”Det ligger alltid ett rivjärn och lurar vid min bröstkorgs botten”

Idag ska min blogg handla om en annan blogg.
Rubriken tillhör således inte mig.

Jag finner kvinnor nu förtiden.
Förmodligen har de alltid funnits där,
förmodligen (i ärlighetens namn) har jag varit för upptagen med att framställa mig själv för män i ca 13 år att jag mest bara missat dem.
Nu dyker de upp,
lite här och var.
Och jag känner mig.
Inspirerad, bekräftad och ok.

Av ett annat slag.
I en anna färg.

Jag kokar tevatten två gånger om och använder samma påse. Läser texten som sitter på lappen på snöret, ni vet.
Och jag läser fel, jag läser save, istället för serve…
We came here to save each other. 

Och jag små ler i Malmönatten.

Här är två citat från en annan kvinna och blogg, som jag tror att kanske du också borde läsa.

”Nu vill jag beta av livets stora ämnen, men vem ska jag tvinga att lyssna? Jag känner mig som den äldsta av dem alla när jag tänker respektlöshet för femte gången denna förmiddag.
Normativitet må vara något uselt, men det finns vissa social normer som behöver upprätthållas för att våra relationer ska fungera. Man skulle kunna önska att jag nu skulle skriva någonting om de stora problemen, om krig, svält, ojämlikhet..ni vet. Det ska jag inte. Jag tänker på den lilla människans relationer och hur hen vårdar dem. Vilka människor som aldrig mer skulle få vara mig nära om jag hade förmågan att skära loss dem från mitt liv. Hur många av dem som jag inte vill skära loss, trots att de brister. Sen får människan göra fel. Det är den oomkullrunkeliga sanningen. Kanske borde jag bara sluta bära nerverna i köttiga klumpar på utsidan av mitt skinn. Kanske borde jag lära mig stänga av hjärnan den här veckan som återkommer varje månad och gör mig till en rädd, pessimistisk och ytterst sårbar person. Fast det är inte vad det handlar om. Människor gör fel ändå. Jag gör väl också fel. Önskar mig mindre samvete, en dummare hjärna och lösningen på vad som händer sen.”

”Veckan som varit och vad jag önskar att jag hade kunnat skylla på. Det är juni idag. Etthundranittiosju och en halv högskolepoäng senare. Nästan fyra år sedan jag klev in på Humanisten i Göteborg. Nästan tre år sedan jag packade pappas Mercedes full med flyttkartonger och åkte över gränsen. Två år sedan, nästan på dagen, sedan jag flyttade ut från Storgatan och åkte femtio mil för en västkustsommar utan inkomst. Nästan två år sedan jag satt på ett mäklarkontor och skrev på kontrakt, fick tre uppsättningar nycklar. Nästan ett år sedan jag åkte de femtio milen igen för en västkustsommar på ett kontor i ett industriområde. Väldigt snart ett år sedan jag senast låg naken bredvid någon jag aldrig mer tänker klä av mig inför eller låta mig kläs av inför.

Det borde finnas någon inneboende stolthet, styrka eller känsla av frihet som i detta nu borde frigöra sig från sin håla och bubbla upp. Någonting som borde få mig att springa och köpa bubbel eller åtminstone kasta mig in i duschen för att få känna mig ren och ny inför det som är rent och nytt. Jag tänker att den känslan kommer. Jag ska bara hitta det som är rent. Konfronteras med vad som kan tänkas vara nytt.

Mamma ringde igår.
Jag sa: Allt är som vanligt.”

Ni hittar Grace i min lista av bloggar som jag läser här till höger.
Jag läser från början tills nu, och undrar varför jag inte gjort det tidigare.