Om faran med att tro att det finns en känsla, en alldeles särskild känsla, och sedan vänta på den.
Det finns en sanning om livet jag inte alls tycker om.
En slags karvad ram fylld av idéer om känslor, precis som om de vore objektiva och gick att ta på utifrån.
En ram fylld av sanningar som jag är rädd att många människor försöker att förhålla sig till, även om dessa inte är för dem.
Jag ska berätta för er hur det var för mig.
När jag kom på att min sanning var en helt annan.
”När det är rätt, då bara vet du det”
Sa människor ofta till mig med medlidsam röst.
Men till saken hör.
Att alla människor inte vet.
Faktum är, att somliga av oss nästan aldrig vet.
Somliga av oss kan knappt träda in i det där rummet utan att dörren slår i baklås.
Somliga av oss kommer förgäves att vänta på den där känslan som de andra talar så högt och vackert om.
Somliga av oss kommer att söka den där inre rösten som anses bära på alla svar utan att någonsin få kontakt.
Somliga i den här texten är förstås jag.
Men i vanlig ordning kanske även du.
I stora vägskäl har jag stått, andats och väntat på den där känslan som skulle infinna sig, eller kanske ett tecken, ett stärnfall eller vad vet väl jag.
Men det hände aldrig.
Så alltså måste det vara motsatsen till rätt? Tänkte jag.
Alltså borde jag vänta, kanske bara lite till.
Men nu ska jag säga er någonting som jag tycker är så viktigt.
Det som är sant för någon annan behöver inte vara det för dig.
Såklart.
Jag insåg på det 25e året i mitt liv att jag är av en annan sort.
Jag blir aldrig redo.
Jag känner aldrig säkert vad det är jag vill.
I förhand.
Jag måste hoppa ändå.
Jag måste våga tro.
Och i de riktigt stora vägskälen måste jag välja antingen eller, utan att någonsin förvänta mig att jag kommer att vara helt säker.
Sällan har jag inte landat mjukt.
Oftast har jag inte förstått hur redo jag faktiskt var fören då.
Att våga satsa på den kärleken som tidigare gjort så ont.
Att köpa en lägenhet tillsammans.
Att börja studera.
Att släppa taget om stora delar av den jag varit.
Att skaffa nya vänner.
Att gifta mig.
Att byta stad.
Att starta eget företag.
Att bli med hund.
Att köpa ett litet hus på landet.
Jag var aldrig redo.
Hade jag väntat på att bli det hade jag fortfarande suttit i min andrahandslägenhet i Vällingby och letat efter stjärnfall.
Till saken hör.
Att jag tror att det finns människor som aldrig riktigt känner sig redo. Kanske är det vi som lever med känslorna ständigt kokande utanpå huden, vi som vrider och vänder och analyserar i en evighets evighet utan att ändå riktigt komma närmare svaret på vår fråga.
Närmare den sanning som vi förväntar oss.
För att någon med medlidsam röst kanske har sagt att…. när det är rätt så bara vet man det.
Kanske har du precis som jag sköljt ditt ansikte i iskallt vatten, blängt på dig själv i spegeln och frågat vad det är för fel med dig.
Här kommer en tanke!
Kanske är det bara så att du behöver en annan ram av sanningar. Mer anpassade för dig.
I min står det.
Våga tro att du väljer rätt, även om du inte säkert vet.
Vänta inte.
Hoppa.
Sluta aldrig hoppa.
Ändå.
Hejsan!
Jag skriver också om hopp i dag – se mig hoppa, även om jag inte riktigt har samma andemening som du.
http://eva.monkeytoys.com/?p=13318
Eva
Väldigt fint och tänkvärt skrivet!
Bilden är så vacker och talar till mitt hjärta. Texten får mig att gråta, för den prickar så rätt.
Min mamma säger ofta till mig: du vet vad som är rätt för dig.
Men jag vet inte alltid det, för att det där ”jaget” är otroligt påverkat av fel ram. Så jag vet inte.
