Nära ett hav
När jag får tid för mig själv promenerar jag gärna längs med havet i viken.
Bland överblommade stockrosor och tappra kaprifoler.
På strande står en mamma och ropar efter barnen som aldrig vill sluta bada fastän solen går ner.
Jag tänker mycket på just mödrar denna vecka.
Det finns några här, de ä över 85 år och med kutiga ryggar puttar de sina barn i rullstol och med darrig och skrynklig hand matar de deras munnar.
Precis så som de gjort, i ett helt liv.
Jag betraktar dem och känner stor beundran för den där kraften.
Bandet, dem emellan.
Och av en händelse när jag sitter där och har svårt att slita blicken från en av de äldsta kvinnorna som med tålmodig blick rår om sina två döttrar, så kommer jag att tänka såhär.
Var var egentligen hon när priset till årets Mama delades ut?
Inte för att det egentligen är viktigt så, själva priset.
Men jag önskar att någon ville berätta hennes historia.
Jag sparar bilden av henne när ett hav, inom mig.
Tänker ofta samma sak. Så många viktiga liv som inte syns. <3
Så somriga bilder! Så glad över att äntligen känt sommarvärme på huden och doften av skärgård och hav.
Och det här med människors historier. Det är nog därför jag tycker så mycket om film och böcker. Alla kan få bli sedda och bekräftade. Även de gamla mammorna.
Jag tänker ofta på hur människor ofta känner igen/känner med karaktärerna i en film. Hur samma människor inte stannar upp i verkligheten och visar samma nyfikenhet och förståelse. Eller mod.
Men när vi sitter stilla på samma plats, i några timmar och följer en annan människa genom en lins, då går det inte att värja sig. Då ser man likheterna, försöker förstå olikheterna. Man bekräftar personen genom att sitta kvar och titta, lyssna, känna, följa med. Man bekräftar en fiktiv person. (Som i många fall baseras på en verklig person som aldrig bekräftades.)
Varje gång jag ser en film som berör mig mycket och ser att andra berörs, så känner jag alltid en glädje. Att vi alla delar något, även med de som vi är mest olika.
Vilken intressant tanke/iakttagelse.
Det stämmer verkligen.
Lenita. Börja blogga! Eller nått.