Att sakna

Igår morse kändes det inget vidare att lämna den fina vyn utanför huset på landet.
Inte just då när värmen äntligen kom och hallonen mognade snabbare än vad man hinner med att äta.

Jag har åkt till Vejbystrand för att jobba en vecka.
Det är förstås också fint.
Men jag känner att jag saknar min man väldigt mycket efter bara ett dygn.
Det har på sätt och vis varit alldeles för lite han och jag denna sommaren. Vi har varit på samma plats men luften har har varit full av svåra beslut som vi liksom knuffat framför oss en lång tid nu.
Trötta knuffar.
Tvära kast mellan hoppfullhet och uppgivenhet.
Det har varit ett år då vi kommit närmare varann på de sköra punktera. Men också ett år då det har varit för lite vi, eller i alla fall det som är kärnan i oss.
Därför saknar jag honom varje minut då vi är isär.
Jag behöver honom mer.