hus först!
Vackert. Att känna igen sin röst och sen inte tappa den.
Jag längtar från staden, till landet, så att det värker. Men med endast en inkomst tycks det mig helt omöjligt att ha råd till ett boställe på landet.
Svårt att veta det är med sin längtan tycker jag. När jag var yngre kunde jag känna den starkare än vad jag kan ibland idag, och ibland känns den tryggare än den någonsin gjorde då, men min längtan är nog flytande.
Såg annonsen på fejjan och skulle lätt haffat er lägenhet ifall ekonomin tillät
så fint. det är ändå något speciellt med landet kan jag tycka;)
Underbar bild och text.
Själv längtar jag till staden och anonymiteten från landet och småstadsmentaliteten. Behöver det ett tag, sen vet man inte vad den inre rösten säger, det kan ändras och det viktigaste är att man följer den.