Vad hon sedan gjorde med energin som hon omvandlat
En sak slog mig förra fredagen då jag promenerade hem från en fin fikastund hos Karmas gammelmoster (som jag adopterat lite sedan flytten till Malmö), nämligen det att jag känner mig så fri nu för tiden.
Hade det varit förr så hade jag aldrig kunnat sitta så i solen på en takterass och bara vara där och då, i mötet och samtalet.
Jag hade inte kunnat ta det med mig och fundera över det hela vägen hem, och känt den där lyckan i magen som man gör efter att ha lyssnat och pratat med någon speciell.
För förut, då hade kakan på bordet varit det centrala.
Jag hade kanske velat äta den…men inte förmått.
Jag hade försökt tänka på något annat….men inte förmått.
Jag hade förmodligen hackat den i små små bitar, så att det skulle sett ut som att jag ätit av den.
Kanske hade jag till och med tagit chansen att kasta den över räcket på terassen när ingen såg.
Jag hade lagt ALL min energi på kakan.
Den hade ätit upp mig.
Och på vägen hem hade jag varit så fylld av ångest att jag inte ens sett hur solen sken i allén på Drottninggatan, i min nya stad.
Jag tänker på all den energin…lite som om det vore ett vattenkraftverk inom mig.
Jag tänker på hur jag lyckades bygga om det.
Täppa igen hålen och reparera skadorna.
Hur jag lyckades styra energin åt ett annat håll.
Av den energin har jag byggt ett äktenskap tillsammans med någon jag vågar älska helt och fullt.
Jag har börjat läsa på universitet och startat mitt drömprojekt.
Jag började skriva den här bloggen, som faktiskt fler av er besöker nästan varje dag.
Och eftersom jag fortfarande hade energi över så träffade jag ungdomar på skolor och pratade om självklänsla, och bjöd hem äldre människor som var lite ensamma på fika.
Och vet ni, att allt det där gav mig bara mer energi.
Det gick liksom runt och jag lyckades omsätta energi till energi.
Precis så som det ska vara.
Inte som förr.
Då jag la alla min energi på en enda sak, utan att få någonting tillbaka.
I´m thinking about my own energy, how I managed to start using it in a way that was right for me.
Det här var så himla fint och bra att jag redan har tipsat om det på min blogg. Jag blev tagen av orden och av hur underbart det låter för dig! Jag hoppas verkligen att andra där ute läser det här och förstår att det finns något annat bortom ätstörningen och att det här kan fungera som en hjälp att ta sig dit. Väldigt fint formulerat och ett viktigt ämne du berör. Jag är så glad för dig att du har kommit dit du är idag, den där dagen du beskriver verkar så mycket härligare nu än vad den kunde ha varit då, förut. Tack för att du delar med dig!! /Maria
Maria, Tack snälla för de fina orden, fint att du tar dig tid och skriver ner dem. För mig betyder det mycket.
Jättevacker observation.
Jag vet inte hur jag hittade hit egentligen, tror det var från någon annan blogg som jag av en slump hamnat på någon gång i våras. Och jag har bara suttit här och varit tyst i ett litet hörn, utan att säga hej en endaste gång trots allt fint. Sen kommer det ett inlägg som detta som får mig att bli varm och kall på samma gång, jag båder ryser och myser när jag läser det vackra du skriver. Det går rakt in i hjärtat. Du är helt fantastisk.
Så, här är jag.
Hej hej.
JAE, japp…det var det:)
Sandy, Hej du!
det bästa jag vet är när någon som läser dyker upp sådär, gör mig så himla gla! Hoppas att vi hörs igen och tack för de fina orden som gjorde min dag.
Du…sådär gjorde jag också. Då.
Med kakan, med såsen, med det mesta. Kollade innehåll, räknade och jämförde kalorier.
Sånt himla slöseri med energi.
Du är väldans fin.
Kramar till dig.
glömde säga:
din butik är så tjusig!
Stort lycka till!
(min länk vill inte hänga med Lovely-chaos.blogspot.com /Emeli)
Åh, du skriver så fantastiskt! Rakt in i mitt hjärta. För jag har själv haft anorexia. När du skriver om den där kakan… att den hade ätit upp dig. Precis så är det: när man inte äter, äter det upp en.
Är så glad att du nu är frisk och har lagat ditt inre kraftverk! Liksom jag!
Din blogg är verkligen en av de allra bästa. Skriv en bok!
Vackert och träffsäkert som alltid! Även om jag aldrig haft någon ätstörning så träffar det ändå. För det finns andra saker som gör att man inte kan slappna av i sällskapet och verkligen lyssna och vara där i nuet. Som när man är alltför självmedveten och osäker och liksom tappar bort personen och samtalet. Det är en av de jobbigaste känslorna jag vet.
Är så glad för din skull att du inte känner sådär längre! Och vad underbart att känna att du har så mycket energi nu – helt fantastiskt!
Tack snälla för alla fina kommentarer, fantastiskt glad blir jag.