Hon som inte längre går ut i striden
”Du har alltid varit sån” sa min barndoms bästis till mig vid ett tillfälle för några år sedan då jag försökte komma på när jag blev så fixserad vid mitt utseende.
Och det stämmer.
Hon behövde bara påminna mig. Kanske hade jag litegrann förträngt hur jag innan ett lågstadie disco behövde byta kläder flera gånger om för att inget kändes bra nog.
Ett mönster som jag fastnade i, och där jag tyvärr nästan drunknade.
Jag tror att jag alltid kommer att vara sådan, skillnaden nu är att jag har lärt mig hur jag ska handskas med mig själv.
Jag har lärt mig att direkt känna den där brytpunkten, och att snabbt reagera istället för att lamt bara följa efter.
Har jag en dålig dag så piskar jag inte längre mig själv.
Jag tar inte striden.
Jag vänder istället och går därifrån.
Kanske muttrar jag lite om jeans som sitter för tight, hår som aldrig blir bra och brist på skor som duger osv.
Det gör jag.
Men skillnaden är att jag inte stannar där så länge, och framförallt att jag inte låter det hindra mig.
Jag försöker inte längre byta kläder i desperata försök att känna mig mer vacker.
Jag accepterar istället att det helt enkelt inte kommer att gå.
Tar på mig ett par jeans och en t-shirt och går ut, jag skattar , jag dansar och omger mig med fantastiska människor.
Och sakta men säkert så släpper det precis som en envis infektion som läker ut.
Det jag vill säga är att vi inte alltid kan förändra oss själva.
Och man kan bli så enda in i själen trött av att försöka.
Av att ständigt misslyckas.
Försök istället att hitta ett sätt att förhålla dig till de sidor hos dig själv som drar ner dig.
Eliminera frestelsen och riskerna.
Lär dig att känna när du är nära att klampa rakt in i det där gamla trygga invanda mönstret.
Först då kan du välja något annat.
Du behöver inte bli någon annan.
Du behöver bara bli snabbare än vissa instinkter och veta hur du ska överlista dem.
Jag vet idag att striden mot min subjektiva upplevelse av min spegelbild inte går att vinna.
Jag vänder istället och bara går.
Inte en minut till av mitt liv vill jag lägga på den striden,
och det är det viktigaste.
Att ge upp är inte alltid att förlora.
11 frågor till dig på min blogg!
Vad kul! Tack!
nej!
jag som också gett dig frågor, försökte att inte ta de alex redan tagit, men nu får du ändå.
om du orkar.
Haha:) Klart! Det lär bli snabb rundgång på den dära, men smart att man får byta ut frågorna.
tack för de kloka orden. det är svårt.
Det blir lättare, om man är envis. Kram till dig.
Vet du hur du blev så? Jag menar, exempelvis en mamma som lade mycket vikt vid utseende? något annat? en jargong i hemmet?
Jag tänker en del på detta då jag med alla medel vill skona min dotter från att tro att hur man ser ut är lika med en viktig egenskap. Folk blir ju sådana när de pratar med barn (speciellt med flickor….) att de liksom kommenterar utseendet/de fiiiiina kläderna med extrem entusiasm det första de gör… Nästan aldrig ett -hej vad roligt att se dig/vad kul att du är här idag”! Hemskt tycker jag, men jag och min partner kan ju göra en hel del för att våra barn inte ska tro att den som har finast tröja vinner, typ. Och inte prata om andras utseende (usch vad lätt det är att man gör det när man sitter där framför tvn..) samt låta barnen se att allt är ok. Ibland är man tjock, ibland smal, ibland rakar man sig på kroppen, ibland inte. Avdramatisera, typ..
Jaja, nu blev det långt här, men jag har verkligen börjat tänka på vad jag vill sända ut sedan jag fick barn..
Jag har förstås funderat över det mycket och det har även varit en stor del i min terapi. Min mamma är på många sätt min raka motsats, hon har aldrig brytt sig särskilt om sitt utseende på det sättet. Aldrig direkt använt smink eller ens gått i högklackat, alltid klippt sig själv med kökssaxen typ:)
Så nej, jag har inte direkt kunnat hitta några svar inom familjen eller i min uppväxt. Jag har alltid fått vara som jag velat och aldrig känt att jag fått en annan behandling än mina tre bröder trotts att jag varit enda tjej.
Jag har mina egna teorier att det handlat mer om ett slags kontrollbehov som tillslut tagit form av ett beroende. Jag har alltid varit en väldigt känslig människa som grubblat och analyserat mycket. Som en försvarsmekanism till det tror jag att jag ibland har tenderat att hänga upp mig på ytliga och banala saker. Det som jag känner att jag kan kontrollera.
