“Houses are not homes, we’re not made of bricks and stones. Home is you and me.”
Jag håller på att tömma och städa jungfrukammaren i vår lägenhet.
Ni minns Ebba?
Om två veckor flyttar hon in hos oss.
Hon ska läsa på Tillskärarakademin här i Malmö och behöver någonstans att bo.
Det passade väldigt bra med att jag behöver någon att sörpla te och förverkliga diverse framtidsplaner med.
Samt att vi fortfarande efter ett år i den nya lägenheten har ett rum som står tomt.
”En inneboende” sa en tjej på en fest för några veckor sedan och la pannan i djupa veck.
Hon menade att det kändes väldigt främmande.
Och faktum är att jag känt lite av den reaktionen från fler. Inte något rent negativt, men ändå en liten ängslan sådär.
När det gäller mig själv,
och den jag vill vara, så önskar jag inget hellre en att vårt hem ska vara en öppen plats.
Att det här utrymmet mellan väggar, tak och golv ska fyllas med liv. Så mycket som det bara går.
Jag vill inte att det ska vara ett fort där integriteten växer och växer.
Jag har haft sådana hem.
Och jag vet med mig själv hur lätt det är att trilla dit.
Då när hemmet blir en slags manifestation för den man är (eller snarare vill vara i andras ögon). Då när diskbänken helst ska vara ren varenda gång någon kommer på besök och ingen ska behöva se mig med sömndrucken blick.
Jag kommer från någonting annat.
Jag är uppväxt under otroligt fina bohemiska förhållanden. I helgen när jag var hemma hos mina föräldrar så slog det mig när jag promenerade runt i kvarteren där jag lekte som barn hur mitt perspektiv har ändrats.
Jag tittade på de husen som jag vet att jag beundrade så på den tiden. De hemmen där var sak hade sin plats och middagen alltid serverades prick klockan sex.
Inte som hos oss där vindspelen klingade och min barfota mamma ropade mitt namn från terassen när det var dags att äta.
Hemma hos oss pågick ständigt ett strumpsorteringsprojekt på vardagsrumsgolvet och mina föräldrar bäddade aldrig sin säng, än mindre begärde att något barn skulle göra det.
Men hemma hos oss behövde heller aldrig någon kompis sitta kvar på rummet och vänta medan familjen åt.
Det fanns det alltid plats för alla och jag upplevde aldrig att mina föräldrar försökte att vara något som de inte var.
Det är viktigt för mig att komma ihåg var jag kommer ifrån.
För när jag under livets gång försökt att vara någon annan, någon med var sak på sin plats, då har jag blivit väldigt olycklig.
Att vara Tuva Minna Linn innebär bland annat att hålla dörren till mitt hem så öppen som jag kan.
Att släppa människor nära och alltid värna om mötet.
Att aldrig försöka att vara något som jag inte är.
Jag säger snarare ”En inneboende, vad kul”!
Men jag förstår vad du menar med att vissa är tveksamma, normen när man är ett par i 30 års åldern är väl snarare att man skall bo själva och möjligtvis fundera på att skaffa barn, inte inneboende
Visst är det så. Jag tror också att det är väldigt mycket norm att värna om sin integritet. Våra vänner som bor i Californien lever på ett helt annat vis, med ett mycket mer öppet och kollektivt tänk. Om vi skulle flytta dit skulle det falla sig naturligt för oss att också göra det är jag ganska säker på.
Så jag tänker att man får välja fritt vilken norm man vill ansluta sig till;)
Kul för er!
Innan jag blev sambo har jag alltid delat lägenheter med andra och överlag så gillar jag att dela hem med någon annan, men just nu så har jag svårt att tänka mig någon annan än min kille. Jag njuter nog lite av att just nu inte behöva dela med någon annan. Ett litet break innan, man senare kanske väljer att skaffa barn.
Jag älskar din inställning till hemmet! Jag kommer dock från något av motsatsen men ändå inte. (Ingen välkommen, men ingen rutin) Och jag märker hur det har smittat av sig, att jag alltid har svårt att bjuda hem folk. Men jag vill att mitt hem ska vara öppet och vänligt, och mina barn ska alltid få ta hem sina kompisar och de ska alltid vara välkomna runt bordet.
Tack för en träffande text som alltid:)
Tack själv!
Kanske känns det extra lätt för mig nu att vara sådär öppen som jag vill för att vi har två hem. Säkerligen bidrar det iaf.
Och sedan vi skaffade Oddy så är allt liksom allmänt kaos jämt ändå:) Det har hjälpt mig att släppa efter och ta saker mer som det kommer.
Vi var ensammare i Sthlm än vad vi önskade att vara, nu känner jag att jag vill omge mig med människor så mycket som det går.
