Kvinna
Jag låter Lundells nya sånger vagga mig en stund på morgonen.
Efter promenaden, efter att jag dundrat färgade och ofärgad glasflaskor i separata kärl på gården, efter att jag fått nog av sommarens plantor med gulnade blad och skoningslöst slitit upp deras rötter och tryckt ner dem i en påse.
Jag skulle kunna sätta eld på vindsförrådet fräser jag sen.
Det enda jag kan komma på att jag vill ha där upp är mina vinterkängor, resten kan lika bra brinna, det gör mig ingenting.
Det är måndag morgon och helt ok att tappa greppet.
Helt ok att vilja kasta något i golvet och faktiskt kanske även göra det.
Kvinna.
Jag vill mest säga till dig att det är ok.
Det är inte ditt jobb att alltid hålla samman, att aldrig skrika, bli förbannad och inte längre orka.
Det är viktigt för mig att få säga det här.
Att kanske känns det som att det beror på dina hormoner, kanske är det även så.
Men du behöver inte säga det.
Du behöver inte be om ursäkt och servera en normativt legitim förklaring.
För du vet,
det är en mänsklig rättighet att tappa kontrollen ibland.
Oavsett vad.
Och jag är så trött på det nu.
Så trött på det ändlösa patologiserandet av de känslor som är våra och den kropp som vi bor i.
Jag går inte med på det längre.
Jag tänker aldrig mer be om ursäkt för mina känslor.
Aldrig mer distansera mig från dem, ställa mig vid sidan och peka och säga att det där, det där var inte jag.
För det är jag.
Det har alltid varit jag.
Ibland har jag kontroll.
Och ibland tappar jag den.
Bra så.
Du är så klok kvinna. Så klok och så sann.
Kram
Tack, det är fint när någon tycker att man är klok.
Själv upplever jag mig mest som kritisk:)
Håller med och tycker att du är bra och ja, man får tappa kontrollen. Man som kvinna. Kvinna som man.
Precis.
Jag hör dig. Hormonerna är ju också vi, så ingen idé att ”skylla” på dem liksom. Det vore bara som att säga att man får skylla sig själv. Om du förstår hur jag menar?
Etiketter och bokstavskombinationer ska förklara allt nuförtiden. Verkar det som. Men det kanske bara är ”vi” helt enkelt. Som vi är. Var och en för sig. Och också mycket gemensamt. Och det är verkligen inte så bara!
Så bra skrivet. Och BEskrivet. Heja.
/helena
Tack Helena!
Den individcentrerade ideologin som råder just nu får oss ofta att beskylla oss själva när vi mår dåligt eller misslyckas,
de känslor som uppstår har en förmåga att ta den form som kulturen erbjuder, och det har sedan länge funnits en kultur där kvinnors känslor och upplevelser medikaliseras.
Jag tror snarare att mycket av det som uttrycks och upplevs är en fullkomligt normal reaktion kopplad till den struktur vi lever i.
Mmm, precis så. Och så undrar man, från olika håll i samhället, varför unga, ‘friska’ människor (mest tjejer) har ont i magen och söker sig till akuten.
!!?
Hur kan någon undvika att se att stora delar av vår tillvaro är ett enda stort gemensamt magont. Det samhälle vi har skapat är vårt gemensamma symtom på att något inte står rätt till. Att få ont i magen av alltihop verkar nästan lite sunt. Tänker jag.
Har inte den individbaserade ”kulten” slagit knut på sig själv för länge sedan liksom? Jag bara undrar.
/helena
(läste dessutom någonstans att en politiker tyckte att den bästa lösningen på de akutsökande ungdomarnas problem var – att de skulle bli bättre på att ta hand om sig själva. Jojo.)
Snälla, ge ut en bok. Dina texter är så vackra. Träffande. Jag vet inte var jag ska göra av alla urklipp.
Tack Sofia.
Jag skriver alster som jag sparar i en särskild mapp här i datorn, tanken är att det ska bli en samling att dela.
Om jag törs;)
Tack för dom orden! Dom var väldigt kloka och riktiga.. Jag känner ofta att jag måste ha kontroll och inte tappa tålamodet allt för långt ifrån mig….
Men jag är mänsklig och jag har inte alltid orken att hålla skenet uppe & hålla hormonerna i styr…. Let it out, så jä-la skönt! Jag tänker följa dina fotspår & sluta be om ursäkt för mina känslor, för dom är äkta !
Tackar åter för en toppenblogg som jag följer! Tack! <3
Jag har läst en del teorier som menar i korta drag att vi lider av våra premenstruella symptom mycket just på grund av att genusnormer begränsar oss, dvs, vi bär på ett arv som säger att vi som kvinnor inte ska tappa kontrollen, få utbrott etc.
Av den anledningen vill vi gärna distansera oss från dessa känslor, eftersom vi vill hålla oss inom normen.
Tack för att du läser!
Du skriver så himla bra och det där självklara, som inte alltid är så självklart. Tycker så mycket om att besöka din blogg för dina inlägg väcker något i mig varenda gång. Ha en fin kväll!
Åh, tack Maria. Du peppar mig att fortsätta skriva.
Kram