Normkritik

I staden hänger sommaren kvar och jag försöker hinna med för tre.
Vi ska fotografera höstplagg till helgen förstår ni, och då ska det ordnas med studio, modeller, make up artist, mat och sist men inte minst så ska jag bestämma vem som ska plåtas i vad och hur jag vill presentera det hela.
När allt är spikat och bokat så håller jag andan en liten stund och kan inte riktigt andas ut fören vi är på plats och jag vet att alla är där och att all utrustning fungerar och ingenting är missat eller glömt.

Jag blir bättre på att njuta av processen, bättre på att delegera och be om hjälp.
Och framför allt blir jag bättre på att lita till min intuition och på så sätt hamna i det där bästa stadiet av kreativt flow.
Målet är alltid att ta mig dit.

Och skolan har dragit igång på riktigt. Endel kurslitteratur lockar mig så mycket att jag vill hinna läsa den pärm för pärm.
Andra diskussionsforum ger mig sådana känslor av hopplöshet att jag helst vill titta lite bort, kanske undvika den tråden just för att jag vet att den kommer att bli så trasslig och lång. Kräva så mycket energi.

Måste jag?
Frågar jag en vän som alltid bär på ärliga svar.

Ja.
Säger hon.

Och sedan klappar vi varandra lite på axeln.
Suckar och tänker att, normkritik, när ska det bli ett grundämne i skolan egentligen?