Jag blir så lycklig på något vis när jag läser vad du skrivit. Jag bor med fem barn och en liten hund i en trea ( tråkiga omständigheter gjorde att det blev så och vi kommer inte heller få något nytt på väldigt lång tid) och jag är väl ganska så bohemisk av mig. Gillar både loppis prylar, har olika tapeter på väggarna för jag kan inte bestämma mig vilken som är finast så jag tar allihop och just nu målar jag golven vita trots att det inte är så praktiskt. Men många gånger känner jag att jag borde bli mer mainstream eller att det känns konstigt att vara här för dem som är van vid att man lever på ett visst sätt. Eller att barnen ska tycka det är pinsamt. Men samtidigt så är jag nog som dina föräldrar, låter aldrig en kompis vänta på rummet och har även barn som inte har det så bra om kommer hit och är med oss, äter osv.
Därför känns ditt inlägg så värmande att man kan leva på olika sätt, att det inte behöver vara normen så att säga, utan det kan vara lyckligt och bra i alla fall.
Tycker det låter som en alldeles utomordentligt bra idé med en inneboende!
Kram, Maria.
Tycker du verkar vara en toppen mamma:)
Men alla barn går säkert igenom en fas då de kommer önska att föräldrarna var mer mainstream, eller tvärtom för den delen. Den där perioden då man helst vill vara som alla andra, och har massor med ideer om vad det innebär.
Kram till dig!
Synd att det inte är denna Minna jag kände en gång. Det verkar vara en viss skillnad på dem vi var. Det finns hopp för alla
Höhö, vill minnas att du huserade på mina 19kvm endel redan då:)
Men klart man ändras, det är väl hela meningen.
Precis så växte jag upp! Fullt liv, alla välkomna, 7 barn samt ofta kompisar runt matbordet. Aldrig någon fråga om dom fick stanna och äta eller inte. Det föll sig alltid naturligt. Även nu när dom flesta av oss är vuxna kan det bli likadant. I sommar har 6 utav syskonen bott i föräldrahemmet, två av oss med sambos! Det är bara att snacka fram var paren ska bo och vilka syskon som får ta madrasser på golvet. Fast det är klart…vi har ju bara en enda säng så alla får ju madrasser
Låter härligt! Syskon är underbart, är så otroligt tacksam för mina.
tänk för mig känns det tvärtom. i mitt hem fanns heller ingen fast middagstid, det var alltid stökigt och ingen krävde att jag skulle bädda min säng. men ÅH vad jag längtade efter att ha det som mina vänner. min ensamstående mamma var deppig, trött och orkade inte. jag fick äta framför tv:n. nu när jag är vuxen får jag lugn o ro i själen när det är städat och bäddat. för det betyder att jag orkar. att jag mår bra. och hos mamma är det också städat och bäddat, för hon mår också bra idag.
Ja det kan ju verkligen vara tvärtom. Jag har alltid upplevt mina föräldrar som väldigt lyckliga, så då blir väl kopplingen naturligt så.
Men jag förstår din känsla och ditt perspektiv. Skönt att både du och mamma mår bra idag.
jag är själv mycket som du, uppvuxen med att det är helt normal tatt vännerna stannar spontant över natt och äter middag, att när jag blir tillfrágad om min familj kan ta en utbytesstudent frán afrika i en vecka sá säger jag ja med en gáng utan att behöva frága mama och papa. várt hus har alltid varit ett öppet hus, och sá har jag hállit det fram tills jag flyttade ihop med min sambo. och han är inte van det. det är itne alltid lätt att balansera hans behöv för ensamhet och ”mitt hem är min borg” med mitt behöv av öppna dörrar där vänner bara kan plinga pá när de rákar ha vägen förbi. men jag vill ha det öppet och inbjudande, och det ska jag fortsätta kämpa för. även om det kommer att ta tid tills han har vant sig. jag tror man lär sig mer och blir mer öppen när man har ett öppet hem.
Min man är nog ganska som jag på det här planet. Men på andra sätt kan jag se hur vår bakgrund gör oss olika.
Jag är mer högt och lågt, smäller i skåpluckor och för allmänt mer väsen. Just ljudnivån i hemmet har nog varit något av en kompromiss för oss båda:)
Det är fint att leva med någon och förändras lite tillsammans tycker jag.
Som vanligt skriver du dig rätt in i mig, Minna.
Minns så väl min egen barndom och hur glad, förväntansfull och lite förvånad? jag kände mig när jag självklart bjöds med på allt från våffelfikor på vardagsrumsgolv till mer vanliga middagar runt runda bord, tillsammans med diverse kompisars familjer! Kände mig alltid lite sorgsen sen, när jag gick hem, till hemmet där var sak alltid låg på sin plats.
Jag tror man krymper i ”de där perfekta hemmen”, luften blir trång att andas och kreativiteten förtvinar. Som vuxen plus
kämpar jag fortfarande med att tycka att min mera stökiga personlighet är okej. En nog så svår uppgift när man vuxit upp under en ganska ”strikt regim”.
Heja dig och din inneboende, så kul ni ska ha! Ge & ta, det är så livet borde va.
/helena
Åh, jag glömde skriva att jag älskar bilderna till din text här. Så fina – varenda en. De gjorde min näthinna glad!
/helena. igen. kram.