Mitt största svek mot mig själv
Det är svårt att tala om de stora sveken.
Kanske mest för att de känns omöjliga att särskilja från varandra.
De stora sveken i mitt liv har snarare formen av en fläta.
Där det ena möjliggör det andra, och formar en slags helhet.
Det är en sak.
Det andra är att svek är så kontextbundna.
Som saker ter sig idag gjorde det inte då.
Och mycket utav sådant som jag kan känna skam ända in i märgen för idag, är sådant som säkert hörde till livet, så som livet var då.
Processer.
Erfarenheter.
Misstag.
Allt det där som hela tiden är i rörelse och som bildar vårt perspektiv, genom vilket vi sedan ser på världen och människor vi möter.
Jag har väl kanske en djupare förståelse för sådant idag och ser på mig själv med en mer förlåtande blick.
Men ibland tänker jag på de små sveken.
De som för mig är förhållandevis små, och det kliar på huden.
Att jag stundtals i detta livet som är mitt, har varit en sådan liten människa.
Exempelvis.
Så stannade jag hos en man fastän jag på insidan visste att det aldrig skulle förbli vi.
Kanske för att det var enklare så. Kanske för att jag behövde någon att hugga efter som inte förmådde att hugga lika snabbt och hårt tillbaks.
Den dagen som jag gick så fick jag honom att tror att det var hans fel.
Men det var inte sant.
I sjunde klass när några tjejer i klassen blev mobbade och jag inte vågade ta deras parti inför de äldre tjejerna i nian som hade bombarjackor och blekt hår. Istället valde jag att skydda mig själv fastän det kändes fel.
När jag ibland ljög för någon man i en bar om vem jag var och var jag kom ifrån. För att jag målat in mig själv i ett hörn där jag kände att ingen såg mig, på riktigt.
Lördagsnätter klockan tre på Café Opera när jag känt mig malplacé, men hellre förändrat mig själv och tagit en drink till än att gå därifrån.
Och sedan det där året då jag lät en arbetsgivare behandla både mig och resten av personalen som skit, om och om igen.
Men som ni förstår så återfinns och möjliggörs de små sveken också i den stora flätan.
Där jag skadade och ljög för mig själv.
Där jag omfamnade stereotyper och knäböjde för fel ideal.
Och förminskade mig själv så till den grad att det enda som återstod var ett skal fyllt till bristningsgränsen,
av lögner som jag själv trodde på.
(JAE önskade rubriken)
<3
Bra. Ser farm emot att läsa fler av dina texter. De är förtrollande och slår till mig i magen på ett bra sätt varje gång. Du är unik.
Åh flätan, vilken bra beskrivning!
Jag tycker också om flätan som symbol i din text. Det är precis så det är. Och det där med att känna skam för saker som hände för längesedan känner jag verkligen igen mig i och den är ofta så onödig den skammen.
Men samtidigt så är det ju inte riktigt DU längre, de där små flickorna som var du under omvandling, ständig förvandling, de som svek en del andra men framförallt dig själv.
Jag menar, du är någon annan nu. Någon större. Någon som har blivit större av att ha haft alla de där små, osäkra, flickorna inombords hela livet. Låter kanske lite pretentiöst? Jag vet inte. Men lite så försöker jag tänka när de gamla sveken dyker upp. De där tankarna på hur fruktansvärt patetisk jag var när jag mobbade en arbetskamrat. Eller inte mobbade kanske, men försökte göra mig själv större på hennes bekostnad. Patetiskt! Men jag är inte (bara) hon idag. Jag är någon (lite) större och det är du med.
Och en djävul
på att formulera dig är du dessutom. Tack för att du delar dig med oss.
/helena
Precis så är det.
Det är därför jag menar att det är svårt att tala om svek.
Alla borde skriva/fundera på den rubriken, så klockren. Och du, denna mening är så himla poetisk, det knyter sig i magen!
”Där jag omfamnade stereotyper och knäböjde för fel ideal”
Jag tänkte också på just den meningen, om att knäböja för fel ideal. Väldigt stark bild!
Spännande med alla rubrikförslag – här kommer några till ( ;
I ett väntrum
Ett ord som fattas
Jag tänkte att jag alltid vill minnas det
Att på något sätt ta sig förbi
Hej!
Det här har inget med ovanstående inlägg att göra, men jag måste få skriva någonstans, jag måste få ur mig det som gör ont inombords. Jag kanske inte får något svar och det gör inget, men jag vet i alla fall någon kommer ha läst det jag skrivit och vetat att jag finns.
Jag undrar vad man gör när alla ens riktiga, gamla vänner har flyttat ifrån den staden man bor i, de nya vännerna man lyckats skaffa på platsen visar sig vara dåliga vänner, ens pojkvän bor 300 mil bort och är osäker på om han orkar hålla ut längre, när de man försöker prata ut med inte riktigt lyssnar och man känner sig som världens ensammaste människa? Vad gör man för att sluta gråta, för att intala sig själv att allt kommer bli bra tillslut, för att hitta bra människor att umgås med? Vad gör man?
Tack!
Hej Sofia!
Vad modigt att du skriver, du undrar vad man gör, och jag tror att du är en bra bit på väg när du kan formulera så bra hur du känner innombords. Om ingen riktigt lyssnar så måste man tala högre och verkligen förklara vad det är man upplever, förklara att man vill bli hörd framförallt. Det viktigaste är kanske inte alltid utav vem.
Att separeras ifrån vänner är något av det jobbigaste i livet. Vänner utgör ju ett slags skyddsnät, samtidigt som de hjälper en att förstå sig själv. Så det är viktigt att du vet att dina känslor är naturliga och du har rätt till dem.
Och en pojkvän som inte vet om han orkar hålla ut, varför ska du hålla ut för honom om han inte gör detsamma för dig?
Jag tycker du är värd någon som orkar, för det är så ofta i vardagen som relationer handlar om just det.
jag är säker på att du kommer att finna nya vänner, om du bara ger det tid. Men låt inte dåliga vänner ta upp den platsen som nya vänner skulle kunna fylla.
Jag vet, att ensamhet kan göra ont. Men det är också en viktig del av att leva, vi blir alla ensamma ibland. Jag ska inte säga att det blir bättre, men ensamheten går också att utforska, den är inte alltid så farlig och hemsk som man tror. Människor i ens liv kommer alltid att komma och gå, det är en smärta som vi bara måste hantera och ta oss igenom, bit för bit.
Du får gärna maila mig om du känner att du vill.
Kram till dig.
Sofia, du får gärna även maila mig om du vill. Tror vi är många som bär på samma känslor, men det är svårt att säga det högt. Min mail är smilemix@yahoo.com, en mail som fortfarande används trots att den skapade för en 10år sen..