Den dyrbaraste känslan
Imorse svarade jag på ett mail från en läsare.
Jag försökt sätta ord på vad självkänsla innebär för mig.
För att göra det tror jag att det är viktigt att först se vad det inneburit då den inte funnits där. Vad är det som känns annorlunda i mig idag, mot vad det gjorde då.
Jag ska berätta.
När jag var yngre, kanske enda upp till 25, så handlade mitt egenvärde nästan uteslutande om vad andra tillskrev mig.
Utan andra, var jag alltså inte direkt någonting.
Och jag var ganska övertygad om att jag skulle förintas och förgöras om människor jag älskade av någon anledning försvann ur mitt liv eller svek mig.
Jag ägde ingenting förutom saker.
Idag vet jag att jag kan ta mig igenom nästan allt.
Att jag kan gå sönder, så sönder att allt tycks omöjligt, men ändå….aldrig riktigt omöjligt.
Jag vet att vad som än händer så har jag mig.
Jag har mina drömmar, och om dom dör har jag förmågan att odla nya.
Jag har mina erfarenheter, och när livet sviker kan jag luta mig mot dem och finna tröst.
Jag har min kunskap, och den är min, den bor inom mig och får mig att känna mig värdefulla när jag ser på mig själv.
Jag har mitt kreativa uttryck, mitt språk, och så länge jag kan sätta ord på mina känslor så är jag aldrig riktigt ensam, aldrig helt vilse.
Och det är skillnaden.
Mellan då och nu.
Det finns idag så mycket som ingen människa eller omständighet kan ta ifrån mig.
En känsla av värde som ligger inom mig, en känsla som jag värnar om och håller högt när jag går genom livet.
Spot on liksom. Som alltid, känns det som.
Din text rör vid det jag tänkt på mycket de senaste dagarna. Något hände när jag fyllde 28 och var gravid, och sen inte längre. Allt på bara några dagar. Jag tror jag gav mig själv en egen självkänsla i födelsedagspresent.
Jag förstår vad du menar. Ibland är det som att någonting faller på plats när livet ger, men kanske ännu mer när det tar, och vi märker att vi ändå står kvar och orkar. Kram till dig.
Jag har skrivit det förr men jag skriver det igen, dina texter berör mig lika mycket varje gång,
Önskar jag kunde hitta orden och skriva som dig!
Tack snälla.
Och du, det spelar ingen som helst roll att du sagt det förr, för mig känns det lika fint varje gång.
Kram
Det är så bra beskrivet och det där att du alltid har dig själv. Jag kan själv känna att när jag väl trätt ur en roll som jag inte vill ha. Sätt mina gränser och börjat säga nej. Vad vill jag? Ja då försvann några som var mina vänner. Som jag trodde att jag betytt något för. Men som jag själv misstänkte att om jag släpper taget. Slutar vara motorn i allt och gör så som jag känner att jag vill i min mage. Ja då kommer jag tappa dem. Å så blev det. Å jag saknar inte dem. Men kanske känns tomrummet i sig självt stort. Så min fråga till dig – känner du dig ensam någon gång? Men står ut med det i så fall?
Ibland kan jag avundas människor med stora bekantskapskretsar, men, saken är den att jag har ingen sådan eftersom att det helt enkelt inte är den jag är. Jag har några få vänner, familjen, och min bästa vän som jag lever med. Och jag tror att det är så jag trivs bäst. Sen är jag oftast väldigt öppen och nyfiken på människor, jag tror att jag har många stora möten kvar i mitt liv.
Ensam känner jag mig när jag sluter mig, jag sträcker sällan ut en hand när jag går igenom något, men jag tror också att jag behöver ensamheten då, jag lider inte av den men den kan bli skadlig i längden.
Åh, så är du åter så där pricksäker på att sätta ord på känslor & handlingar… Jag känner igen mig nåt så otroligt. Hur viktig omgivningen var, om hur folk kände & tyckte om MIG! Vilken krets man hängde, vart man gick ut osv.
