Kanske har jag aldrig berättat för dig hur rädd jag är
Den senaste veckan har jag tänkt på en sak.
Det här med att rädsla blir en naturlig del av ens vardag, det är svårt att reflektera över vad det egentligen innebär, man förstår inte riktigt hur stort det är fören man sätter det i kontrast till motsatsen – att aldrig…eller åtminstone mycket sällan vara rädd.
Kanske pratar vi för lite om rädsla?
Kanske tar vi den förgivet.
Det har varit en lång och mörk period nu och då knackar den mig oftare på ryggen.
Jag vaknar mitt i natten av att någon skriker utanför, sätter mig upp i sängen och innan jag ens uppfattar att jag är vid medvetande hinner min hjärna registrerar, det är nog en kvinna som blir överfallen.
Den här gången var det inte det.
På kvällen går jag ner till tvättstugan, stänger porten bakom mig och korsar gården,
jag hinner reflexivt tänka att det faktiskt är en farlig plats.
Jag vet det, det var en annan kvinna som blev överfallen på sin gård bara några 100 meter härifrån.
På vägen tillbaka rycker någon upp porten till trapphuset bakom mig,
jag har redan hunnit en våning upp och hör hur personen bakom mig små springer med tunga steg.
En blixtsnabb reflexmässig rädsla slår mig igen.
För att sedan försvinna.
Det är onsdag, vilken som helst.
I ett land som i jämförelse med många andra är tryggt som en mors famn.
Men rädslan finns alltid där ändå.
Även om det bara rör sig om millisekunder.
Det har den gjort enda sedan jag gick i tredjeklass och första gången gick ensam hem, 300 meter, från min keramikkurs på Unga örnar.
Så kanske är det inte så märkligt att vi vänjer oss?
Jag läser minst två dagstidningar om dagen och försöker alltid att se en nyhetssändning på TV.
Men till saken hör att rädslan fanns där även när jag var yngre och visste mindre om hur samhället såg ut.
Jag har alltid vetat att det finns ett hot mot mig.
Men jag inser att jag inte talat om det tillräckligt,
jag har sett det som en naturlig del av att leva, en medfödd instinkt.
Och jag tror att det är djupt problematiskt.
Hur ofta är du rädd?
Frågar jag honom innan vi somnar.
Rädd?…tja…det är nog väldigt sällan.
Svara han.
Läs Hanna Gustafssons text om begreppet Våldtäktskultur .
Och missa inte gårdagens avsnitt av Uppdrag granskning på SVT play .
Tyvärr så är rädslan så inpräntad i hela vårt samhälle… den säljer tidningar, rubriker, larm och stärker våra fördomar. Den gör att vi på något sätt vänjer oss vid den, accepterar att den är en del av oss… Kanske är det så att bara att vi reflekterar kring den är tillräckligt för att våga möta den… vem vet? Bra och spännande tankar Minna!!
Tack!
Jag tror att denna typ av rädsla känns extra viktig för mig att belysa för att den i sin grund känns väsensskild från andra typer av rädslor som jag kan uppleva. Jag tror den säger mycket om kvinnans position i samhället, med det inte sagt att män inte upplever hot och rädsla, men just rädslan för våldtäkt tror jag är starkt könsbetingad.
Absolut, du har helt rätt! Jag kan inte föreställa mig rädslan för att bli våldtagen oavsett hur mkt jag än försöker. Men jag blir berörd av hur jag uppfattar att det kan vara. Tänk att vi människor kan utföra så onda handlingar mot varandra. Kan bara instämma med dig kring tanken om att det kan vara könsbetingat. Men det som upprör mig är när vissa saker blir del av en kultur, se bara nu på de senaste händelserna med männen som attackerat kvinnor bara för att dem var just kvinnor…
En gång blev jag anfallen av en man hög på Ryhopnol (boxarpiller) som ville döda mig med kniv mitt på dagen framför polishuset. Han lyckades nästan men jag tog mig ur situationen fysiskt oskadd men två år av mitt liv var jag starkt påverkad psykiskt av denna händelse och tittade alltid över axeln. Jag har blivit hotad med yxa, skruvmejsel och biljardkö. Jag har sett och upplevt våld och befunnit mig i destruktiva miljöer där rädslan är ens skydd. Nuförtiden tränar jag Defendo både psykiskt och fysiskt självförsvar (och självbegränsning) och mina rädslor är numer fokuserade på att min familj ska bli sjuk eller dö. Om du vill häng med en gång och prova! Vi tränar speciellt mot verkliga situationer, rädslor och verkliga händelser. Det har gett mig otroligt mycket.
Gott att det har hjälp!
Jag veg mitt liv åt kampsport och tävlade bla inom både kung fu och thaiboxning tills jag fick en läskig fraktur på ryggen för några år sedan. Som fortfarande begränsar mig träningsmässigt.
