Kylan och den undvikande mentaliteten.
Jag grips av en slags kyla ungefär såhär dags på dagen.
Den sätter sig i fingrarna och jag vill ta den enkla vägen.
Den är alltså både ett uttryck för hur jag faktiskt fysiskt känner, men kanske också en god bild av hur jag önskar undvika att tala såhär dags. Jag vill lägga mig i badet men det är sedan länge stop i avloppet och man måste därför systematiskt pyttsa ut vattnet annars fyller det hela det pyttelilla badrummet och flödar rakt ut i hallen.
För att säga något om mig så kan jag dock utan större skam erkänna att jag är en sådan som kan tänka mig att systematiskt pyttsa ut vatten under en väldigt lång tid istället för att göra någonting åt själva grundproblemet. Och sen, när jag inte längre orkar det så kan jag istället undvika att bada.
Jag vet inte hur en människa blir sådan.
Men jag tror att det kommer från den finska sidan av min släkt. Den undvikande mentaliteten.
När min farfar en gång kom till akuten med ett brutet ben så tittade läkaren på röntgenbilderna och frågade varför han inte hade kommit förra gången han hade en fraktur i benet.
Och min pappa har förklarat för mig att han hanterar sina olust känslor inför tandläkarebesök genom att härda ut smärtan tills den blir så pass stor att själva behandlingen kommer att göra mindre ont, jämförelsevis.
Nåväl.
Jag tar på mig ett par extra sockor och ska ägna dagen åt att sätta mig in i hur ungdomars möte med arbetsförmedlingen påverkas av deras sociala klassbakgrund och kön. Det är en uppgift som jag tycker är väldigt intressant och det är jag glad för, det har tyvärr varit lite för många skrivningar denna termin som inte känts fullt lika stimulerande.
Nästa vecka har jag såhär långt läst in 30hp denna termin. Det känns väldigt stort för mig.
Stort för att jag bara för två ynka år sedan fortfarande ifrågasatte min egen förmåga att studera och min plats i universitetsvärlden.
Summan av detta.
Det finns plats, även för halvfinskor med undvikande mentalitet.
Vi behövs också.
Haha, även helfinskor med undvikande mentalitet:) Sitter som bäst med att plugga inför tentan på 15hp imorgon och såklart undviker jag en stund och tittar in på internet. Faktum är att jag faktiskt tappat en tand för att jag undvek att gå till tandläkaren, mer för kostnaden än ontet, nu har jag en glugg som påminner om undvikandet.
Min sambos familj har ett kylskåp som inte stängs ordentligt om man inte sparkar i ena hörnet. Hörnet har fått en hel del mörka märken efter åratal av sparkningar:)
Och du, himla fin bild!
I mitt föräldrahem finns en frys som saknat handtag i säkert 15 år, för att öppna den måste man trycka in fingrarna i skarven och släppa på trycket. Om man sen skulle råka stänga den och ha oturen att komma på att man skulle ha något mer därinne så måste man vänta några långa minuter innan man kan ge sig på att bända upp den igen.
Alla accepterar detta.
Jahaja. Här hemma är det stopp i vasken, sedan något år tillbaka… Det rinner bara ner om man pyttsar (himla bra ord det där:) på ordentligt med varmvatten. Synd bara, att det inte är stopp i diskhon, då hade man sluppit att diska också. Och någon frys, det har vi inte, den är sönder, full stopp sönder.
Så kom inte här med era små futtiga spik-i-foten-problem. (Hasse&Tage, ni vet)
;)
Annars, fint skrivet. Jag gillar din summering – även om jag inte har ett endaste litet finsk ben i kroppen, vad jag vet. Men en finsk ordbok har jag i alla fall.
Kram.
/helena
finskT ben, för bövelen! Behöver kanske använda en svensk ordbok också då…
/helena
haha, jag är likadan, går med tandvärk tills inga smärtstillande hjälper mer, det där med att ta tag i tråkiga saker är inte min starka sida.
vilken intressant uppgift!
jag har också tvivlat på min egna förmåga men nu skrev jag högskoleprovet som gick över förväntan bra vilket gör att jag måste sluta med sådana där dumheter som tvivel.
Undvika att göra det tvungna trista för att kunna njuta av det härliga. Jag känner igen. Minns min pappa som brukade säga att han hade svårt med själva ”sätta-igång”. Men när man väl hade börjat, så var det oftast inte så besvärligt. Tror vi är många som har en inre broms med oss. Något genuint mänskligt kanske. Men inte alltid så ändamålsenligt då kanske. Jag kan nästan inte komma in i vår tvättstuga längre, pga all återvinning vi sparat därinne. Och inte åkt iväg med. Saker samlas på hög. Det är stressande. Och ändå undviker man det. Mycket märkligt fenomen egentligen. För jag mår inte särskilt bra av att ha saker liggande. Men ändå blir det så.
…och till något helt annat. Jag längtar ihjäl mig tills sakerna jag beställt av dig kommer på posten. Det var jag som köpte Blue Jean och en blus. Iiiiih! Hoppas de sitter bra. Jag har inte ETT par byxor som sitter snyggt efter oväntad viktnedgång. Så jag hoppas, hoppas….
Blue jean är ju hemskt fina! Har beundrat dem ett antal ggr:)
Hm, här är en till halvfinska med undvikande mentalitet! Har aldrig gjort kopplingen däremellan dock, nu ser jag plötsligt allt i ett nytt ljus, hehe. ; ) Nej, jag tror nog ändå att det är mer typiskt mänskligt än typiskt finskt… Hos mig själv tycker jag att det är frustrerande men det går ju an så länge det är stopp i avlopp som man undviker och inte viktigare saker i livet. Hur tänker du kring det förresten? Jag uppfattar ju dig som en väldigt handlingskraftig person, en som tar tag i saker och ting och får en massa bra saker gjorda/att hända! Är det bara i vissa sammanhang du känner av den här mentaliteten? Eller får du ofta brottas med den så att den inte blir ett verkligt hinder för dig i ditt liv?