Förlusterna räknas också.

En sak som jag tyckte om med idrotten var att jag på sätt och vis alltid kände mig lite som en vinnare.
Kanske hade det mycket att göra med att det var just kampsport och att det oftast krävdes en hel del mod av mig för att överhuvudtaget ta mig upp i ringen.
Det var alltid en vinst i sig över mig själv även de gånger då jag inte klev ut som vinnare.
Jag kände oftast att jag utvecklades mest av de matcher jag förlorade och de träningar då jag åkte på mest stryk, jag växte, både mentalt och tekniskt.  Och det är erfarenheter som jag för alltid bär med mig.
Jag minns en match speciellt, min första förlust.
Jag hade underskattat motståndaren och gick kanske in med hakan lite väl högt. Redan efter första ronden ville jag i ärlighetens namn åka hem och jag minns att jag fick svälja och svälja för att inte tårarna skulle börja rinna. Ni vet sådär så att man inte riktigt kan öppna munnen för att forma ord för att allt kommer att komma ut på samma gång.
Min coach, som också var en nära vän sa till mig att han visste att jag kunde fixa detta. Och det har alltid för mig varit den viktigaste funktionen för en coach, att känna mig bättre, att pusha mig hårdare, över mina rädslor.

Det finns fighters som drivs av viljan att vinna. Jag avundades alltid dem, själv drevs jag av rädslan att förlora.
Det är bara sådan som jag är.

Just den där matchen gick min näsa sönder och blev aldrig helt sig lik igen.
Jag tänker att det kanske var ett lagom pris att betala för all den ödmjukhet jag vann.
Sedan den dagen underskattar jag aldrig människor, oavsett situation.
Och jag jag kände mig så otroligt stolt, över min första förlust. Över att jag gick matchen igenom och bet ihop.
Veckan efter skrev jag in mig på en boxningsklubb fast besluten om att ingen skulle komma åt min näsa igen.
Vilket i sin tur blev början på en utveckling där jag gick från att ha varit främst en som gillade att sparkas till att bli en som främst gillade att använda mina nävar.

Denna vecka har jag tänkt på det.
Mitt första stora U på en inlämning damp ner i inkorgen och jag liksom fick kippa till efter andan.
Plötsligt var detta inte en förlust som räknades och jag hade så himla svårt att förlika mig med känslan.
Trotts att jag vet att jag kanske inte prioriterade uppgiften fullt ut så kände jag mig ändå så himla besviken. Och kanske mest för att jag på något vis lagt någon slags stolthet i det faktum att jag hitintills inte bommat någonting sedan jag började plugga.
Kanske för att jag sett det som någon slags personlig revansch för de år i grundskolan och gymnasiet då jag inte brydde mig alls.
Kanske för att jag varit rädd för att jag skulle sänka ribban om jag insåg att det ”inte var så farligt” att få en rest.

Men det retar mig ändå.
Det borde ligga samma stolthet i att studera som att gå upp i ringen.
Bägge är ju trotts allt saker som jag tvingats dra mig själv långt utanför min trygghetszon för att göra.
Och utbildning är precis som idrott en process där man befinner sig för att utvecklas och lära. Även här borde således förlusterna räknas.

Jag tänkte på det i ganska exakt 24 timmar, bestämde mig för att jag måste prioritera bättre, aldrig underskatta uppgifter igen osv.
Imorse vaknade jag tidigt av mig själv när solen gick upp, gick till gymmet och kände mig full av ny energi på ett sådant sätt som det ibland krävs ett bakslag för att man ska kunna känna.
Jag skrev klart veckans inlämning redan idag, istället för på söndagkväll och besparade mig själv mycket ångest.

I inkorgen landade sedan den rättade U tentan och när jag öppnade den så stod där att stort G+.
Det måste ha blivit något fel när de registrerat betygen.
Och jag hade blivit besviken, arg och nästan lite skärrad i onödan.

Eller…..
Var det kanske just precis det jag behövde.