Fiskbensparkett
Det finns ett speciellt ljud som jag älskar.
När ingen gått på golven i vår lägenhet på ett par dagar,
de liksom knarrar på ett särskilt sätt, inte direkt kanske så som gamla golv knarrar mest.
Utan mer distinkt,
mer som att varenda liten del av den gamla parketten måste lägga sig tillrätta,
bit för bit.
Nästan som om det håller på att spricka.
Jag går alltid genom varje rum och njuter, innan jag ens tänder en lampa eller hänger av mig en jacka.
Jag tänker att det kanske är lite samma som med oss människor.
Vi måste bli vidrörda.
(Kanske helst inte trampade på)
Men vi behöver kontakt.
För att inte stelna.
Älskar den soffan! och ja, har övervägt paustian och bukowkis kollar lite men det är svårt att hitta något passande.
Jag tänker på Doktor Glas. ”Själen vill kontakt till varje pris och ryser inför tomrummet.”
Fin liknelse!