Men hotet om våld var närvarande även då, tyvärr.
Vill understryka att det inte är så att jag lever i skräck, eller känner mig direkt begränsad, utan det är just det där reflexiva känslorna som intresserar mig. Jag är rädd att alla kvinnor bär på dem mer eller mindre.
Visst, det är väll just rädslan som uråldrig reflex. Men som jag sa innan det är väll just när vi börjar fundera och reflektera kring saker ex.rädslan höra andras tankar och lyfta våra egna. Viktigt ämne, fortsätt att fundera kring det!
Men du borde ändå prova Defendo bara för att det är så jädra kul ocgh en SJUK adrenalin kick.Defendon bygger du upp utifrån dig själv oavsett fysiska begränsningar. Inte som annan traditionell kampsport, nästan alla vi som går där har erfarenhet från kampsort sen tidigare men skillnaden är att här handlar det om:
It is NOT a Martial-Art,
it is NOT a Sport,
it is NOT for amusement
it is NOT for recreation!
IT’S FOR SURVIVAL!
It is the DEFENDO method!
Jag tror även att om man varit med om något hemskt tidigare i sitt liv som kvinna så bygger man upp vissa reflexer som är oerhört svåra att skaka av sig. Minsta lilla ljud utifrån, eller ifrån korridoren, eller till och med inuti lägenheten på kvällarna får mig att rycka till, som du beskriver på en millisekund observera och sålla bland alla idéer i min hjärna om vad det måste vara (av någon anledning ofta mot det hemska hållet). Jag är rädd, men jag vet inte vad jag är rädd för. Är jag rädd för att historia ska upprepa sig, eller är det dessa hemska reflexer som bäddat sig in så djup i mig att jag nu inte kan bli av med dem?
Även om man har en myskväll i soffan och min sambo rör på sig för snabbt eller gör en gest jag kan förknippa med något, gör att jag rycker till. Jag vill inte, men det händer.
De flesta har skrattat åt mig när jag har berättat tidigare, är skönt att veta att man uppenbarligen inte är ensam.
Ett trauma sätter ofta den typ spår i oss som du beskriver, det kan räcka med något väldigt litet för att kroppen per automatik ska reagera. Minnen som är starkt förknippade till en känsla får ett helt annat fäste i vårt nervsystem. Dock visar forskning visat att de har en tendens att minska över tid, så det ligger ändå någonting i ordspråket att tiden läker alla sår.
Tack för att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter!
Kram
Det här är så svåra saker att skriva om och svårt att skriva bra om, utan att framställa alla kvinnor som offer och alla män som förövare. Men jag gör ett försök i alla fall.
Jag tror att män generellt inte kan förstå denna rädsla! På ett teoretiskt plan, javisst. Men inte vad det innebär att faktiskt leva i den och anpassa sig efter den. Här har män och kvinnor verkligen olika villkor. Det handlar inte bara om en rädsla för våldtäkt, för det finns så mycket mer än våldtäkt. Så många saker i gränslandet eller gråzonen, som skapar en känsla av utsatthet hos mig som kvinna.
Det kan handla om att en främmande man bredvid mig i busskuren plötsligt börjar kommentera min klädsel och lägger sin hand på mitt lår. Eller om att tre-fyra män blockerar min väg och hotar att inte släppa fram mig såvida jag inte kysser en av dem på munnen. Det kan handla om att en okänd bil rullar upp intill mig när jag är ute och går, följt av att en man vevar ner rutan och säger åt mig att hoppa in. Eller att en man jag inte känner, på bussen på väg till jobbet, talar om vad han tycker om min kropp och vad han vill göra med mig.
Just dessa saker, och fler därtill, har hänt mig. Jag har sällan pratat med någon om det. Delvis för att det är så vanligt att jag bara har skakat det av mig, om än med obehag. Men också för att jag många gånger har känt förvirring och skuld, trots att jag inte har gjort något fel. Jag är inte ens unik, vilket är något av min poäng. De allra flesta kvinnor har liknande historier att berätta; tillfällen då de har känt sig utsatta och rädda endast på grund av sitt kön. Det visar sig när man väl börjar prata om det. Därför önskar jag att vi skulle göra det mycket mer, för då skulle mönstret framträda tydligare och bli mindre personligt.
Ni män som läser detta, ta gärna tillfället i akt (om ni inte redan har gjort det) att prata med kvinnorna i ert liv om dessa saker! Lyssna till era kvinnliga vänner, systrar, flickvänner/fruar och ta del av deras upplevelser. Kanske ni blir förvånade över hur många som delar samma erfarenheter. Kanske förstår ni rädslan något mer då.
