En önskan (eller egentligen två)
Jag skulle vilja fånga ljuset.
Dels det som färgar himlen över takåsarna utanför mitt fönster.
Men även det som fyller lägenheten de soliga sena eftermiddagarna.
Om jag beskriver det som något som går att bada i, så tror jag att ni förstår.
Till frukost tinar jag björnbär i köksfönstret.
Min man skickar mig en artikel ifrån DN och liksom säger att, sådan är nog du.
Han gillar svar och förklaringar.
Och söker gärna efter di där kausala sambanden.
Min man.
Det är en fin egenskap hos honom som jag tycker mycket om.
Men det är också vår största olikhet.
I dagarna har jag som så många gånger förr försökt känna och förstå betydelsen av att en människa inte längre finns.
Att under loppet av en och samma dag först finnas, och sedan inte längre, finnas.
Jag måste ta in det och processa det precis som jag gjorde som barn, och jag tycker fortfarande att det är lika hisnande obehagligt.
När människor måste sluta att finnas så brukar mina läppar per automatik artikulera sådant som jag under mitt liv snappat upp ifrån andra.
Att sådant är livet, att vi alla ska dö, att nu behöver hen inte lida och så vidare, och så vidare.
Jag kan säga det,
men jag kan inte känna det.
För mig tar känslan av vad det innebär över.
Att ett liv, miljarders miljarders känslor och upplevelser och erfarenheter och tankar,
att de först finns där, och senare samma dag inte.
Och aldrig mer.
Jag orkar liksom aldrig riktigt tänka den tanken hela vägen ut.
Den är för stor för mig.
Som att förstå universum.
Den där artikeln hade jag inte läst men däremot en som var publicerad i SvD för ett tag sen. Och jag känner så väl igen mig i vad du skriver.
Ja, det finns ett gäng andra artiklar. Som hänvisar mer till den forskning som bedrivits i USA, just denna tyckte jag väl kändes lite sådär. För mig känns det väl inte sådär super revolutionerande att konstatera att människor är olika känsliga, men jag tycker att forskningsresultaten är intressanta och de får mig ändå att fundera ett extra varv.
Jag håller med, alla är vi ju olika känsliga men det känns skönt på något vis att någon sätter ord på det. Jag har alltid varit överkänslig men (för det mesta) är jag hellre det än underkänslig. Tack för en bra blogg!
Artiklar av det här slaget kan vara bra att läsa för dem som inte är högsensitiva framförallt. De behöver förstå att vi inte är vad många föraktfullt kallar ”överkänsliga”. För som just denna artikel avslutar; kanske är andra för okänsliga.
En viktig poäng. Sen tror jag även att det kan peppa folk att liksom utforska sin känslighet och omfamna den och på så sätt lära sig dra nytta av den.
Jag har läst flertalet liknande artiklar och tänker att jag har varit och är väldigt känslig, på ett sätt, men sedan i samma tanke att jag inte är det längre, för att jag har kvävt det så att nästan inga känslor får sippra ut just därför att jag så ofta så ofta fått höra att jag skall sluta vara så känslig….. Så det är bra tankeställare, att få läsa om sådant, för då kan jag kanske få tillbaka min känslighet ännu ett snäpp och kunna använda mig av den på ett mer konstruktivt sätt.
Jag tänker på min döda morfar, som dog för nio år sedan. Hans liv lever ju liksom vidare genom mig, genom mormor, genom min mamma och hennes syskon, därför att tankar och upplevelser och känslor blivit berättade och upplevda av dem och av mig. Så han finns liksom kvar på ett sätt, det är bara kroppen som är borta. Det är så konstigt när någon dör, att de bara kan försvinna på det sättet?
Det är lite kul att du säger det:) För just det där med att leva vidare genom andra är en sådan sak som jag kan säga, men inte känna särskilt mycket tröst i.
Jag tänker snarare på hur få generationer det faktiskt krävs innan man bara är den där personen i en fin ram under ett bord på någon loppis.
Hisnande som sagt:/
Tack snälla Minna för att du tipsade om Tyler Knott! Dagens visdomsord till exempel, fantastiskt! Jag har också blivit tipsad om en artikel angående HSP och tog det först lite som en förolämpning? Men bara en liten stund, för jag tror liksom du att alla människor är olika känsliga och att detta delvis är ett socialt arv. I vissa familjer ”får” man vara känslig och visa det, i andra inte. Och kanske är det så att i de familjer där det inte är helt okej påverkar en mest? När jag hade funderat på detta ett tag är jag ändå glad över att uppfattas (och vara) en känslig och intuitiv person. Det man får jobba med handlar nog om förståelsen att alla andra inte är likadana (vilket ju är så frustrerande de gånger man utgår från det)..
