Om 114 utkast
Kanske är det få saker i världen som gör mig så glad i hjärtat som när ni ibland säger att jag borde skriva en bok.
Jag suger det till mig och vattnar en dröm.
Som jag burit sedan jag var barn.
När jag var 14 ungefär så träffade jag för första gången en psykolog.
Eftersom jag tyckte att det var svårt att veta vad jag skulle tala med henne om, varje tisdag och torsdag, så bad hon mig att läsa några av mina texter för henne.
Och så fick det bli.
Under två år.
Varje tisdag och torsdag.
Jag har, och har alltid haft, lättare att sätta mina känslor med bläck på ett papper.
Kanske för att jag känner att jag kan kontrollera dem där, se dem, ta på dem, ringa in dem och måla dem i en färg om jag så skulle vilja.
Och framförallt, för att jag fylls av friheten att kunna släppa dem när jag väl har förstått deras innebörd och ursprung.
Först då.
Och aldrig tidigare än så.
En tisdag eller torsdag sa min första psykolog att till nästa gång så skulle jag tänka ut någonting som jag ville göra i framtiden, i alla fall en liten sak.
Jag kommer ihåg att det kändes som en omöjlig uppgift och att jag sparkade på små sten i Nyforstunneln på väg därifrån.
Vid nästa session berättade jag för henne att jag ville skriva, kanske inte en bok eller så, men i alla fall någonting. Att jag ville säga saker, kanske beröra genom att berätta.
Året var 1997 och jag vet knappt om bloggar ens fanns då.
Men idag kan jag konstatera att jag gjort just det där.
Att jag på sätt och vis lyckats följa den enda framtidsdröm jag hade då.
Kanske var det till och med så att jag hade svårt att sätta ord på vad det var jag ville skriva för att det rätta mediet för mig ännu inte fanns.
Bakom kulissen av min blogg finns idag 114 utkast till inlägg som ännu inte blivit skrivna.
Jag tänker att jag kanske ska sätta mig under eken i min trädgård denna sommar och börja samla alla osagda ord.
Ringa in dem, sätta färg på dem och kanske illustrerar med ett fotografi.
Också.
Inte skriva en bok med en början och ett slut.
Utan snarare en osammanhängande berättelse fylld av fragment med känslor och perspektiv.
det behöver ju inte vara en skönlitterär bok eller liknande. gör den till en dagbok, som små fragment av ditt liv. varje dag är en kamp. kram på dig
Nej precis, det är nog formatet som är tricket. Bäst hade nog varit en samling med några längre texter, dikter, vackra meningar och fotografier.
Hej..
Tack för att du delar denna personliga och väldigt känslomässigt innehållsrika text.
Den berör. Din blogg berör.
Andreas.
Tack själv snälla du! Det är värmande och inspirerande att höra.
Jag känner likadant om skrivandet, det är alltid så jag uttryckt mig bäst. Känslan i att nu nästan vara i mål med den självbiografiska roman som jag jobbat på till och från i snart tre år är helt otrolig! Jag tycker verkligen du ska köra på – kan nog bli hur bra som helst!
Åhh det är så spännande, jag längtar efter att få läsa din bok!
jag var och hörde pá en diskussionspanel eller ett seminarium pá tempofestivalen igár, med birgitta stenberg, och hon sade nágot i stil med att det är viktigt att skriva ner det som händer en, för dá kliver man ur sig själv och ser händelserna med mer distans. och att om man ger sig själv som uppgift att skriva ner saker och ting som de är och som de sker, dá fár man världen pá sin egen hud. det tyckte jag var vackert och klokt. förresten, om du fár möjligheten, se filmen om och med henne, ”alla vilda” heter den. kommer säkert en eller annan gáng pá svt.
Tack för tipset Lena!
Och ”världen på sin egen hud”, det gillar jag.
oj oj den vill jag läsa!
Amen vad fint Caroline!
Så glad jag blir.
Ja, det skulle vara himla fint att läsa! Och du berör verkligen när du skriver. Jag har själv haft tankarna på att skriva sen jag var liten, men sen jag började plugga så försvann skrivandet, men vill ta upp det igen. Jag skulle nog vilja skriva en roman, men tror det är något jag skulle få lära mig och utmana mig själv med. Jag lutar dock mera åt att skriva en bok med en persons tankar för varje kapitel. Fiktivt och utan direkt början eller slut. Men just nu är det mer en tanke som ligger i bakhuvudet som inte har fått komma fram än. Men manus till en film är något som också lockar..
Det blir lätt lite så med studierna tycker jag. Jag har verkligen kämpat med att vara ”mig” så mycket det går i den akademiska världen. Jag har tänkt att jag gör på mitt sätt tills någon säger ifrån, hellre än att försöka göra på ett sätt som jag tror är mer rätt bara för att.
Men det är alltid lite otäckt.
tycker dina idéer låter super, börja i ett hörn:)
Jag har läst din blogg til och från i ett par år men på sistone blir det mer och mer ofta. Jag fastnar och berörs. Jag beundrar ditt mod. Att gå mot strömmen, följa drömmen och våga vara. Vill att du ska veta. Du är, och blir en förebild. För många. För mig. Och boken, den köper jag på stört.
Detta gjorde mig så himla glad. Tusen gånger tack för att du tar dig tid.
Den berättelsen vill jag verkligen läsa! : ) Särskilt avsnittet om att tro på kärleken, för det finns väl med? Hahaha… ; )
Det kommer det absolut att göra;) Faktum är att jag började snickra på det i förra veckan medan jag målade om i huset, håll i dig;)