Mörka, mörka blå nästan svarta

Jag har ett nytt sätt att sova.
Jag liksom staplar kuddarna runt mig, eller inte hela mig men runt huvudet.

Jag tänker att det är höst igen och att jag alldeles nyss var 26 år.
Att jag alldeles nyss fann honom och ett hem. Tiden känns så knapp, och ännu mer nu när jag faktiskt lever på ett vis som känns mer verkligt.
Men jag kan inte tänka på tiden, inte där jag ligger med staplade kuddar under takrosetten med himlen precis bredvid.
Ibland innan jag ska sova drar kritvita moln fram över det mörka, mörka blå nästan svarta.
Och jag tänker att  det är lycka det med.

Jag skjuter upp det där med att sortera den rena tvätten,
äter risgrynsgröt till middag fastän det ännu bara är september.

Och lägenheten den är redan så kall.

Han är på landet och renoverar taket.
Både förra veckan och veckan som kommer.

Och jag tänker att i ensamhet blir jag den här kvinnan, med kuddarna, tunga tankarna och gröten.