När en istapp föds.
Jag tänker på en text jag läste, för många många år sedan.
Kanske var jag 14 år.
”…ständigt rinner en tår på min kind som inte vill falla.
Det gör ont i mig. Ont som när en istapp föds”.
Den tycks alltid komma tillbaka till mig.
Nu är jag vuxen.
Jag dricker svart kaffe utan varken socker eller mjölk.
Men mina känslor hänger fortfarande som tunga klasar utanpå min hud.
Och var gång då jag faller så är dom de första som möter marken.
Kanske trodde jag då, när jag var 14 år, att jag skulle växa och att det skulle gå över.
Jag lägger sällan min smärta i andras händer nu.
Förlitar mig inte på att någon annan ska kunna älska mig så högt att jag inte kan falla sönder och samman.
Jag tar inga genvägar längre.
Jag går med gråten i halsen.
Och vetskapen om att istappar alltid smälter i solen.
Alltså Minna, du skulle kunna skriva en hel bok med dina vackra texter, novellsamling liksom.
Och det där med att gå med gråten i halsen, bära upp sin egen smärta och inte ta genvägar. Det är det jag försöker lära mig just nu. Att saker kanske inte försvinner och går över utan att man lär sig leva med det, med sig själv.
Tack snälla du. Jag ska börja samla ihop mina texter och bilder lite, kanske kan jag sätta ihop något på egenhand om inte annat…det vore något du:)
Vackert & känslosamt…
& underbar porträttbild också!