Jag kan inte minnas hur det kändes att vara en själ i den här kroppen innan jag älskade honom.
Jag är ganska säker,
att kärlek inte går att spara på.
Att det inte är en solid massa som man kan bunkra och tryggt förvara.
Jag är av tron att kärlek är en färskvara.
Man brukar säga sådär, att den växer när man slösar.
Jag tror det stämmer.
Jag tror inte att den övervinner allt eller växer med avstånd.
Så, som man också ibland brukar säga.
Jag tror att kärlek sällan är starkare än dess svagaste länk.
Det är nu fyra år sedan vi bestämde oss för att leva det här livet med varandra.
Och en sen kväll i köket när han undrar hur jag så säkert vet så svarar jag att jag vet för att jag inte vet något annat.
Jag kan inte minnas hur det kändes att vara en själ i den här kroppen innan jag älskade honom.
I min dagbok för fyra år sedan skrev jag,
”Han doftar av gårdagens vin och solen har redan legat på fönsterrutan i flera timmar.
Jag ser på honom och försöker känna allt det som han är.
Jag berättar om min kärlek,
men aldrig som en fråga.
Utanför har någon börjat spela på en saxofon.
Och jag undrar om han kommer att måla om sin lägenhet och stanna.
Vakna bredvid mig och bygga på en ny verklighet.
Jag vill skriva på en liten lapp att ifall han går så ska jag sakna honom i flera dagar än vad jag kan räkna till.
Vi delar tystnaden och ljuden utanför.
Inget ögonblick är längre obetydligt.
En morgon i juli ligger han bredvid mej när jag vaknar,
Iklädd endast glasögonen med de svarta bågarna läser han de sista sidorna i min favorit bok.
Jag tror att vi delar en hemlighet, jag kan se och känna den under dagen och när natten kommer, men aldrig är den så självklar som på morgonen.
Aldrig är vi så självklara som de där första minuterna”.
Fyra år senare kan jag med värme i bröstet konstatera att vi byggde den där verkligheten, att vi är lyckligt gifta, delar två hem, ett företag och massor med drömmar.
Och ibland så undrar någon vad receptet är.
Jag tror det är att tveklöst satsa allt.
det kan hända att mitt hjärta blöder lite när jag läser dina ord idag.
Kanske pulsen slår hårdare just nu och jag känner värmen, magin och vibrationerna.
Du är så sann. så verkligt.
Det är precis just så.
För så fort man slutar mata den så svalnar den, så fort man släpper den så drar den.
Så vi fortsätter ..fortsätter falla. om och om igen.
KRam
Tack snälla du. Om det är något jag gärna vill vara så är det verklig, och sann.
kram
Vet inte hur jag hamnade på din blogg. Tack i alla fall. Den gjorde den stora skillnaden i livet.
Så stora ord. Jag trycker in dem i hjärtat och behåller dem där.
Tack.
Och vet du, den har gjort den stora skillnaden för mig också.
Underbart
Visst är det.
Hisnande underbart.
Såå otroligt vackert formulerat, att känslan nästan spelas upp som en film i hjärtat.
Jag önskar att jag får uppleva den känslan med någon. Hoppas.
Vilken poesi! Känner igen mig och önskar att jag också kunde sätta orden på papper för att läsa dem senare i livet. Istället får jag minnas dem med tankarna. Funkar bra fortfarande då vi snart bara firar vårt andra år. Kram