Om att finna sig själv på en plats
Jag försöker att få ihop de sista pusselbitarna nu.
Men de kärvar i kanterna.
Mamma lärde mig när jag var barn att se till helheten.
Att lägga de bitar som såg ut att höra till himlen för sig och de som hade figurer och mönster för sig.
Jag försöker så.
Även i livet.
Ibland får jag svindel av att finna mig själv på en plats.
Där jag tydligen driver ett företag och förverkligar mina drömmar.
Där jag tydligen studerar 175% på universitetet.
Där jag tydligen ställer krav på lön när jag blir erbjuden jobb.
Och där jag tydligen är intiativtagare till ett stort och fantastiskt projekt.
Jag gick varken en omväg eller svängde fel någonstans.
Jag ökade bara takten i samma stund som jag omgav mig med människor som trodde och fortfarande tror på mig och det jag gör.
Jag ökade och tittade aldrig riktigt bakåt, därav denna känsla av svindel när jag väl stannar upp.
Tänk att finna sig själv på en plats,
där taket tycks ha upphört och allt du ser är himlen, rymden, det oändliga.
Möjligheterna.
Låter helt fantastiskt befriande!
Ja det låter helt underbart! Längtar till en sådan svindlande plats själv!
Utmärkt uttryckt älskade Minna.
Men vad fantastiskt. härligt. vackert.
Tror det kan vara lite så. Man är så fast i sin egen bild av sig själv, att man missar sin egen utveckling.
Du inspirerar mig ska du veta.
Kram
Oj oj, vad bra du beskriver det! Vackert är det rätta ordet och jag gör vågen för dig just nu för att du är så otroligt inspirerande och det Du gör är så stort och bra så jag kippar nästan efter andan lite. kram
Alltså hur fantastiskt är inte det? Jag älskar när jag läser en text som liksom för varje rad får en att känna sig lite mer peppig, typ som när man börjar känna av koffeinet från kaffet, alkoholen, ja och andra bra saker såklart.
Du sätter alltid ord på sådant som andra endast förmår sig att se i abstrakta tankar. Du ger inspiration och kraft! Tack