Om Oddy
Vi gråter i mörkret utanför en Q8 mack i närheten av den tyska gränsen.
Det är ett slut.
Man vet det för att lungorna skjuts åt sidan, och för att hjärtat därinne går isär.
Man vet det för att man glömmer att andas.
Man vet det för att man har levt,
för att man gått isär förr.
Såhär känns det tänker man.
Just såhär.
Och nu ska jag skriva den svåraste texten som jag hitintills behövt skriva här.
Svår för att den tar ett bestämt steg precis över gränsen, min gräns, det som vi brukar kalla för integritet. Det som jag faktiskt egentligen har så lite av.
Kanske är det just därför som jag kan känna det så tydligt.
Igår reste vi till Danmark för att ge Oddy ett nytt hem.
Ett beslut som vi har brottats med under en väldigt lång tid, så lång att jag knappt minns hur det kändes innan.
Ibland har vi brottats,
ibland har vi blundat,
ibland har v fyllts med nytt hopp,
och ibland har vi bara brytit samman.
Ni vet sådär samman så att man bara rasar ner i hallen efter väggen och gråter tröstlöst.
Han brukade slicka mina tårar då och jag brukade tänka att det är såhär maktlöshet ser ut.
Och sedan säger man till sig själv och till varandra att det är bara en hund.
Och att såhär går det inte att leva.
Man kan säga det hur många gånger som helst, utan att det känns som en sanning.
För ingen hund är bara en hund, för den som lever med den.
Jag har funderat över varför jag inte har velat, eller orkat dela min upplevelse av att leva med Oddy, fullt ut, så som den var.
Kanske för att jag någonstans känt att varje situation är unik i sitt slag,
kanske för att jag varit rädd att bli missförstådd, rädd att bara känna än mer att ingen riktigt på riktigt förstår.
Det är så svårt att i ord teckna den bilden.
Och jag tänker inte heller nu försöka, mer än att säga hur konturen ser ut.
Oddy kom till oss med svåra rädslor.
Mycket av det gick att arbeta med och anpassa livet efter. Men hans rädsla för människor blev för oss, i den miljö vi lever ohanterbar.
Han var en fara för allmänheten.
Samtidigt som han var en medlem i vår familj,
och vår vän.
Det är den väldigt förenklade historien. Den enda jag orkar berätta just nu.
Och jag vädjar om er förståelse för att jag inte vill svara på några frågor, inte nu.
Han har fått ett nytt hem på landet, precis nära havet och med ängar utanför.
Där finns andra hundar att busa med och människor som jag vågar lita på.
Människor som är villiga att ge honom en andra chans.
Det är säkert värst för oss, måste jag intala mig själv när klumpen i halsen blir för stor att svälja.
Han fattas mig så mycket.
Och jag försöker att hitta möjliga sätt att inte känna att jag svek honom,
det går inte.
Det går inte ens när man i hjärtat vet att man gjort allt man kan och mer.
Det är ett beslut att lära sig att leva med.
Ni är många som har stöttat oss, vänner och familj.
Som har haft tålamod och överseende, lyssnat, visat empati och inte förminskat vår situation.
Jag vill tacka er för det.
Kära kära Minna. Jag har också lämnat ifrån mig ett djur till ett bättre hem på landet. När jag minns honom får jag en klump i magen av saknad. Men de får åtminstone leva. De får andas friskare luft, de blir älskade, de får springa obehindrat. All kärlek.
å vännen. vill ge dej en kram. du svek honom inte, du gjorde det finaste, du gav honom ett nytt hem. ibland är det lättare att vara egoistisk, tvinga in nåt som inte funkar för det brustna hjärtat gör för ont. du släppte taget, det är modigt.
Lider med er. Att säga hejdå till sin familjemedlem, sin tröst, sin glädje och till en förbehållningslös kärlek. Vem kan förminska det?
ÅH men fina Du~
Jag gråter när jag läser, för jag har också tagit det beslutet en gång.
Min ena tik,som hade haft tre hem innan mig,som jag svor skulle få stanna för evigt.. Jag var Tvungen för hennes, för min första hunds, för min ännu ofödda dotter och för min egen skull, att ta det beslutet…
Jag känner än idag att jag svek henne, även om hon har det bättre.
Det är så, med samvetet..och med löften man tvingats bryta.
Skickar en innerlig styrkekram your way~
Vi gjorde samma sak med våra hundar för fem år sedan. Det är fruktansvärt och smärtsamt, men också rätt beslut när man vet att man inte kan ge vad som behövs.