Men jag försöker tänka att jag har styrkan att klara av saker, även om jag skulle välja fel. Och våga testa, för att det skall bli fel, för att lättare hitta vad som är rätt. Man kanske inte vet vad som är rätt för en själv innan man gjort felen. Även om jag inte visste vad som var rätt för mig i stundens val, så brukar jag på ett eller annat sätt lösa det så småningom. Tilliten finns där mer oftare nu. Att tro att jag har en röst, en vilja, det är något att jobba på!:)
Och du är så modig! Tack för texten.
som vanligt rakt in i hjärtat och alldeles precis<3
Så träffande,jag känner verkligen igen mig i det du skriver! En skillnad mellan detta synsätt och de flesta andras är att många intalar sig i samband med att de fattar ett beslut att det är helt rätt för dem och sen blir det till en konstruerad sanning. Jag tycker det är modigt att våga erkänna att man inte är helt säker på ett beslut, ofta blir det bra i slutändan ändå.
Ungefär precis vad jag behövde läsa just nu. Fast egentligen för ett år sedan.
Ok, kanske jag borde skriva ngt annat när jag kommenterar än det gamla vanliga men here goes ändå:
När du skriver om de där sakerna som skaver under huden så känns det A L L T I D som det är jag. Minus insikten då.
Tack! Nu hoppar jag.
Amen.
Fint skrivet. Och du har så rätt.
Word!
Så himla bra skrivet. Jag är också en sådan som sanningar inte gäller.
Minna! Jag älskar dina texter, det är som plåster på såren för en som alltid väntat på nåt slags målsnöre. (Som om man vore framme när man väl passerat det). Din blogg rycker upp mig ur den väntande förvirringen och ger mig perspektiv, tack!
Att känna sig redo tror jag egentligen inte är en sanning för någon. Jag tänker mig att det snarare är en känsla, som ofta blir feldefinierad i efterhand.
Jag tror snarare att det hamnar om vilja. Oftast vet man om man vill eller inte. Och om man vill, då spelar utfallet inte lika stor roll.
I eterhand kan man nog tolka det som man var redo. Men egentligen handlade man bara.
Och det blir än mer fel när man tror sig veta andras känslor, och i detta fallet sanningar. Dem vet vi ju egentligen väldigt lite om.
Jag säger det ofta till min make, att han alltid ska fokusera på det han vill och blir lycklig av. Inte det han är redo för, eller får ut mest av. Det är glädje som är grejen. Men det är nog så svårt att våga.
Så grymt vackert, träffande, tankeväckande, inspirerande och så vidare. Det är verkligen sådant här jag börjat tänka på det här året. Att våga lite mer och tappa fotfästet, som aldrig kanske inte var så mycket fotfäste att ha ändå. Att sluta vänta på att jag är redo.
Samtidigt vet jag att jag måste fokusera på ett steg i taget, för min otålighet sätter jämnt krokben för mig, och jag kommer bara ett halvt steg framåt innan jag hårt slungas bakåt.
Jag tänker att det bästa skulle vara om man kunde vila i den där känslan av att det kanske inte blir bättre än såhär, och då veta att det ju bara är att testa våga något annat utan tanken på prestation om något bättre.
Det är för övrigt en rubrik jag skulle tycka var intressant; Att springa snabbt framåt och slungas brutalt bakåt.
Tack! Dina ord känns som en välbehövlig kram och det känns lite lättare.
Bra skrivet, igen och igen och igen.
Försökte analysera mig själv när jag läser din text och kommer fram till att jag hoppar mest hela tiden och grubblar nästan aldrig. Och jag är aldrig redo. Tror egentligen att jag är kass på allt…eller att alla andra tror det i vart fall. Din sanning är klok och toppenbra. Och glöm inte att du är fantastisk. kram
Åh va bra att jag råkade hamna på din sida just idag när jag är rätt nere och har ångest över att fatta beslut.. Tack för dina vackra ord.
Också jag känner igen mig. Och tänker att precis så är det. Ibland måste man bara hoppas. För kanske, tänker jag, om man väntar på att det ska kännas rätt sätter man för höga krav på hur det ska kännas. Och med höga krav så riskerar man att döda känslan och sluta lyssna. Och då kan man ju omöjligt känna vad som känns rätt. Så gå på intuition och bara göra. Så får man se.
Landade här och läste dina ord, sen igen.
Det är vackert när någon sätter ord på det man själv känner samtidigt lyfter känslan till en annan nivå.
Drömde för någon natt sen, att vi satt på en brygga och drack kaffe och jag hade en fjäder i mitt hår som jag gav till dig…
Märkligt, men fint!
Vad fint:) Att få vara i någons dröm är kanske det mest surrealistiska jag kan tänka mig.
Kram