Om att våga vara kompis
Karma önskade rubriken.
Och jag tänker att riktiga vänner är en utrotningshotad art.
Jag tänker att vi håller våra känslor hårdare nu, i framtiden.
Om jag får lite av dig först.
Så ger jag dig lite av mig sen.
En strategi som är svår att bygga vänskap på.
Jag själv.
Jag bär många brustna vänskapsband inom mig.
Sådana band som jag trott skulle hålla en livstid…har brustit.
Och kanske gör det en skör. Kanske gör det att man inte släpper människor hela vägen in.
Jag själv.
Jag tycker att vänskap är långt svårare än kärlek.
Kanske just för att jag förlorat vänner på ett helt annat sätt. När kärleken har dött så har jag alltid känt det hända. Levt igenom den, gråtit, skrikit, rasat samman och rest mig igen…och igen (och igen).
Vänskap som dör är av annan karaktär.
Den lämnar dig inte med öppna sår utan tar istället en bit med sig,
av den du var.
De bästa vänner som jag haft, jag kan se fragment av dem i människor jag möter. Sättet som någon får mig att skratta på eller hur det med inlevelse berättar om någonting som hänt.
De människor som jag en gång släppt riktigt nära, intill benhinnan nära.
De tenderar att fastna.
Och att fattas mig.
Det är min ursäkt,
till att inte alltid våga vara kompis.
Vilken är din?
I think it`s hard to make real friends these days.
Läser blogg och saknar.
jag tror du slog huvudet på spiken nu.
jag har alltid tänkt att min anledning handlar om att jag inte orkar engagera mig tillräckligt för att det ska vara givande för andra att vara vän med mig. att jag har för lite tid att dela med andra, att jag inte ska vara tillräcklig som vän. men jag inser nu efter att ha läst igenom din text några gånger att den egentligen är en annan. jag har låtit många ta olika delar av mig och det är väldigt svårt att låta de växa ut på nytt när man inte vet var råvaran tagit vägen. ibland kommer den tillbaka i glimtar, jag försöker ta vara på den då:)
Detta är så intressant. Jag tycker precis tvärtom. Att vänskap är enkelt och kärlek är svårt. Eller kanske att vänskaperna är en friare form av samma kärlek. För den kan vara minst lika eldig. Men mer kompromisslös.
Vänskap är något jag alltid tagit för givet, jag har ett tjejgäng (i Sverige) där vi alltid varit som systrar för varandra, med vilka jag kan dela alla mina tankar och känslor utan filter. Men när jag flyttade ifrån dem och för första gången fick skapa nya vänner så har jag funderar så mycket över hur svårt det verkligen är… att hitta de där genuina relationerna… och inte stänga in sig och bittert tänka att de fortfarande har varandra där hemma…. Vänskap är svårt verkligen, kanske som du säger till och med svårare än kärlek.
Eva M, Jag med, det känns mer nu när vi liksom inte har något inbokat då vi vet att vi ses.
Sofia, Råvaran…jag gillar det, det är nog just så som jag känner.
JAE, Det är nog det kompromisslösa bland annat som jag tycker är svårt, för jag upplever som aldrig att det blir kompromisslöst, även om man säger det. Jag upplever mer än osäkerhet som jag inte gör i kärleksrelationer då de har så mycket tydligare ramar på ett sätt, man märker snabbt om den ena älskar för bägge.
Elsa, Tror överlag att det kanske blir svårare med åldern så, kanske är man kräsnare på något vis, men framförallt så är det nog kvantiteten. När man var yngre så träffade man ju sina vänner jämt och lärde känna varann så väl. Hoppas att du får chansen att bo närmare dina barndomsvänner någon gång i framtiden igen.
jag har en handfull vänner som jag inte vill leva utan. De får mig att skratta och känna igen mig själv så fort vi r tillsammans. Tyvärr bor de alla långt bort.
Å jag saknar dem nu.
Tack för fint inlägg.
alex, tack själv. Det är märkligt nog ett av de inlägg jag känner mig mest nöjd med, även om det inte är något märkvärdigt så tror jag att det var viktigt för mig själv att sätta ord på.
Intressant och väldigt fint inlägg om vänskap.
Jag känner igen mig, men ändå inte. Jag tycker det är svårt att hitta människor jag trivs med, som är mer än bara bekanta. Samtidigt tror jag det är det som fäller mig. Jag söker för mycket efter de genuina vännerna och liksom glömmer att njuta även av tillfälliga kontakter, som kanske skulle lett till en djupare vänskap. Jag ger mycket av mig själv från början och det gör mig nog extraskör, men det är det enda sättet jag vet att älska på. I vänskap såväl som kärlek.