Kram
Kära fina. Jag gråter här i soffan. Dels för att det är så sorgligt men ändå fint av er på nåt sätt tänker jag. Och dels för att jag påminns om min familjs hund, som jag var uppvuxen med, som för två jula sedan fick somna in. Hon var för sjuk och gammal för att ha ett drägligt liv. Och jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat veta hur ledsen jag skulle bli och hur saknad hon skulle vara.
Stor kram till dig.
Känner hur det bränner både i hjärtat och bakom ögonlocken. Förstår dig så väl. Det gör ont bara jag tänker på om jag skulle behöva göra detsamma med min älskling. Vi med hundar/djur förstår. Tro mig…
Sänder dig massa styrkekramar!
All kärlek!
Att göra så att alla parter får det bättre är ju bara bra, egentligen.
Så hårt att det ska ge en svår saknad & sviktankar i massor. Men, det får vara så nu en tid.
Efter ett tag minns man mest ljusa minnen & goa stunder.
Tröstkram.
jag läser.
o tar in.
o skickar massa tankestyrkekramar till er.
Vill mest bara skicka lite kärlek. Så himlahimla synd, men låter som det är bästa beslutet. Och det går i linje med den Minna vi fått lära känna genom bloggen, att du gör det som är bäst för andra istället för att låtsas att det kommer bli bra. Kram
Jag vet hur det är.
Hur ont det gör.
Och du förklarar bra, med ord som räcker till.
Usch vad ledsamt! Jag har varit med om att avliva en älskad katt… Hon var gammal och sjuk, men ändå. ;_; Det ÄR jättesvårt att skiljas från ett djur! Och det är verkligen inte ”bara” ett djur. Som någon sa, alla som har eller har haft ett djur vet det!
Så fint ändå att ni har gett Oddy ett nytt hem och valt det med sådan omsorg. Det är också kärlek!
En annan sak; tycker inte att du behöver fundera på varför du inte har berättat. Det är väl helt naturligt och sunt att det finns saker som du inte vill eller orkar prata om? Var rädd om den gränsen. Styrkekram från mig också!
All kärlek och lite till!
stackars er alla. så himla sorgligt och ledsamt.
Från en hundägare till en annan så skickar jag dig en massa styrkekramar. Nej, det är inte bara en hund. Det är så otroligt mycket mer, men ibland så räcker det inte och då måste man fatta beslut som är så otroligt svåra.
Usch vilken svår erfarenhet att tvingas göra
Jag känner med er och beundrar er som vågade ta beslutet till slut trots denna smärta och sorg. Jag är alldeles övertygad om att det är värst för er. Och sorgen får man nog bära med sig länge men den kommer inte alltid vara en lika stor och tung klump. Kram
Går runt här hemma och tänker på er.
Men så sorgligt!!Jag blev alldeles tårögd av att läsa dina rader. Som hundägare själv drabbar de en rakt i solar plexus. Jag hoppas och tror att Oddy kommer att få ett fantastiskt fint hem. Jag är helt övertygad om att ni valt ut det bästa tänkbara till honom.
Min bild av dig är att du är en klok och omtänksam person.
Försök att vila i den känslan, att ni tagit ett medvetet beslut och att ni gjort det av kärlek. Så att han får en andra chans, som du skrev.
Och nej, en hund är inte bara en hund. Jag hoppas att du slipper möta människor som resonerar så. Jag sänder dig en stor varm kram!!
Usch så sorgligt, blir alldeles tårögd. Jag känner så väl igen känslan. Ta hand om er! Många julkramar.
Urjobbigt – känner mig dig hela vägen från det utiskurna hjärtat och ut.
För ganska så precis ett år sedan nu var min katt ganska sjuk, så sjuk att vi beställde en tid för avlivning strax innan jul, men sedan blev hon plötsligt lite bättre. Vi bestämde, tillsammans med veterinären, – att vi skulle klappa på henne över jul. Krama den lurviga pälsen. Minnas alla våra många fina stunder tillsammans.
Det sticker innanför ögonlocken nu. För jag vet hur det känns att skiljas ifrån sin bästa lurvigaste vän. Snart är det ett år sedan hon försvann. Och jag vet hur svårt det är att inte anklaga sig själv. – Hon borde inte behövt lida så på slutet, jag borde släppt taget tidigare, jag borde låtit henne gå, jag borde tagit hand om henne bättre på slutet, jag borde orkat, jag borde…
Men det hjälper inte att älta. Jag VET det. Men säg det till mitt hjärta. Och ditt.
Tänker på dig.
/helena
ps. Jag skrev en liten sak här: http://evigakvinnor.blogspot.se/2012/06/min-dikt-din-dikt-min-skatt.html Kanske vill du läsa den.
Äsch – fel redan i första meningen. Känner MED dig ska det va. Såklart. För det gör jag.
/helena