När jag var yngre så brydde jag mig väldigt mycket om kläder och då var det nog mest som ett intresse, jag har inga direkta minnen av att jag kände mig ful när jag var barn, inte överviktig heller för den delen trotts att jag var lite knubbig. När jag gick i sjätte klass vägde jag 10kg mer än vad jag gör idag, men jag hade bra självförtroende och kände mig inte överviktig. Mycket tror jag att det hade med min omgivning och mina vänner att göra. De bekräftade mig och jag hade alltid roligt med dem. Problemen började egentligen i 7e klass, då började jag på en skola inne i stan, utan mina gamla vänner och levde inte längre i en lika skyddad värld som tidigare. Jag började umgås med ett gäng tjejer som var ett år äldre än mig, de brukade spy i dungen utanför matsalen efter lunchen och jag hakade på. Så det var nog flera aspekter, plus en hel del otur/slump som gjorde att jag hamnade där jag hamnade. Jag minns att jag tyckte att de tjejerna var så himla snygga och liksom bättre än mig, så hade jag aldrig tidigare känt med mina gamla vänner.
Jag hoppas kunna skriva lite mer utförligt om detta i min bok, ta mig tid att tänka igenom det och kanske även se till att få läsa gamla journaler.
Det kan ibland kännas lite jobbigt/hopplöst att inte ens jag som själv gått igenom detta idag kan säga hur vi ska göra för att andra ska slippa.
Barn är som speglar som antingen repellerar eller appelerar mot sina föräldrar. Dvs antingen blir som föräldern/föräldrarna eller ”motsatsen”. Så säger ju många psykologer. Du verkar ha vänt på din mammas sätt. Så verkar det även ha blivit för mig
Finns nog inga recept på vad man, som du skriver, kan göra för att andra ska slippa. Förutom då att som jag tror ge sina barn alla de verktyg man kan för att deras självbild inte värderas i ytligt…(sen kommer samhället och raserar..suck….) men jag vill ju tro att de i alla fall bär med sig dessa verktyg de fått hemifrån sen, och liksom iom det besitter förmågan att fundera över sina val samt ifrågasätta, så som du nu gör efter att ha gått igenom det du gjort..
alltså, det här var precis vad jag behövde läsa om idag, när det har varit en vecka full med ” jagharingentingatthapåmigjagsersåtjockutialltihopingakläderigarderobenärsnyggapåmig”
fast igår listade jag ut hur jag skulle kunna använda en kjol på ett sätt jag kände mig bekväm i, för kjolen tycker jag att jag ser konstig ut i, fast kjolen är fin.
och det du skriver här i kommentarerna ovan, också intressant, jag funderar så mycket på det där, fast jag inte ens har några barn. men barn i min närhet som jag vill vara en sån vuxen för som jag hade behövt när jag var yngre, då det inte fanns några andra vuxna runt omkring mig, annat än min mor och far. man behöver liksom lite fler tänker jag.
Ja, alltså tänk hur många tjejer/kvinnor som har stått och dragit på sig plagg efter plagg så att huden skavs och rödflammas och spegelbilden ändå inte förändrats.
Jag tycker det är fint hur du skriver att det enda som kanske funkar är att lägga ner striden.
Och vet du, hjärnan har ju massa synapser för att koppla ihop alltsammans där inne. Ju mer beteenden förstärks, ju kortare och snabbare blir genvägen mellan tanke och handling. Så att envist fortsätta backa undan striden kommer faktiskt göra så att synapserna som kopplar samman det negativa beteendet faktiskt tar längre tid och att ”backa undan-beteendet” går snabbare. Tycker det är viktigt att tänka på, att hjärnan faktiskt anpassar sig efter vad den gör och behöver, att dess struktur är föränderlig, men det tar lite tid. Går man på en stig ofta så blir den ju djupare, men undviker man den så kommer den ju växa igen. (jag kan tydligen inte undvika metaforer,haha)
Och ämnet kring barn, utseende, könsroller, uppväxt, är så himla intressant och viktigt och ligger mig varmt om hjärtat. Jag ska inte ens börja skriva, för då kan jag inte sluta:)
Så sant! Det får mig att tänka på en bok som heter ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig” och handlar om medveten närvaro och acceptans. Har du läst den? Känns som boktiteln kunde ha varit rubrik på det här inlägget också.
Vill säga att mycket av det du har skrivit på sistone har berört mig. Det blir inte alltid av att jag kommenterar, men jag läser, tänker och gillar ändå! Och tycker att det är väldigt spännande med ditt bokprojekt. : )