Och runt halsen bär hon ett band av pärlor.
Ibland kan jag känna ett visst obehag inför kvinnan som så ofta sitter på andra sidan av ett skrivbord.
Hon som är så olik mig.
Med glansigt och välkammat hår som liksom är en sån där riktig frisyr. Precis som i shampooreklamen och de tjocka magasinen.
Hon har en basgarderob där de flesta toppar matchar de flesta byxor eller kjolar, allt går i behagliga jordnära toner, så som beige, kamel och sand.
Allt ser så enkelt ut i hennes värld.
Som om hon aldrig misslyckades med en billig blekning i färgen ultra blond när hon var ung. Ingenting har liksom satt sina spår.
Jag kan inte heller tänka mig att hon någonsin i panik tömmer sin garderob på måndag morgonen för att hon inte vet vem hon är eller vad hon vill ha på sig.
Hon är sand, kamel och beige.
Och runt halsen bär hon ett band av pärlor.
Hon är allt som jag inte är.
Och jag inbillar mig att vi vet det bägge två.
Hon har ett vuxenjobb på ett kontor med eget skrivbord.
Headset och filofax med viktiga datum.
Säkert pensionssparar hon och har sådan där allmän koll på läget.
Lite lagom sådär.
Lite ”TP smart”.
Inte som jag som alltid glömmer bort att Nice inte ligger i Italien.
Jag har blommiga byxor och inget vuxenjobb med eget skrivbord.
Jag har sovit med en toffs på huvudet som gjort mitt hår sådär inte alls charmigt vågigt, inte självfalls vågigt som jag gärna vill inbilla mig själv.
I mitt ansikte kan man se små spår av piercingar som jag hade för över tio år sedan, och jag är inte alls sådär sval och följsam.
Mina drömmar spretar åt olika håll och jag har aldrig ägt någon plan, något armbandsur eller en riktig frisyr.
Jag tror att obehaget ligger i vad jag tänker att hon tänker att jag tänker.
Om ni förstår.
Aldrig är kontrasten så stark.
Kvinnorna med pärlor om halsen och riktiga frisyrer.
Jag har fortfarande så svårt för det som möter mig då jag speglar mig i dem.
Du skriver så målande och vackert! Jag tänker att de människorna med fasader någonstans har mer att upprätthålla på något vis och kanske mer att dölja. Som kanske inte alltid är sådär tillrättalagt och vackert som ytan påvisar. Kanske drömmer hon om att slippa sitt beige och sitt skrivbord för att få vara lika fri som du?
Jo nog är det väl så att vi alla har fasader, oavsett färg de kommer i:)
Men att tala om frihet tror jag är svårt, jag har iaf ännu inte lyckats lista ut vad frihet egentligen är, om det ens finns;)
Jag tror det flesta önskar att de är mer som dig än som hon =)
Kram
Gulligt sagt:)
Kanske är jag något mer normlös, men det har ju också sitt pris, även om jag fortfarande räknar fördelarna till fler än nackdelarna.
Jag är som du. Obehaget ligger i vad jag tänker att hon tänker att jag tänker. Precis. Och du, jag tycker så mycket om dig. Och igen, tack för alla kloka tankar.
En rädsla för vad man tror att andra tänker att man tänker om sig själv.
Det är väldigt skruvat.
Väldigt du och jag.
För mig är det du som är hon den perfekta som skrämmer mig.
Tänk så det kan va:) Tänk så skenet kan bedra;)
Hej,
Jag känner inte dig, men jag tänker att jag är hellre som du än som hon med pärlorna. Jag ville länge vara den med planen och på många sätt har jag en plan men livet är ju som det är och planer ändras. Och livet i sand, kamel och beige känns väldigt begränsat.
Hur som, jag gillar känsla i dina ord och en sak som jag ofta gör när jag har en stund över är att läsa dina gamla inlägg.
//Moa
Vad fint. Jag borde också läsa gamla inlägg oftare. Kanske dyker några av dem upp (lite omskrivna) i min bok framöver.
Tänker just som du. Känner just som du. Tack för en sån målande beskrivning!
Tack själv fina du!
jag tänker exakt samma, fast hos mig ligger föraktet hos mig själv.
Då vet du det. Jag hoppas du lyckas skaka det av dig.
Just det här är något jag tänker rätt mycket på nu faktiskt. En kombination av jobbsökande och häng med min sambos familj kanske. Hans familj är så mycket jag inte är, och jag tror att de önskar att deras son var tillsammans med den kvinnan du beskriver.
Och jag tror faktiskt att det finns många sådana kvinnor som på riktigt gillar sitt liv, som inte längtar efter det jag vill ha och som inte förstår det. Och varje gång tror jag att de vet vad jag tänker. Men det är nog mer ett tecken på egoncentrism snarare än fakta:) Men jag tror jag förstår hur du menar.
Det är så svårt att inte jämföra sig med andra. Oftast sådana personer man tror är lite bättre än en själv. Men vem hade du varit idag utan misslyckade billiga blekningar och ångrade piercingar? Personligen tror jag att du hade varit lite mindre intressant. Personen du beskriver låter för perfekt och tråkig