”We are the daughters of the moon, we are the sisters of the sun. We are the mothers of the earth. We are women, we are one”
Jag kan inte tappa humöret innan klockan slagit nio på morgonen.
För tappar jag det då så tappar jag det så hårt och bitarna blir så många att de är som omöjliga att samla upp igen.
Det är fredag och jag njuter av en överblommad blå hortensia och solen som går upp över husfasaden på andra sidan gatan.
Idag ska jag orka lite till tänker jag.
För till sanningen hör att jag måste, lite till.
Jag blir ensam i helgen.
Över knarriga golv, i kylig luft och mellan nytvättade linnelakan.
Till skolan skriver jag en text om kvinnor och depression.
Jag läser om dem, kvinna efter kvinna, namn efter namn uppradade efter varann.
Om Susan, Mary, Lisa och Claire.
Om kvinnorna som blev frihetsberövade och torterade på mentalsjukhus. För att de svor, bar fel kläder eller hade sex med en man för mycket.
Öden så fasansfulla att jag vill kräkas.
Öden som fortfarande är verklighet idag, just denna fredag.
Även om det inte längre är det just i vårt kvarter av världen, eller står skrivet i tryck över glossiga sidor i Damernas värld.
Jag önskar er en fin fredag.
En fredag där ni håller huvudet högt, om inte för er egen skulle så för alla andra kvinnors skull.
Idag ska vi orka lite till tänker jag.
För till sanningen hör att vi måste, lite till.
Du skriver så fint och bra! Ville bara säga det
Hoppas din fredag och din helg blir fin trots allt det där du måste orka!
jag läste precis texten som du har fotograferat. Vilken bok är det?
Hemskt bortom ord. Så hemskt att man inte vill ta in det.
Samtidig så bra att det inte glöms bort och förminskas ner.
Ibland känner jag att om vi visste lite mer så skulle vi tåla lite mindre.
Hej ida!
Boken heter The madness of women, och är striven av Jane Ussher. Rekommenderas.
Och du har så rätt där i din sista mening, så väldigt rätt.