Det sociala väger nog väldigt tungt, i mitt fall kan jag se att jag är väldigt lik min mamma när det gäller närheten till mina känslor. Och jag har ju speglat mig i henne under hela min uppväxt.
Jag tror precis som du att det är viktigt att förstå att alla är olika, och att det måste få vara så. Men också att hitta någonslags balans i empatiska känslor.
Det funkar inte riktigt (att som jag) bli knäckt över att man råkat trampa ihjäl en padda i mörkret.
Jag beklagar din väns död. Hoppas hon mådde så bra det nu går att må. Det är så hjälplöst det här med döden. Det är nog en av de saker som skrämmer mig mest. Det oåterkalleligt och definitiva i det.
I psykologin pratar man ju ofta om olika temperament. Man kan ju vara tvillingar, växa upp med samma förutsättningar och ändå vara så himla olika känsliga. Men det blir lätt att man värderar det ena eller andra som bra eller dåligt. Även för mig som tycker det är en självklarhet att vissa är mer känsliga än andra, kan märka att jag ibland tycker att folk är hårda och kalla just för att de inte är lika känsliga.
Och visst har det äntligen vart sommar i luften:)
spot on! XX
Tänker mkt på döden just nu pga en stor, stor sorg av en väldigt nära o viktig person. Att han inte finns mer går liksom inte. Att ta in vidden av det är oändligt smärtsamt o omöjligt.
Jag tror jag förstår vad du menar med att säga de där sakerna men inte verkligen känna dem. För visst; han behöver inte lida längre o vi ska alla dö etc. Men ändå.
Döden är så absurd.
Du skriver det vackert. och jag håller med Liselott, döden är absurd men jag försöker intala mig att det är den mest naturliga sak i hela världen eftersom alla ska vi dö. Men ändock, jag är så himla rädd för den. Eller, jag är så himla rädd för att någon jag håller av ska dö ifrån mig. Eller, ifrån Oss som blir kvar. kram och ses imorgon.
Man måste inte ta in allt, när man förlorat.
Det finns inga måsten i sorg tycker jag.
Alla har sin egen, det märks inte minst när en familjemedlem går bort. (vilket uttryck eg…).
Jag sörjer pö om pö, bit för bit, och i den mest fatala nära tiden, provar jag att ta in små fragment av faktumet.
Det känns som att stå vid ett stort stup, ingen vill falla ner där men så gör man det i korta drömlika sekvenser ändå.
Ner, upp, upp ner. Det är på riktigt, hon finns inte mer.
Och samtidigt är det det vackraste som finns, att livet har en början och ett slut.
Jag har hållit om när någon tar sina sista andetag, och sina första.
Det känns väldigt lika även om det låter märkligt kanske.
Jag kramar dig och gläds över att du finns och delar med dig…
När en gammal människa blir sjuk innan döden inträder, så kan man sörja mer innan hon dör. Jag har varit med om att gråta mer innan än efter då jag inte ville se en nära anhörig lida så mycket. Saknaden kommer naturligtvis efteråt ändå.
Intressant som vanligt att läsa ditt inlägg – och allas kommentarer! Jag har också tagit del av artikelserien om högkänsliga människor i SvD nyligen. Jag känner igen mig själv en hel del i det och tänkte faktiskt också på dig när jag läste det. Förstår samtidigt om du blir tveksam. Å ena sidan ogillar jag etiketter som vi sätter på oss själva och varandra. Människan är ju så komplex att hon ändå aldrig ryms i eller helt kan förklaras utifrån dem. Å andra sidan tycker jag att det är bra att det pratas om dessa saker, att mångfalden av personligheter uppmärksammas! Det är skönt att veta att det finns fler som är som en själv, att man faktiskt inte är ett enstaka kufiskt exemplar… Själv har jag alltid undrat vad det är för fel på mig som inte orkar med samma tempo och intryck som de flesta andra. Jag blir lätt överstimulerad och behöver mycket tid för att återhämta mig och reflektera över saker och ting. Först på senare år har jag börjat förstå att detta inte är något FEL, utan helt enkelt handlar om min personlighet. En personlighet bland många andra, varken bättre eller sämre. Nu har jag också börjat fatta att jag istället för att följa med strömmen och försöka anpassa mig (med skavsår i själen som följd), mer aktivt ska söka efter och skapa det liv som jag mår bra av. Då kommer jag bäst till min rätt och blir till mest glädje för både mig själv och andra! Jag har inte riktigt hittat dit än, men jag är på väg…
En tröstekram till dig i sorgen! <3
Så lustigt…min man kom också med samma artikel och sa samma, att detdär är jag.