Just idag
Han vaknar så hiskligt tidigt nu.
Oddy.
Kom igen säger han och slickar mitt trötta ansikte.
Vi går i skogen i nästan två timmar och lyssnar när djuren vaknar.
Oddy tycker bäst om att gå i terräng där vi aldrig förut varit. Han skuttar, nosar och springer runt mig och stöter till mitt smalben med nosen. Sen tittar han upp och liksom ler, ”du å jag matte, här har vi det bra”, inbillar jag mig att han vill säga.
Vi står blixtstilla och lyssnar på rådjur som skriker. Kanske det läskigaste lätet som jag vet.
När vi kommer hem igen lägger han sig för att somna om och jag gör upp en liten eld.
Och den obotliga defensiva pessimisten i mig viskar att såhär bra kommer måndagar inte alltid att kunna vara.
Jag svarar lugnt, att jag vet….men just idag är det det.
Just idag.
Jag är också student och har varit det i cirka 3 år nu. Gång på gång slås jag av hur dålig jag är på att verkligen uppskatta studietiden genom att faktiskt ta vara på det faktum att en helt vanlig måndag KAN göras hur fri som helst. Det ligger liksom i mina händer (oftast). Men framförallt slås jag av att jag inte uppskattar det mer eftersom man vet att det inte alltid kan vara såhär fritt. En dag ska man ju jobba som det man utbildar sig till (bibliotekarie i mitt fall).
Nå. Jag vill också passa på att säga, eftersom jag så sent som i förrgår upptäckte din blogg, att den är fantatsisk på alla vis. Jag har en lång historia av depression orsakad delvis av bloggar (jo, det är sant), men din är, trots att du har den perfekta lägenheten och ett till synes fint och tillfredsställande äktenskap osv., faktiskt en blogg som jag mår bra av! Jag får inte ångest av att vara här. Det betyder inte att jag tycker att du på något sätt verkar mindre avundsvärd än många av dina ”kolleger”, utan snarare tyder det på en verklighetsförankring och en genuinitet hos dig. Och det är fint, befriande och inspirerande.
Tack Sofia. Jag strävar efter att bloggen ska hålla någon sorts balans där alla delar av mitt liv och mycket av mina tankar/känslor ska få rymmas. Faktiskt har det blivit så ganska mycket av sig självt genom åren tack vare den respons som jag fått från läsare.
Jag har tidigare själv skrivit om hur jag tror att bloggar kan påverka negativt, så jag tycker inte alls att det du berättar är konstigt. Tvärtom kan jag verkligen relatera till det även om jag inte känt så själv, men jag vet att jag skulle ha kunnat göra det vid en annan tidpunkt i mitt liv.
Du hittar just det inlägget jag tänkte på här.
http://www.tuvaminnalinn.se/2011/11/23/om-radslan-att-bli-en-sveda-i-dina-ogon/
Jag är glad att du hittade hit!
Underbart!
gah, jag läser och läser och tittar på bilderna och läser och tittar, sida efter sida. till slut säger dom att jag måste pausa, 4 hundögon ber om uppmärksamhet och jag ger dom den. en stund, sen är jag tillbaka igen.
helt fantastiska bilder, vackra, fina, sorgliga och hoppfulla ord.