Guld som inte glimmar
Min morfars mamma målade porslin, mest med blommor, fåglar och fina löv.
1970 målade hon dock ett fat med en ensam isbjörn på, han balanserar på ett sjunkande flak.
Av allt porslin som hennes yngste son sparat så valde jag fatet med isbjörnen.
Min morfars pappa flyttade till Amerika, tanken var att min morfar och hans mamma skulle komma efter, men de brev som han skrev kom aldrig fram.
Hon stannade i Sverige, gifte om sig och fick ytterligare en son.
Om min morfars mamma vet jag inte så mycket mer.
Hennes liv slutade innan mitt började.
Men när jag håller fatet med isbjörnen så känns det som att det betyder något speciellt. Och jag undrar lite över vem hon var och vad hon kände.
Nu har hennes yngste son gått bort och jag har ärvt lite sådant guld som inte glimmar.
Ett fat som föreställer en ledsen fisk, några vackra vinglas och lakan som min mammas mormor sytt och pressat.
Det fanns ingenting hon inte kunde, säger min mamma när hon stryker med handen över dem.
De låg fortfarande inslagna, sängkläderna som hon gett till sin dotters mans bror för över 40 år sedan.
Nu kommer hennes dotters, dotters dotter att bädda med de krispiga vita sängkläderna i sitt lilla hus på landet.
Jag tror det hade gjort henne glad.
ja tänk.
Livet liksom.
Och visst vill man veta hur de hade det, vad de tänkte och hur livet gjorde dem.
Underbart att du har de vita lakanen hos dig nu.
Och jag tror som du.
Det hade gjort henne glad.
Kram
Ja, det känns lite ”attans” att man inte får chansen att lära känna alla.
Men gåtorna och spåren har också ett stort värde i sig.
Jag tänker på de där breven som aldrig kom fram.
På att jag nog aldrig hade funnits ifall de gjort det.
Det är en speciell känsla att ha en bit av historien
Låta sakerna få liv genom att fundera vidare
Om och hur
Du berättar det så fint
Hälsar Åsa
Tack snälla du.
Jag tycker just den känslan av tiden och historien är en av de svåraste att sätta ord på.
Va fint och speciellt att ha de sakerna kvar!
Visst är det. Jag hoppas att jag en dag får lämna dem vidare till någon som känner lite som jag.
Tänk om dina barnbarnsbarn bäddar med samma lakan om hundra år. Så häftigt. Man önskar nästan att saker kunde tala, berätta historier om förr.
Är egentligen INTE ute och surfar, provar bara mannens jobbdator lite grann… Och då kikar jag, förstås, in här en snabbis och upptäcker att jag helt missat detta ljuvliga inlägg, en bit ner.
Känns fint att vara lika gammal som din ärvda coola (nästan lika cool som brorsorna;) isbjörn. Och fisk är jag också.
Du beskriver de känslor jag själv ofta får inför ”de redan använda tingens” magi. Jag känner dem på auktionerna och loppisarna. Men i farmors eller svärmors saker känner jag en alldeles speciell vibration av lycka. Svunnen lycka, som blivit min, eller din, på något sätt. Gamla ting kan aldrig dö – och där igenom aldrig personen, handen bakom heller.
(oops nu vill visst mannen fortsätta jobba här…)
Tack för fint inlägg. I ord & bild.
/helena