En mänsklig egenskap

Jag arbetar på ett rehabiliteringscenter, hit reser människor året runt som behöver lite extra omsorg för att kunna semestra.
Det kan röra sig om omfattande insatser men också om något så enkelt som att man behöver skjuts för att kunna ta sig till och från havet, och en arm att stötta sig emot när man ska doppa fötterna vattnet.
Jag har alltid tyckt att det är lite märkligt att det inte finns fler ställen som detta i Sverige, många fler.
I England finns det och där bemannar man sina center till stor del med hjälp av volontärer, jag har varit på två center i England och det är något av det roligaste och mest lärorika jag gjort.
Jag skulle verkligen rekommendera folk att åka, jag gjorde det första gången år 2000 när jag hade hoppat av gymnasiet och inte hade någon direkt sysselsättning. Andra gången gjorde jag det tre år senare i samband med min praktik sista året på omvårdnadsprogrammet. Men så vitt jag vet så kan vem som helst ansöka om att få komma och bidra med sin arbetskraft, i utbyte får man mat, husrum, erfarenheter och vänner för livet.

När jag var 18 så förändrade den resan mig för resten av livet.
Den liksom skakade om mitt fundament och förändrade min syn på människor, jag tror att jag förstod hur lika vi är, i våra drömmar, behov och önskningar.
Oavsett vilket öde vi lever.

Jag tror att det är en mänsklig egenskap som ibland hamnar i skymundan.
Att vilja se andra människor.
Att lyssna utan att flacka med blicken.
Att välja likheterna framför skillnaderna.

Att vilja vara en medmänniska.
Det är ingenting man blir bara genom att dela planeten med andra människor, utan genom att leva MED dem.
Det handlar inte endast om empati, utan även om ett genuint intresse och en nyfikenhet.

Allt det jag kan, vet och anar om mig själv har kommit ur mötet med människor.
Tänk vad lite jag idag skulle veta om jag bara valt att möta de människor som jag tycker är mest som mig.