Hon som släpar
Det slog mig,
igår på morgonen.
Jag drog en stor väska efter mig uppför en snötäckt backe, med värkande sträckning i höften, en kameraväska på ena axeln och en alldeles för tung tote-bag på den andra.
Och sen en stor kasse också.
Jag tänkte 25 gånger att jag borde ha tagit en taxi.
Istället.
Sen bet jag mig i underläppen och drog tills mjölksyran spred sig från armbågen enda ner i lillfingret.
Jag har släpat på saker hela mitt liv.
Insåg jag där och då.
150m från Gullmarsplans tunnelbanestation.
Ibland med kroppen, oftast med mitt sinne.
Jag ger aldrig upp.
Och det handlar föga lite om fysisk styrka.
Det är snarare en slags urkraft som sitter innanför min bröstkorg.
Det är den.
Den där jävla kraften.
Det är fara för livet när jag riktar den åt fel håll.
Denna gången.
Bara en trött kropp och frusna händer.
Men beteendet.
Det är precis detsamma.
jag bestämde mig nyligen för att skaffa en dramaten. för att minska det fysiska släpandet som inte alls är bra för ryggen. jag har ocksá börjat använda ryggsäcken mycket mer. man skulle ju kunna tro att det räcker med det psykiska släpandet. (det gör jag ocksá mycket. jag har sá svárt att släppa saker.)
j va bra skrivet, jävlar vilken underbar text. Du är en sannslöst stark och underbar människa! kramar
Åh vad jag känner igen det där… men ju äldre jag blir desto snällare är jag mot mig själv och försöker planera så att jag ska slippa det där släpandet… Det värsta jag vet är att resa ensam och släpa 15 kg handbagage 25 kg resväska plus en massa påsar till och från flygplatser och tågstationer….
Detta inlägg påminner mig om en sak…Innan vägrade jag be om hjälp med sådant som tunga väskor. Idag blinkar jag med ena ögat och säger ”snälla hjälp mig det är så tungt”.
Man mår bra av hjälp! Och speciellt av att be om det!
Vare sig det är taxi eller en person så känns det bra att släppa taget på det tunga man bär, vare sig i sinne eller i händerna, och be om hjälp…