Om prestationsångesten och vänsterslaget
Caroline tyckte att jag skulle dela med mig av min syn på prestationsångest!
Och tack vare att ni var så gulliga och tog er tid att önska lite teman så har jag börjat finna lite fokus att grubbla och skriva ner mina tankar igen.
Så här kommer det!
Självklart har jag känt prestationsångest i perioder, jag är ju en sådan som gärna smakar på alla typer av ångest när det bjuds.
Men kanske har min prestationsångest ändå aldrig riktigt blommat ut tack vare att jag på sätt och vis även är en smula lat. Eller kanske inte lat, men bekväm då. Finns det en enklare väg så tar jag gärna den, absolut inte i alla fall. Men i vissa.
Ibland måste det vara ok att bara duga. Och kanske att till och med inte ens göra det.
En sak som slår mig väldigt mycket när det gäller prestationsångest är hur vi i vårt samhälle har en ganska utpräglad norm som säger att vi bör vara ganska bra på allt och hålla någon slags hyfsat jämn nivå. Jag tror det har mest med skolan att göra, vi lär oss det där. In i mallen! Läsa, räkna, skriva och så måla lite grann.
Ibland har jag lekt med tanken att det kanske inte alla gånger är det bästa.
Jag kan ju fortfarande inte ställa upp och räkna ut tal, utan klarade min gymnasiematte på komvux genom att ibland behöva rita 200 cirklar och skugga tre fjärdedelar av alla. Det tog tid…men jag tog mig fram.
Och idag skriver jag goda resultat på universitetet ändå. Trotts att jag fortfarande inte kan räkna, trotts att jag borde ha gallrats bort på vägen och inte kommit längre i min utbildning.
Ni som följt bloggen nu ett tag vet att jag tidigare tränade och tävlade i thaiboxning men blev tvungen att sluta pågrund av en ryggskada för ca tre år sedan.
I alla fall så vill jag berätta för er om när jag reste till Thailand vintern 2008 för att träna inför ett SM (som på grund av skadan aldrig blev av). Jag hade lyckats lokalisera en man ute på landsbygden i nordöstra Thailand, den del som kallas för Isaan. Jag flög med en ryggsäck på nyårsafton och tog ett skakigt nattåg från Bangkok till Ubon där man fick byta till flakbuss och till sist åka bak på en moppe för att komma enda fram till den lilla gården.
Vi tränade två pass om dagen barfota på halm och grus, och varje morgon sprang vi innan solen gått upp bland lösa skällande hundar och vattenbufflar.
Min tränare lärde mig hur jag skulle andas i ringen och aldrig visa rädsla.
Men den viktigaste lärdomen jag tog med mig från Thailand förstod jag inte fören långt efteråt, och jag använder mig av den ofta i andra sammanhang idag.
Ni förstår att jag hade en grundtanke med min resa, målet var att få ett bättre vänsterslag eftersom det alltid hade varit min största svaghet. När jag berättade om min dåliga vänster för min Thailändske tränare så tittade han på mig med en oförstående blick och svarade.
” Why don’t you just use your right then?”
Jag har tänkt på det ofta sedan dess, hur mitt stora problem hade en så självklar lösning för honom.
Och det finns en viktig poäng där, varför är vi så besatta av att lyfta våra svagheter istället för att fokusera på våra styrkor och utveckla dem ännu mer?
Lite som att det finns en minsta tänkbar nivå och den måste man i alla avseenden nå upp till, helst över och mer, men aldrig under.
Det är väldigt konserverande har jag insett.
Och risken med det är kanske att vi alla blir dugliga medelmåttor som behärskar det allra mest hyfsat ok, på bekostnad av att vi kanske istället hade kunnat bli skapande och kreativa varelser som brann enda in i själen för något.
Some thoughts about how to handle performance anxiety.
Helt rätt. Du har fattat the law of attraction. Därför attraherar du ett mycket vackert liv. Kram
Jag älskar det här!!! Absolut, detta är jättesant. Klokaste jag hört på länge! Kramar i mängder till dig
Åh. Otroligt tänkvärt. Verkligen.
Du skriver alldeles fantastiskt! Vet du det!
Tack! Som vanligt berör du och ger eftertanke.
Ingen prestationsångest nu, men jag börjar alltid dagen med att läsa din blogg.
Inspirerad av ditt inlägg: http://vitamargarita.blogspot.com/2011/10/good-enough.html
Tack för de fina kommentarerna, det är verkligen era tankar och er feedback som håller den här bloggen levande för mig.
Boxning hade jag verkligen aldrig gissat!
Måste varit kul. Önskar att jag hade tränat någon sport i mitt liv. Känns faktiskt för sent nu även om jag bara är 26.
Man har ju inte en chans att bli riktigt bra nu när man är äldre. Samma sak gäller ju allt det andra…måla, sjunga, instrument, räkna, laga mat. Känns faktiskt chanslöst. Antingen föds man som underbarn eller inte.
Min största rädsla är ibland att när jag en dag får barn. Hur ska jag då kunna hjälpa dem med skolarbetet?
Apropå inläggets innehåll och min kommentar innan-> läs den här artikeln om en läxfri skola!
Jag har aldrig förstått mig på läxor och tycker mest den verkar framkalla ångest hos barn.
http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1561842/Skola-utan-laxor.html
Så sant! Men ibland har man inte riktigt klart för sig vad som är ens svagheter och styrkor. För en del år sedan gick jag en utbildning där jag var tvungen att prata inför folk ganska mycket. Jag har aldrig gillat det eller tänkt att det var min grej på något sätt alls. Men jag fick så mycket positiv respons av de som lyssnade! Sedan hände samma sak på ett jobb jag hade. Det blev lite av en aha-upplevelse för mig: jag är ju faktiskt BRA på det här! Detta är en av mina styrkor! Så kan det också vara, menar jag.
Och visar också hur viktigt det är att se andra människor och tala om när de gör något bra! De kanske inte vet om det själva.
Håller helt med dig. Detta är även en del i den indiska filosofin och jag går ofta efter det. Man har kommit en bra bit på vägen när man vet vilka ens styrkor, ens talang och passion är och sedan är det bara att fokusera på det!
Så självklart. Nu när jag läser det här. Men så svårt att komma fram till själv.
Förstärk det du är bra på och gillar, ett sånt bra måtto!
Tack!