Det vore toppen om alla män och kvinnor kunde byta kön med varandra ett tag och se på världen med den andres ögon. Det skulle säkert ge många aha-upplevelser, för båda. Men nu kan vi ju inte det, så desto viktigare att lyssna till varandra!
Kärlek till alla kloka och goa män därute, jag vet att ni är många. ; )
Tack för dina tankar Anette!
Jag läste senast idag ett bra inlägg om just det här med att vi måste kunna prata om strukturella problem utan att individer ska tolka det som ett påhopp mot kön. Länkar även ett inlägg sedan tidigare som jag tycker är bra!
För till saken hör ju, att om vi inte kan prata om detta så kan vi inte ens närma oss en förändring. Och jag känner precis som du att det är väldigt märkligt att vi så ofta skakar av oss obehagliga händelser istället för att dela dem, lite som att vi helst vill att de inte ska ha hänt, vi vill inte göra någon grej av det. Men kanske är det just det som vi måste.
http://www.arsinoe.se/?p=24618
http://www.genusfolket.se/samhalle/gastblogg/
Hm, den första länken var rätt så mitt i prick, inte minst med tanke på min slutkläm. Det där behovet av att liksom dunka alla kloka män i ryggen, som för att gjuta olja på vågorna. Å andra sidan gör jag det gärna. Det är ju aldrig fel att stärka goda krafter och sprida lite nätkärlek. : )
Precis så. Den där millisekunsrädslan biter tag i mig, allt som oftast. Jag vill inte, vill att förnuftet ska vinna, att det inte är stor sannolikhet att det skulle hända mig något. Men den där rädslan har suttit i sen jag var väldigt ung.
Sen dina ord, bilder och reflektioner. Jag är lite kär. Så där på avstånd!
Tack! Tack för att torsdagen blev bättre än den var…
<3
Tack för att du skriver om det här!
Tack själv fina.
Jag skrev en kommentar till detta inlägg igår, men tror den föll bort nånstans i www. Men jag har inte kunnat släppa inlägget och tänkte mycket på det, för denna rädsla har jag också funderat över tidigare. Och du skriver så bra. Precis som du skriver så är den där rädslan ständigt närvarande hos mig med, inte så att den styr mitt liv, men den finns alltid där. Jag har pratat med min partner om den här rädslan också, men den är svår att förmedla. Den gör sig påmind då en främling skriker hora efter mig på tunnelbanan, och han vill inte sluta trakassera mig, och jag tänker genast ”vad händer om han förföljer mig?”, och efteråt börjar jag gråta av lättnad för att det enda han gjorde var att skrika hora och fitta efter mig och kasta skräp på mig, Jag blir lättad över att det inte gått längre än så, som om jag är tacksam för det. Och en bekant blir rånad på väg hem från tunnelbanan och hon berättar hur allt hon kände då var ”snälla, snälla, snälla, bara han inte våldtar mig.” Och den där rädslan försöker jag förklara för min partner, och han försöker förstå. Men det är ingen som skriker hora efter honom på tunnelbanan, och den där rädslan som sticker som en kniv i magen slår honom inte lika hårt, och inte lika ofta. Istället för att leva med den här rädslan, hur förändrar vi det? Precis som Anette skriver så tror jag det är viktigt att prata om den där rädslan. Och att inse att den inte är hör livet till.
Tack för allt du skriver.
Tack för att du tog dig tid att skriva igen:)
Det betyder så mycket för mig och den här bloggen att fler tankar en mina tar plats.
Tack snälla.
Någonting som skrämmer mig är människors rädsla för att stå upp för varandra. När jag berättade för mina närmsta vänner så var det ingen som verkligen lyssnade på mig, ingen som undrade hur jag mådde, utan det var mer ”vi vill inte välja sida” ”vi vill inte bli inblandade”… Nu nästan femton är senare jagar rädslan mig fortfarande. Jag har familj och världens snällaste man. Ändå kan jag i ”de där sekunderna” bli rädd för min egen man… fast jag vet att han aldrig skulle göra mig illa… Vad gäller näthat så har jag tvingats gå ur både facebook, lägga ner min blogg och byta namn på de sidor jag verkligen vill vara aktiv på. Allt detta på grund av det/den som hände för så längesedan fortfarande dyker upp och trakasserar mig. Hittar nya vägar att påminna mig… Jag funderar mycket över samhället och dess förmåga att vända kappan efter vinden på något osynligt sätt. Jag är rädd! Jag är rädd att det ska hända igen. Jag är livrädd att det ska hända min dotter. Jag är rädd på ICA eller restaurangen – om hon blir kissnödig – då får hon inte gå själv, fast hon är stor nog… för tänk ifall! Jag tänker aldrig dessa tankar om min son… intressant… och avslöjande…