Flickan, kvinnan & jag

De försöker ständigt att samsas om utrymmet.
I det här livet som jag fått.

Jag är medlare. Dem emellan.

Det är fredag eftermiddag snart kväll.

Kvinnan försöker att räta på ryggen och formulera en vetenskaplig text.
Flickan är besvärad över sedan länge avskavt nagellack och skjuter upp lunchen till sent.

Jag är nästan 30 nu, det är ingen ålder jag vet jag vet, men ändå, i hjärtat och runt min bröstkorg kan det kännas som om jag levt i tusen år. Jag tänker och känner långsammare idag, mitt rörelsemönster är mer rytmiskt och liksom typiskt för mig. Mitt tonfall lägre och mina gester mer distinkta.
Insikter kommer rullande, jag ser dem på håll och vet att de är på väg.
De är sällan nu som de bubblar upp eller ramlar över mig som från ingenstans.

Kvinnan kan identifiera och sätta namn på känslor som flickan inte ännu kan.
Hon vet att svartsjukan likaväl kan komma klädd i vitt och att osäkerheten kan gömma sig precis bakom prestigen, sådär så att den knappt syns  eller ens går att ana.

Men det bästa med kvinnan är att hon inte längre är så rädd att falla, knappt alls faktiskt.
Hon vet att det här med att leva, det är att finnas i både brännande smärta och svindlande lycka.
Så därför väljer hon att stanna upp och följa spåren av en tår längs kinden.
Hon vill känna den, hur den föds, växer och reser över hennes ansikte för att sedan lämna.
Det här är att leva tänker hon.
Att känna alla de känslor som den här varelsen som är jag besitter.

(Gime önskade rubriken)