Idag är jag 35 år och min vänskapskrets har minskat maximalt.. Men de få nära vänner är värdefulla, men jag styr mig själv vågar och vågar tro på det jag tar mig för. Befrianade!
Livserfarenheten är bland det största och värdefullaste jag har. Drömmar och mål följs åt och jag låter misslyckanden bli till styrka för att resa mig upp på nytt.
Vad kul att du känner att det var pricksäkert:) Just eftersom jag tycker det är en känsla som är rätt klurig att sätta ord på och liksom ringa in.
Tack.
Så rätt du har och en tår bubblar upp. Jag är 25 och har inte riktigt kommit dit än men jag tror, att det bara blir bättre. Att jag bara kommer bli starkare och finna ro i mig själv en dag. Tack för dig!
Mellan 25 och 30 har det hänt så mycket mer än vad jag var beredd på, inom mig.
Så mycket som fallit på plats.
Tack för dig också!
det är det som är det fina med livet. allt ju längre vi lever desto mer bygger vi upp. om detta vi bygger är inuti oss själva så kan man rida ut nästan vilken storm som helst. tack för din fina delning:)
Ja, det gäller att bygga på rätt ställe:)
kram
Jag känner så väl igen mig i din beskrivning. Och på något sätt tror jag fortfarande att en del av mig är fortfarande är den där unga tjejen… Tack för påminnelsen om hur unik och bra jag är utan allt runtomkring. Du är så vansinnigt klok, kram
Hon försvinner nog aldrig helt, man får klappa henne på huvudet ibland och säga att det är ok:)
Gud, vad bra beskrivet Minna! Jag är inte där än, men jag försöker tro på det samtidigt som känslorna ibland säger emot. Ofta är ju de ”gamla” känslorna mer reflexer än ”rena” känslor.
Och tänk hur mycket en äldre människa gått igenom, lärt sig, omvärderat och levt olika tidsåldrar. Och tänk hur den människan bär på historier och minnen av sig själv i olika faser och samtidigt ju fortfarande är ”samma” människa.
Min sambos morfar gick bort för några veckor sen, han var 96år och hade precis avslutat sina memoarer som han kallade det. Jag ser framemot att få läsa dem. Han har verkligen bytt karriärbanor, bytt städer och människor har kommit och gått, men alltid behållit sin egen känsla av värde.
Jag tänker att det är en viktig poäng, med reflexer. Så har det varit mycket för mig, vissa saker har inte släppt fören jag blivit så urbota trött på dem att jag mer eller mindre frågat ”vad gör ni fortfarande ens här?”, till känslorna då, och insett att det inte finns någon rimlig anledning, bara en falsk trygghet.
Det låter spännande och stort med memoarerna.
Kram
Så fint beskrivet. Jag funderar mkt på det där. Tyckte jag var färdig, men så hände det där att döden kom. Och känslan av ensamhet tog nästan över. Så glömmer man att man har sig själv – alltid. För gentemot döden blir inte ens det tillräckligt har jag känt. Men kanske är det det ändå.. Jag vet inte ännu. Hur dom helst tycker jag hemskt mkt om din beskrivning o kan relatera.
Och så ville jag ju säga vilken ren fröjd din blogg har blivit för mig. Jag läser runt o njuter o inspireras o lär mig massor om vintage mm TACK!
Döden är det svåraste. I alla fall för mig. Jag har väldigt svårt att acceptera döden och känner mycket ångest inför den. När någon måste lämna, jag tänker att smärtan i det i sig aldrig går över. Jag bär på en sådan smärta som är 14 år nu, formen på den har ändrats något och oftast bubblar den upp som ett vrede, som en orättvisa som jag inbitet vägrar att acceptera.
Och det är ok att vägra, så länge man vill, så länge man inte vet något annat.
Kram till dig.