2000-2003

Den sista terminen på högstadiet kom jag på att jag var tvungen att byta stad för första gången.
Jag vantrivdes på gatorna och bland husen där jag vuxit upp, så jag greppade efter en utväg och kom nätt och jämt in på en friskola i Uppsala. Programmet hette multimedia och jag tänkte väl att det blir säkert bra att fota lite och så.
Min dåvarande bästa vän flyttade också och tillsammans hyrde vi ett litet rum på ett elevhem där alla stal mat av varandra och trapphuset luktade unket av gamla soppor.
Vi tapetserade väggarna med Snoop Doggy Dogg och åt micrade vårrullar till middag nästan varje kväll.
Men jag kom aldrig till rätt i den nya staden heller, längtade hem till pojkvän och ansåg att det regnade och blåste tamme fan jämt.
Efter första terminen gav vi upp, packade ner Snoop Doggy Dogg och flyttade hem igen. Jag fick hoppa av gymnasiet och börja fundera igen på vad jag egentligen ville.
Det var den våren som vi av en händelse reste till London och volontärarbetade, jag och den bästa vännen.
När hösten kom så började jag på omvårdnadsprogrammet, där kände jag mig bra mycket äldre och mer världsvan än samtliga ungefär.
Jag var förlovad med en kille som var säkert minst fem år äldre än mig och på den tiden bar jag alltid baggy byxor och en virad turban på huvudet.
Det mesta fungerade ganska bra i mitt liv fram till andra året på gymnasiet då jag återigen började söka mig utanför staden, denna gången hade jag siktet inställt på Stockholm.
Efter en ganska hjärtskärande separation där förlovningsringar flög i luften tillsammans med hårda ord (från hans sida) och stora svek (från min sida) så kändes det nog på något sätt omöjligt att stanna på samma plats.

I Stockholm fann jag en ny kärlek och ändrade mitt namn.
Jag ville heta Lamina nu, och jag ville helst bara vara någon helt annan.
Det var den första kärleken som greppade mig, på riktigt greppade mig, under huden. Förmodligen var det mer en tillfällighet och inte precis något kemiskt, jag ville och behövde bli greppad.
Det som började som ett rus som liksom aldrig riktigt avtog mynnade tids nog ut i något som för mig blev mycket destruktivt.
Jag har tidigare beskrivit det med orden,
”Under en ängslig Stockholmshimmel rökte jag Marlboror lights och tittade på stjärnorna.
Jag gjorde om mig så att jag skulle passa in. Varenda hörn av min personlighet som slog i mot ramen av hans värld, skar jag bort med våld”.

Jag missade stora delar av mitt andra år på gymnasiet eftersom att jag aldrig riktigt ville lämna Stockholm, och när jag väl gjorde det så resulterade det ofta i något bråk över telefonen som gjorde att jag inte kunde andas och var tvungen att resa tillbaks.
Han jobbade på en nattklubb och jag spenderade nätterna med att kedjeröka och skriva långa hjärtskärande texter. Över nätet hade jag lite kontakt med en kille som gått i min parallelklass i Uppsala. Vi hade egentligen aldrig talats vid då alls, men jag tyckte alltid att hans tankar var så fina varje gång han sa något.
Jag tror han var min enda vän då.

Det tredje och sista året på gymnasiet flyttade jag till Västerås. Där blev jag sedan kvar enda till 2005.
Att i korta drag beskriva det sista året i ett blogginlägg är tyvärr omöjligt, bitar och enstaka händelser kommer att behandlas i den bok som jag skriver på. Men mer än så kommer det nog aldrig att bli.
Det som dock skilde det sista året på gymnasiet från tidigare var att jag fick en vän. En kvinna att hålla i och vända ut och in på livet tillsammans med. Även om det mesta i världen fortfarande handlade om män så var det för mig annorlunda när vi hade varandra. Vi höll varandras hår sena nätter på toaletten efter för många tequila shots, somnade i samma säng och kunde precis alla ord som Jocke Berg sjöng. Jag förlorade henne senare, och det tog mig säkert ytterligare minst fem år innan jag förmådde och förstod vad det egentligen innebär att vara en riktig vän.
Jag fick en fråga angående hur det var när jag gick på gymnasiet.
Och jag kan säga att det var ensamt, till stor del väldigt smärtsamt och kaotiskt, men det var också en tid då jag kom i kontakt med små fragment av den person som jag längre fram skulle komma att bli, mer och mer.
Jag önskar att jag sökt bekräftelse på annat håll än genom män, men det ligger väl på nått sätt alltid så nära till hands.
Jag önskar att jag hade brytt mig mer om vänner och känt att jag hade någon sorts egenvärde.
Men jag tänker att det ju också är en process som hör livet till.
Jag önskar också att jag hade brytt mig lite mer om skolan, för lite hade nog räckt för att ge mig oändligt mycket större möjligheter i framtiden som kom. Jag fann ingen motivation till det eftersom jag inte hade en aning om vad jag ville. Jag förstod aldrig heller att det var helt ok, att inte veta, och att det fortfarande är det.
Gymnasiet handlar inte om att bestämma vad man vill, det handlar mer om att se till att man har goda förutsättningar att förverkliga sin vilja den dagen som den eventuellt dyker upp.
Annars handlar det mest om att slitas mellan det trygga och det ovissa. Att stundtals vilja vara 22 och stundtals 8 år igen. Att fundera över vem man egentligen kan lita på och utforska sina styrkor och svagheter.
När jag ser tillbaka på hon som jag var då så är det som att se sig själv genom ett smörpapper där bara konturerna lyser igenom.
Jag skrev redan då så att fingrarna blödde, jag var alltid sist att lämna dansgolvet och jag ville nog helst av allt vara lite annorlunda även om det ofta skrämde mig.

Jag var ju på många sätt samma person som jag är nu.
Konturen fanns där, därefter är det mest innehållet som har fyllts på och ändrats, ibland lite, ibland helt och hållet.

Att ta nästa, eller bara ett helt nytt steg i en ny riktning är nästan alltid förknippat med en känsla av obehag.
När jag väl bestämde mig för att läsa vidare, sju år efter min student så var jag livrädd och kom två dagar för tidigt till uppropet bara för att jag var så rädd att missa det. Och till min första tenta pluggade jag så mycket att jag bara missade ett enda poäng.
Och hela den första terminen klädde jag mig i någon slags kontorsuniform, fortfarande vintage, men ändå.
Jag var som smått besatt av att utstråla någon slags ordning och reda som jag aldrig ägt.
Och så måste det ibland få vara, vi måste få bli besatta av detaljer om det krävs för att ta oss igenom det där första obehaget. För när det släpper, när vi inser att vi inte ska vara på något annat vis än just så som vi är, då blir det på riktigt bra.

Nu är jag mig själv på universitetet igen.
Jag är varken trasiga Lamina eller kvinnan i kontorsuniform.
Jag är bara jag.

Tuva Minna Linn.

PS, Vi är många som står inför de där förändringarna som en ny höst så ofta innebär, om du har tid och lust så får du gärna berätta lite om hur det kändes/känns för dig när du tar steget in i något nytt. Andras erfarenhet är alltid en sådan skön klapp på en orolig axel.